Inför utfrågningen av Strandhäll och Baudin…

avatar

På torsdagen den 12 mars frågas socialförsäkringsminister Annika Strandhäll och LOs vice ordförande Tobias Baudin ut om sjukförsäkringen. Vad kommer att ske under den närmaste mandatperioden? Vilka förändringar prioriterar regeringen och LO? När får vi en sjukförsäkring som är både rimlig och mänsklig? Det finns en rad intressanta frågor som väntar på svar…

Sjukförsäkringsfrågan är mycket viktig för LO-förbundens medlemmar. Dessutom är det framför allt LO-förbundens medlemmar i de kvinnodominerade sektorerna som i högst utsträckning drabbas av dagens hårda sjukregler. Det märker jag som välfärdsutredare vid LO, inte minst av alla telefonsamtal jag får från förbundsmedlemmar och också när jag träffar dem på olika konferenser och kurser.

En fråga som är intimt sammankopplad med sjukförsäkringsfrågan är naturligtvis frågan om det förebyggande arbetsmiljöarbetet och anpassnings- rehabiliterings- om omställningssstödet. För oss som är fackligt aktiva är det svårt att inte se dessa frågor ihop. Det handlar om vikten av att ha en helhetssyn. Försäkringsskyddet, som behövs när ohälsan väl uppstått, måste också på ett bättre sätt än idag samspela med det arbete som handlar om att motverka att arbetsoförmåga och ohälsa överhuvudtaget uppstår. Här är våra arbetsplatser av central betydelse.

Vi har ju dessutom en lång tid bakom oss där regering och statsmakt förhållit sig ytterst passiva i arbetsmiljö-, rehabiliterings-, anpassnings- och omställningsfrågorna. År 2008 införde alliansen visserligen sin omdiskuterade och kraftigt ifrågasatta ”rehabiliteringskedja”. Men sedan dess har inte mycket skett. Alliansregeringen har i flera år i princip intagit en bekväm läktarposition, framför allt i rehabiliterings- och omställningsfrågan. Man har i praktiken nöjt sig med att peka på parterna.

Tyvärr tvingas vi från fackligt håll konstatera att allt för många arbetsgivare idag nöjer sig med att sitta med armarna i kors och invänta de snäva och stelbenta tidsgränserna i sjukförsäkringen, som alliansen införde 2008, så att de på ett ”så smidigt sätt som möjligt” kan skiljas från anställda de av någon anledning vill bli av med. Också här är det framför allt LO-kvinnorna som drabbas hårdast.

Dessutom vet vi av olika internationella jämförelser att svenska arbetsgivare slipper mycket lindrigt undan när det gäller att ta ansvar för återgången i arbete för långtidssjuka.* De har därför idag mycket svaga incitament att sätta sig ner och förhandla med statsmakten och facket om ett mer utbyggt rehabiliterings-, arbetsanpassnings- och omställningssystem.

Ska vi få till stånd ett långsiktigt hållbar lösning i denna viktiga fråga tror LO att det krävs någon form av trepartsuppgörelse som innehåller både lagstiftnings- och avtalslösningar. För att en sådan uppgörelse ska bli verklighet måste staten skapa goda förhandlingsförutsättningar, dvs ”kratta i manegen”. Socialförsäkringsminister Strandhäll får därför inte backa från att sätta ett ordentligt tryck på arbetsgivarsidan. Detta är givetvis en av de frågor som Annika Strandhäll bör få nu på torsdag.

Från LOs sida är vi beredda att förutsättningslöst pröva olika modeller för att åter få igång processen. Vi har ett pragmatiskt förhållningssätt. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att korta, eller till och med slopa, arbetsgivarens sjuklöneperiod i utbyte mot att det upprättas ett rehabiliterings- och omställningsavtal som ger de som drabbas av ohälsa motsvarande stöd att ställa om som idag finns för personer som sägs upp på grund av arbetsbrist.

I rapporten Framtidens sjukförsäkring presenterar LO ett detaljerat åtgärdsbatteri på sjukförsäkringsområdet. Detta är förslag som samtliga 14 LO-förbund ställt sig bakom. I kort sammanfattning (tio punkter) innebär dessa förslag att:

  • Det förebyggande arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna måste stärkas, så att fler ryms i arbetslivet. Arbetsplatserna måste i högre grad anpassas efter den arbetsförmåga som medborgarna faktiskt besitter. Alla som drabbats av ohälsa ska ha rätt till medicinsk- och arbetslivsinriktad rehabilitering samt ett arbete som anpassas efter de egna förutsättningarna.
  • Det måste finnas tillgång till högkvalitativ företagshälsovård för alla som behöver den. Samverkan mellan arbetsmarknadens parter och de ansvariga myndigheterna (FK och AF), runt de som har en partiell arbetsförmåga, måste byggas ut. I detta samarbete bör företagshälsovården vara navet.
  • Den som inte kan gå tillbaka till sin tidigare arbetsgivare och behöver stöd för att ställa om, exempelvis hitta fram till en ny anställning eller ett nytt yrke, bör erbjudas individuellt utformade och anpassade utbildningsinsatser.
  • Sjukförsäkringen måste åter bli en försäkring som garanterar den som drabbats av ohälsa ett rimligt och fullgott inkomstskydd. Inkomsttaket måste höjas, under denna mandatperiod till 10 prisbasbelopp (drygt 37 000 kr/mån) och kopplas till löneutvecklingen.
  • Ingen ska bli av med sin ersättning bara för att man passerar någon administrativ tidsgräns. Den bortre tidsgränsen (stupstocken) måste plockas bort så fort som möjligt.
  • De tidsgränser som i dag gäller vid 180 och 364 dagar – som infördes sommaren 2008 – bör omvandlas till stödjepunkter där individen rustas med rehabiliteringsrättigheter. Kravställandet vid tidsgränserna måste balanseras om, så att de aktörer som verkligen kan leverera rehabilitering får ett större tryck på sig. Idag bär den enskilde i princip allt ansvar. Detta är orimligt.
  • När beslut om rätten till sjukpenning och sjukersättning fattas bör detta ske utifrån principen att vi är ”försäkrade i befintligt skick”, dvs att hänsyn till individuella omständigheter tas. Ålder, utbildningsbakgrund och bostadsförhållanden måste kunna vägas in.
  • Sjukersättningen (tidigare förtidspension) bör höjas och ge trygghet även för personer med fleråriga, men inte nödvändigtvis livslånga, sjukdomstillstånd. Det är orimligt att vi idag har vad som sannolikt är OECD-världens hårdaste kriterier för att beviljas sjukersättning. Att allt fler väljer att gå i ålderspension i förtid pga de hårda regelrna för sjukersättningen är inget som är bra, varken för den enskilde eller för samhällsekonomin.
  • Karensdagen i sjukförsäkringen bör avskaffas. Här kan LO som ett första steg tänka sig infördandet av ett så kallat karensavdrag (läs mer om detta här!). Detta är en viktig jämställdhetsfråga inte minst för den stora gruppen kvinnor som arbetar i vård- och omsorgssektorn med koncentrerade arbetspass och olika typer av deltidsanställningar.
  • Vi behöver kraftfullare anställningsstöd och fler lönebidragsplatser, så att betydligt fler som vill och kan arbeta också får möjlighet att göra det.

Arbetet med att skapa en effektiv, mänsklig och rimlig sjukförsäkring kan inte vänta. Allt för många far idag illa av det omänskligt hårda regelverket. Vi förtjänar alla ett bättre försäkringsskydd vid ohälsa och ett effektivare rehabiliterings-, arbetsanpassnings- och omställningsstöd än det som finns idag.

torsdag, mellan kl. 11.30 och 12.30 i LO-borgens plenisal, denna vecka kan du alltså ställa de ansvariga för sjukförsäkringsfrågan inom både regeringen och LO mot väggen. Finns du i Stockholm denna dag vet du alltså vad du skall göra. Men kan du inte närvara så sänds seminariet på webben (LO-play).

Välkomna! 🙂

***************************

Fotnot:

* Se exempelvis Johansson, P., Aydin, E. och Bergendorff, S. mfl., Arbetslivsinriktad rehabilitering, underlagsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (S 2010:04), s. 60-61. IFAU (2010:17), Reformerna inom sjukförsäkringen under perioden 2006-210; vilka effekter kan vi förvänta oss?, s.37. Även OECD har vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för att arbetsgivarna har allt för få incitament för att underlätta återgången i arbete för långtidssjuka. Senast skedde detta i rapporten OECD (2013), Mental health and work. Sweden. Dessutom föreslog den s.k. Långtidsutredningen (SOU 2011:11) ett införande av ”tydligare finansiella sanktioner mot arbetsgivare som inte erbjudit rehabiliterings- och omplaceringsmöjligheter där detta borde ha skett.” LO, liksom många andra remissinstanser, ansåg den modell som LU föreslog var intressant och borde analyseras vidare. Av detta blev dock inget

3 reaktion på “Inför utfrågningen av Strandhäll och Baudin…

  1. avatarBirgitta Stenlund

    Ja sjukpension måste höjas jag får ut lite över 6000 kr efter skatt allt annat har höjts mycket , jag fick sjukpension 2001 är född 1956 . Sjukpension måste höjas till minst 75 procent av senaste lön samt att bostadstillägget måste höjas med minst 1000 kr mån sant att gränsen för att få bostadstillägg måste höjas till minst 8500 kr mån .

  2. avataranna andersson

    Birgitta Stenlund!
    Det där kan man ju bara drömma om. En utopi. Med mössan i hand ska man stå…
    Trots modern kontext och tekniska framsteg har vi sorgligt nog på så många vis förts 100- 150 år tillbaks i tiden.

    De fattiggjorda kommer att öka, prekariatet kommer att växa och allt fler kommer att falla ur medelklassen.

Kommentarer inaktiverade.