I välfärdsstatens skuggsida riskerar en farlig flaskskeppsfråga att skapas…

avatar

Jag såg på söndagens partiledardebatt och lyssnade till en massa ord med varierande innehåll. Ibland var ordrikedomen både fyndig och berikande, exempelvis när Stefan Löfvén liknande jobbskatteavdragets jobbeffekter med att försöka fylla ett glas vatten genom att aktivera sprinklersystemet. Eller Jonas Sjöstedts flaskskeppsmetafor; ”När jag hör Jimmie Åkesson prata om klimatfrågan kommer jag att tänka på ett flaskskepp. Hur kom du in hit egentligen, du erkänner ju inte ens att det här är ett problem”.

Men ett ord, som tidigare stått mitt i centrum för de senaste valdebatterna, lyste dock med sin frånvaro. Jag tänker på ordet ”utanförskap”. Visserligen nämnde Annie Lööf ordet ”utanförskapsområden” några gånger. Men varken statminister Reinfeldt eller utbildningsminister Jan Björklund tog ordet i sin mun. Man kan lätt förstå varför.

Alliansregeringens ”kamp mot utanförskapet” är knappast något att skryta med. Visserligen har många i medelklassen fått det ekonomiskt bättre. ”Etniska svenska mitt i livet” som Reinfeldt talat om. Åtminstone gäller detta kortsiktigt, så länge man har kvar jobbet och inte drabbats av sjukdom. Men nu börjar också en växande del av medelklassen oroas. SOM-institutet talar om att det blåser välfärdspolitiska vänstervindar hos medborgarna. Allt fler är beredda att solidariskt finansiera en utbyggd välfärd, bara med vet att pengarna går just till detta. Och visst har riskerna att falla igenom det sociala skyddsnätet ökat, också för medelklassen.

Välfärdsstatens skuggsida växer mycket snabbt. Klassklyftorna ökar, allt fler arbetslösa och sjuka fattiggörs pga. de systemförändringar som genomförts i trygghetsförsäkringarna. Två tredjedelar av de arbetslösa har ingen a-kassa. Majoriteten av de ca 70 000 som utförsäkrats, när de passerat en snäv administrativ tidsgräns i sjukförsäkringen, har fattiggjorts. Hälften av de utförsäkrade är ett år efter utförsäkringen tillbaks i sjukförsäkringen, andra har ”långtidsparkerats” på en plats långt borta från den ordinarie arbetsmarknaden (Fas3). Allt för många med långvarig och kronisk sjukdom har nekas sjukersättning p.g.a. Sverige idag sannolikt har OECD-världens hårdaste regler för sjukersättning (förtidspension).

Vi har en arbetsmarknadspolitik som blivit allt mindre utbildnings- och kompetenshöjande och allt mer fått karaktären av passiv förvaring. Många menar att det är relevant att kalla Fas 3 och andra liknande insatser för ”den nya tidens fattigstuga”. Andra som tar del av AF:s insatser talar om hur förnedrade de känner sig och använder ord som ”pysselsättningspolitik” och ”vuxendagis”…

Skolpolitiken tycks befinna sig i fritt fall, liksom skolresultaten. Segregationen ökar och har en tydlig koppling till skolpengssystemet. Det erkänner nu till och med Jan Björklund. Allt fler unga slås ut från skolan och arbetsmarknaden och många tvingas upp i vuxen ålder bo hemma och vara ekonomiskt beroende av föräldrarna.

Visst är det lätt att förstå varför Reinfeldt och Björklund inte längre frivilligt talar om ”utanförskapet”. Idag kopplas dessutom ”innanför- och utanförskapet” tyvärr allt oftare ihop med etnisk tillhörighet, ungefär som när Annie Lööf stämplar storstädernas förorter som ”utanförskapsområden”. Eller när statsministern talar om sina stödtrupper som ”etniska svenskar mitt i livet” och migrationsministern obetänksamt gör ”blonda och blåögda” till moralisk måttstock. Vi ställs mot dom, vi innanför och dom utanför. Utanförskapsbegreppet riskerar helt uppenbart att etnifieras, vilket är precis det som Jimmie Åkesson och SD arbetar för och hoppas på…

Även om alliansen och Reinfeldt inte ser denna fara, eller till och med försöker ”fiska i dessa grumliga vatten”, bör arbetarrörelsen inte ignorera risken med en etnifiering av politiken. Priset kan annars bli högt. Mycket högt.

Om inte vi inte tydligt bär vidare berättelserna från välfärdsstatens snabbt växande skuggsida. Om vi inte ser och vittnar om de växande klasskillnaderna och kopplar ihop dem med den förda politiken. Om vi inte ser och stärks av den välfärdspolitiska vänstervind som SOM-institutet och andra forskare just nu lyfter fram. Och om vi inte tydligt vågar stå upp för en annan politik, som visar att en annan utveckling än den nu rådande är möjlig. Om vi inte tar våra ideal om social jämlikhet och allas lika värde på allvar. Då riskerar vi att snopna efter valet 2014 ställas inför en ännu allvarligare flaskskeppsfråga än den Sjöstedt formulerade i söndags…

*******************************

Bloggat:  Martin Moberg om Peak Partners  Christer Gunnarsson om Fränsta, Leine Johansson om sprinkler-Alliansen, Aftonbladets granskningsblogg om att två anställda sparkades för att ge Tina nystartsjobb, Alliansfritt Sverige om alliansens konstigheter i debatten, Bengt Silfverstrand om veronica palm och den politiska periferin, Thomas Jansson på Utredarna om de ekonomiska kriserna och nationalekonomin.

Etiketter: ,