Kan Alvar Yliaho lära oss något om flyktingpolitiken?

avatar

När jag växte upp tog det många år innan jag förstod vad ordet alkoholist betydde. Varken mamma eller pappa använde alkohol på ett sätt som skrämde mig eller min lillasyster. Däremot fanns ett annat ord: Yliaho. Det var en finne som var i 50-60 års åldern. Lillsyrran drömde ibland mardrömmar om honom.

Ofta kunde man möta Yliaho raglande på gatan där vi bodde. I handen hade han en konsumkasse fylld med flaskor och ölburkar. Ibland hörde man honom säga ”öööööh” eller ”aagh” och ibland ”perkele”. Blicken var vild. Sällan närvarande. Jag och mina kompisar var rädda för Yliaho.

När jag blev lite äldre såg jag hur pappa gav honom en hundralapp, en ansenlig summa på den tiden för en vanlig arbetare. När jag frågade pappa om varför han gjorde så sa han att ”Alvar är en bra karl. Han kan ha det lite jobbigt ibland. Men det beror på att han upplevt kriget. Han betalar tillbaka.”

Alvar Yliaho använde helt uppenbart Kung Alkohol som terapeut. Han hade nog behövt en annan terapi för att hantera sitt krigstrauma. Men det fanns ingen annan än Kung Alkohol som stod honom till buds i Tornedalen på 1970-talet.

Den sommaren körde Alvar Yliaho Caterpillar och såg till att stranden ner till Torneälven blev jämn och slät så kommunen senare kunde anlägga en fin gräsmatta där. Yliaho jobbade från tidig morgon till sen kväll. När han svettig och trött steg ut ur sin Caterpillar var hans ögon inte vilda, utan fyllda av värme. Han gick fram till mig och rufsade om mitt hår och sa: ”hyvä poika!”. Jag nickade och han nickade leende tillbaka.

En vecka senare, när kommunen betalt ut lönen, såg jag hur Yliaho kom springande naken ut ur ”finnbastun”, som fanns på stranden en bit nedanför där vi bodde. Han hade med sig en sopkvast som han använde som gevär och siktade på måsarna och sköt: Poff! Poff! Perkele! Blicken var vild. Då var han mitt uppe i kriget igen!

Ibland undrar jag hur vi kommer att se på dem som nu kommer till oss från krigets Syrien. Kommer vi att möta dem på samma sätt som vi gjorde med våra vänner från Finland som upplevt olika krigstrauman? Antagligen finns det många i 50-årsåldern, dvs lika gamla som Alvar Yliaho var när jag växte upp, som behöver värme och förståelse. Kommer den att finnas där då? Kommer någon pappa med låg lön att klappa dem på axeln, se in i deras ögon och säga: ”Du är en fin människa. Jag litar på dig!”? Kommer de att få en bättre hjälp att hantera sina krigstrauman än den Alvar Yliaho fick?

Till sist vill jag bara lägga till några ord om min pappa. Visst älskade jag honom. Han var en bra pappa. Men tar man bara del av denna berättelse, utan att ha träffat honom, kan man kanske luras att tro att han var ett under av solidaritet. Så var det inte. Han var antagligen så som många andras pappor i min barndomsby. Han var en människa i stort och smått, helt enkelt. Varken mer eller mindre.

En sak bör man dock känna till om pappa. När han var ungefär 10 år fick han följa med ”Korv-Pelle” i hans lastbil, när han åkte till Karesuando för att göra affärer. ”Korv-Pelle” bodde granne med farfar och farmor och körde omkring i norra Tornedalen och sålde kött- och charkprodukter. Det här var i slutet av andra världskriget, 1944/45.

Väl framme i Karesuando möttes ”Korv-Pelle” och pappa av en fruktansvärd syn. Tyskarna brände ner i princip varenda kåk när de drog sig tillbaka i krigets slutskede. Pappa såg hur människor från finska sidan flydde över gränsälven i båtar. Några försökte baxa upp husdjuren i båtarna. Andra tog kossorna i ett rep och försökte få dem att simma över. Män, kvinnor och barn flydde i panik i små och rangliga båtar. Om detta brukade pappa berätta. Minnet etsade sig fast hos honom resten av livet.

Jag tror detta kan vara en del av förklaringen till pappas syn på Yliaho. Jag tror det. Jag vet inte. För pappa lever inte längre och när han levde hann jag inte fråga honom om detta. Men en sak vet jag. Om pappa fått fortsätta leva hade han, när han sett hur människor idag flyr i rangliga båtar över medelhavet, tänkt på det som han och ”Korv-Pelle” såg i Karesuando i slutet av andra världskriget…

4 reaktion på “Kan Alvar Yliaho lära oss något om flyktingpolitiken?

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Tack Enn! Ditt beröm betyder extra mycket, eftersom jag är uppvuxen med dina texter och för att min pappa också uppskattade dem.

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Det känns hedrande att du refererar till denna text i din blogg, som jag givetvis kontinuerligt brukar läsa. Tack! 🙂

Kommentarer inaktiverade.