Incitament = otrygghet för utsatta och stimulanser till friska och rika?

avatar

Major Björklund blåser i hundvisselpipan igen. Den uppfostrande signalpolitiken fungerade illa på skolområdet. Nu riktas kortkommandon mot flyktingarna (DN-debatt). Socialliberalism? Knappast. Dessutom ställde utspelet till med en del fp-bekymmer, som ytterligare försvagar Björklunds redan ifrågasatta position som partiledare.

Folkpartiledarens interna och externa kritiker lyfter exempelvis fram problemen med tillfälliga uppehållstillstånd, som är en del av FPs nya och hårdare flyktingpolitik. Kritikerna ställer den högst relevanta frågan: Varför tror du att människor som flytt undan förtryck och tortyr lättare integreras om de försätts i en mer osäker och otrygg situation? Partistyrelseledamoten Frida Johansson Metso (fp), som är legitimerad psykolog och jobbar med torterade och krigstraumatiserade flyktingar, vet att denna typ av kravliberalism bara försvårar för flyktingarna att bli en del av arbetsmarknaden och det svenska samhället.

Detta vekar dock inte vara några argument som biter. I likhet med KDs Hägglund verkar FP-ledaren vara helt fixerad vid sin egen incitamentsretorik, samtidigt som de flesta av oss vet att det för dem båda främst handlar om att med en mer flyktingkritisk linje försöka locka över väljare från SD. Men att i skydd av mörkret desperat fiska i grumligt vatten ökar bara risken för lintrassel och bottennapp

Ordet ”incitament” har helt  uppenbart blivt ett av vår tids politiska modeord, inte bara inom flyktingpolitiken. Det handlar då om att, genom stimulanser (morötter) eller hot om sanktioner eller fattigdom (piskor), styra människors beteenden. Lyssnar man till Batra, Hägglund, Björklund och Lööf – och tidigare också Reinfeldt och Borg – används ordet i nästan varannan mening och oavsett vilket politikområde som diskuteras.

När det gäller välfärdspolitik, det område jag specialiserat mig på, har ”incitament” för de flesta av oss blivit synonymt med otrygghet. Men otryggheten gäller faktiskt inte alla, här finns en viktig klassdimension vi inte får missa. När vi är som mest utsatta –  exempelvis när vi blir arbetslösa, sjuka eller flyr undan krig och tortyr – möts vi visserligen ofta och till följd av borgarnas och SDs politik av hårda krav och hot om sanktioner. Men vi får inte glöma bort att det samtidigt delats ut en hel del ”morötter” i form av skattesänkningar (sänkt fastighetsskatt, inkomstskatt, krogmoms, arbetsgivaravgift osv.) och olika typer av subventioner (RUT- och ROT-avdrag) till arbetsgivarna och höginkomsttagarna. Detta har gjort att Sverige blivit ett av de OECD-länder där ojämlikheten idag växer allra snabbast.

Gruntanken i borgarnas incitamentsteori är att om man ökar skillnaderna och gör det obehagligt och dyrt att vara exemeplvis sjuk eller arbetslös så börjar människor röra på sig bort från ”utanförskapet” till arbete. Problemet är bara att ”fakta sparkar”.

Tväremot vad alliansens ”incitamentsteori” förutsätter så har den empiriskt grundade forskningen visat att när man sätter ökad ekonomisk press på de allra mest utsatta grupperna, som befinner sig längst bort från den reguljära arbetsmarknaden och som dessutom ofta har ohälsa med i bagaget, glider dessa i regel bara ännu längre bort från framtida möjligheter att försörja sig själv på förvärvsarbete (se exempelvis forskning av sociologen Daniel Melén). Den största långsiktiga effekten blir alltså att utsatta människor stigmatiseras och utestängs från arbetsmarknaden pga den ojämlikhet som skapas (se rapport av Jan Edling).

Detta är inte så konstigt. Ekonomisk stress har, enligt KI och stressforskningen, visat sig generera ohälsa också hos icke sjukskrivna. Hur klokt är det då att sätta dem som är långvarigt sjuka eller på andra sätt socialt och/eller ekonomiskt utsatta under ytterligare press och stress? Här finns alltså tydliga kopplingar till de erfarenhetsbaserade insikter som Johansson Metso lyfter fram rörande flyktingmottagandet.

Det är dessutom inte svårt att räkna ut att rädslan för att snabbt gå miste om såväl sin anställning som sin sjukpenning lägger ytterligare ”sten på bördan” och försvårar rehabiliteringsprocessen. Detta styrks också av de läkare som arbetar med den stressrelaterade ohälsan. Man kan alltså med fog fråga sig om inte den stressrelaterade psykiska ohälsan, som just nu driver upp sjuktalen, också har kopplingar till de hårdare sjukreglerna och de snäva och stelbenta tidsgränserna?

Men bilden behöver nyanseras ytterligare ett snäpp. Visst kan olika typer av incitament faktiskt ha betydelse och visst kan de styra våra beteenden i positiv riktning. Om inte annat så har barnbidragets och föräldraförsäkringens generositet visat detta när det gäller viljan att bli förälder.

Dessutom framkommer det, när man studerar de som drabbats av ohälsa och är inne i en rehabiliteringsprocess, att tanken på att kunna komma tillbaks till arbetsplatsen och återigen träffa arbetskramraterna ofta är en mycket stark drivkraft (incitament). Vi är i grunden sociala varelser och vill vistas i sammanhang där vi kan känna trillhörighet och gemenskap. Tyvärr har alliansens och SDs sjukregler verkat i motsatt riktning, dvs att så snabbt som möjligt skilja den enskilde från anställningskontraktet och underlätta för arbetsgivaren att sortera ut den arbetskraft som hen av någon anledning vill bli av med.

Ett av S-MP-regeringens verkliga utmaningar är att på olika fronter verka för ett perspektivskifte när det gäller synen på incitament och klasskillnader. Det handlar då bland annat om att ta tydliga steg i riktning mot att skapa en rimlig och mänsklig sjukförsäkring. Därför är det så viktigt att så snabbt som möjligt inleda detta arbete med att plocka bort den så kallade stupstocken (bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen).

Lyckas Lövféns regering inte motverka utvecklingen när det gäller ojämlikheten kommer arbetarrörelsen att få svårt att vinna förtroende i nästa val. Men här verkar jämlikhetsförespråkarna just nu få draghjälp av den internationella ekonomiska debatten. Bland de stora aktörerna som Världsbanken, OECD och IMF och ledande internationella ekonomer märker man idag en tydlig tyngdpunktsförskjutning. Tidigare har de diskuterat ekonomisk tillväxt på ett väldigt oreflekterat och ekonomistiskt sätt – som något som inte är kopplat till fördelning, utfall och konsekvenser för olika befolkningsgrupper. Men de senaste fem-tio åren har diskussionen om långsiktigt hållbar tillväxt och ojämlikhetens både negativa sociala och ekonomiska effekter kommit mer i förgrunden.

De som i vårt land lyfter fram vikten av en mer jämlikhetsskapande politik har alltså den internationella ekonomvinden i ryggen. Det finns idag all anledning för oss, med ett rött bultande kärnfackligt hjärta, att spänna upp vårt vindsegel och försöka påverka politiken i rätt riktning. Incitament och otrygghet är faktiskt inte synonymer. Tryggheten och jämlikheten är tillväxtgenererande och utgör en nödvändig grund för stärkt konkurrenskraft. Ska vi kunna rehabilitera tillbaks människor med nedsatt arbetetsförmåga till arbetsmarknaden måste det finns arbeten som de kan ta. En klok ekonomisk politik, som sätter full sysselsättning främst, är en nödvändighet om fler ska få chansen att arbeta. Låt oss fylla politiken med dessa insikter!

***********************

Läs också: Martin Klepke i Arbetet om att produktivitetens fall hottar välfärden, Helle Klein i Dagens Arbete, Roland Spånt om vikten av jämlikhet, Johanna Palmström om det plågsamma kvinnoföraktet, Eric Rosén i Politism om SVTs undermåliga bevaktning i flyktingfrågan, Eva Franchell i Aftonbladet,  i Aftonbladet, Dagens Arena om att kritiken mot Björklunds kravliberalism växer ute i landet.

En reaktion på “Incitament = otrygghet för utsatta och stimulanser till friska och rika?

  1. avatarmbn

    Det har serverat många slag från sleven,, kan säga under 2000 talet mot medborgarna,, sjuka i ettersupat och man undrar,, hur hamande man i detta elände under påg vård,, pajkastande politiker , tyvärr fungerar det inte med en slev att slå, inte heller hot genom ekonmisk utblottning,,
    medborgaran tänker sig friska,,, tyvärr så verkar tänken inte bita,,
    etisk vård sitter i intygs raseri, enväldig fk staten .. har kört det mesta i korndiket,, framför allt så redig felanalys, data fel , systemsfel,, rätan jäser än,, hoppas man slipper fler surdegar,,, det skulle nog varit billigare för hela svenska folket,, om utbetalade sjukpenning samt att medborgarna fått behålla sina sgi,, som kommit på skam,utredandet drevet har ställt till det….. och vi klagar, men till vad ? vad inte detta kostat?
    hoppas vinden vänder,,,, så får våra saknade pengar,,, lugn, ro under tuff vård,, den negativa stressen menligt
    målet är ett liv inte förbli fiktiv,, mellan stolarna …

Kommentarer inaktiverade.