Feminism i efterhand

avatar

Den feministiska våg som drog fram genom de politiska partierna under våren och sommaren har den senaste tiden tryckts tillbaka något av diskussionerna om regeringsalternativ och det kommande osäkra parlamentariska läget. Men intresset bland medborgarna har inte falnat. Enligt en SIFO-undersökning som Ekot låtit göra uppger nästan varannan väljare att de är feminister. Att släppa de feministiska frågorna bara för att Fi i dagsläget tycks ligga under riksdagsspärren är med andra ord inte någon bra strategi.

Några partiet håller emellertid i. För drygt en vecka sedan gjorde Folkpartiet ett utspel där partiledaren Jan Björklund, jämställdhetsmininster Maria Arnholm och riksdagsledamoten Barbro Westholm under valparollen ”Feminism utan socialism” presenterade förslaget att pension ska ingå vid bodelning och delas vid skilsmässa. Orsaken är den stora grupp kvinnliga fattigpensionärer som finns och som är särskilt utsatta vid skilsmässor. Då, i slutet av arbetslivet när barnen vuxit upp och många tar steget ur en stelnad relation blir konsekvenserna av köksbordsbesluten slutligen tydliga: den långa föräldraledigheten, deltiden, vabbandet och det rimliga i att låta den som tjänar mest jobba ännu mer är förödande för kvinnornas pension och möjligheten att vara ekonomiskt självförsörjande livet ut.

Det vill nu Folkpartiet råda bot på och menar att politiken måste styra mot en omfördelning av den förmögenhet (sic!) som gifta par har. Därför måste en större del av mäns intjänade pension gå till kvinnor som på olika sätt avstått densamma. Gott så. En feminism utan socialism kan identifiera de  strukturella ekonomiska ojämlikheter som uppstår i ett samhälle där kvinnor förväntas ta den största delen av det obetalda arbetet. Men den liberala feminismen väljer en modell där kvinnor ska kompenseras i efterhand. Det arbetsliv och den familjepolitik som konsekvent för kvinnor mot lägre lön, lägre livsinkomst och anställningar som kostar i både ohälsa och otrygghet vill man helst inte röra.

Som politiskt svar på en rasande angelägen frågan är förslaget om delad pension ett ”hoppsan!”. Ett svar i helt fel ände. Svaret på äldre kvinnors fattigdomschock skulle förstås vara att se till kvinnor redan från början har möjlighet att försörja sig själva. Det åstadkommer man inte genom en reformerad skilsmässolagstiftning. Det löser man genom politiska åttaganden om en heltidsnorm i kvinnodominerade sektorer, om att från politiskt håll bidra till att balansera maktfördelningen på arbetsmarknaden och därmed minska arbetsgivares möjligheter att stapla osäkra anställningar på varandra. Det krävs också en familjepolitik som vågar ha ett syfte och tydligt tar i beaktande vilka konsekvenserna blir för kvinnors och mäns förvärvsarbete: en ökad individualisering av föräldraförsäkringen med fler än en månad, individualisering av vabdagar. Och för den som vågar: en kritisk översyn av föräldraförsäkringens mycket generösa utformning.

Men att med aktiv politik och en vilja att stärka båda parter på arbetsmarknaden (och inte bara den ena) förändra de strukturer som skapar de ojämlika villkoren för kvinnor och män kanske i Folkpartiets ögon är ett steg för långt i riktningen mot feminism MED socialism.

Nåja. Hellre det än feminism i efterhand.

Etiketter: , , , , , , ,