Kapitalets kretslopp (del 1)

avatar

Ibland får man förnimmelser. Diffusa känslor. En knappt märkbar antydan om att något händer. Begrepp som kris och kapitalism har allt oftare kommit att reta min medvetandetröskel. Den som öppnat en tidning under senare år har knutit kontakt med den ekonomiska krisen. Även illa omtyckta barn har många namn; finanskris, eurokris, skuldkris, bankkris är alla benämningar som signalerar problem. Men vad finns bakom kriserna? Vad är de egentliga problemen? Finns det enbart en kris?

Ekonomiska kriser är inget nytt. Förmodligen är kriserna i vårt kapitalistiska system konstanta, både till antal och omfattning. Men systemet tycks nu står inför osedvanligt många och stora svårigheter. Det talas om en brytningstid. Den som lyssnar noga kan höra den nyliberala svanesången. En ny politisk-ekonomisk debatt formerar sig i undervegetationen. Ett nästan ljudlöst politisk-ekonomiskt pendelslag äger rum – samtidigt som den nyliberala ideologin blir allt mer desperat.

Den som använder begrepp som kapitalism riskerar att skapa oro. Även om vi alla vet att vi lever i ett kapitalistiskt system så pratar vi ogärna om det. Den som lyfter det kapitalistiska systemets inneboende problem kring fikabordet riskerar att skapa avstånd. Att ragga på krogen med resonemang om kapitalcirkulationens inre motsättningar torde inte heller ge utdelning. Det kan inte uteslutas att det obekväma med begreppet kapitalism hör samman med bristande förståelse och kunskapsluckor.

Jag erkänner villigt att det har funnits, och fortsatt finns, många vita fläckar på min kapitalistiska förståelsekarta. För att råda bot på detta har jag under senare tid varit på upptäcktsresa i det kapitalistiska systemet.

I en serie inlägg tänkte jag sammanställa några iakttagelser från min läsning. Kanske kan det vara intressant för dig som läsare, men om jag ska vara fullständigt ärlig, är de kommande inläggen om det kapitalistiska kretsloppet också skrivna för att sortera mina egna tankar. Ett försök att finna struktur i politisk-ekonomisk debatt som jag upplever som fragmenterad, isolerad och svårtillgänglig. Mina frågor är många, svaren är dessvärre fåtaliga. Läs därför mina inlägg om kapitalets kretslopp som en slags essä, ett försök att förstå vår samtida politisk-ekonomiska debatt.

Kapitalism bör förstås som ett kretslopp. Kapital är inte maskiner eller kylskåp. Inte heller är det samma sak som pengar. Kapital är en rörelse – en process. Marx tycks vara den som sammanfattat processen allra mest kortfattat. Formeln lyder M–C–M. Vilket på engelska är Money – Commodities – Money. Detta är en definition av vad kapital är. Den oupphörliga transformationen av ”kapital som pengar” (M) till ”kapital som varor” (C) och tillbaka till ”kapital som pengar” (M) är kretsloppet i dess mest abstrakta form. Genom en ständig repetition av denna cirkulation definierar sig kapitalet. De samhällen som ekonomiskt, socialt och politiskt präglas av detta kretslopp är i grund och botten kapitalistiska. Detta är kapitalismens kärna.

Jag återkommer strax med en mer detaljerad skiss över kapitalcirkulationen i den industriella eller produktiva delen av samhällsekonomin. Det är alltså realekonomins kapitalcirkulation, och inte finanskapitalets cirkulation, som intresserar mig. Att upprätta och underhålla kretsloppet är en gigantisk utmaning. Kontinuiteten är mycket viktig. Bildspråk som anspelar på blodomlopp eller levande organiska system tycks vara synnerligen träffande.

Varje avbrott i cirkulationen skapar stora förluster. Långvariga, men även kortvariga, avbrott i processen kan skapa stora problem i ekonomin. Det brukar talas om fackets destruktiva kraft. En effektiv strejk kan åstadkomma mer eller mindre stora avbrott i cirkulationen. Det är som potentiellt hinder i kapitalcirkulationen facket finner grunden till sin makt i samhällsekonomin. En facklig organisation som har makt att stoppa cirkulationen kan inte ignoreras. Kapitalägaren måste förhålla sig till en stark facklig organisation.

Om systemet för kapitalcirkulationen stoppas eller försvåras avsevärt uppstår en kris. Tillväxten avtar eller upphör. En kris kan vara kortlivad och lokal, som den svenska 90-talskrisen. Men större kriser kan vara långlivade och globala, som 30-talskrisen och den nuvarande krisen.

I en kris tappar kapitalet sitt värde. Men hur uppstår kapitalförluster egentligen? Några exempel är tomma butiks- och kontorslokaler, sjunkande priser på fast och lös egendom, nedlagda fabriker, varor som inte kan säljas osv. Men kapitalförluster drabbar inte enbart kapitalägaren. Förlusterna och konsekvenserna bärs ofta även av löntagarna, ibland till största del.

Vid sidan av kontinuiteten är hastigheten i kapitalcirkulationen mycket viktig.  Den som kan röra sig snabbare än konkurrenterna genom kapitalcirkulationens olika faser gör de största vinsterna. Incitamenten till att öka takten i cirkulationen är alltså mycket stora. I strävan mot större hastighet sker de flesta innovationer. Alla uppfinningar som ökar tempot i cirkulationen är högt efterfrågade.

Allt som förhindrar eller hindrar kapitalcirkulationen tar tid att hantera. När cirkulationen avtar i hastighet blir vinsterna mindre. Kapitalismens historia är därför till stor del en historia om att reducera avstånd, friktion och hinder mot fri rörlighet. Transportteknologin har revolutionerats vid ett flertal tillfällen, IT-teknologin har reducerat rummets betydelse. Den som betraktar EU som ett projekt i syfte att främja handel och företagsamhet lyfter gärna fram avlägsnandet av hinder för kapitalcirkulationen som EUs grundläggande funktion.

Den form av kapitalcirkulation som dominerat västvärlden sedan 1700-talet bygger på det industriella kapitalet. David Harvey, som inspirerat mig till den här bloggserien, beskriver kretsloppet på följande sätt:

En kapitalist börjar dagen med (1) en viss mängd pengar. Efter att ha handlat upp sitt behov av (2) arbetskraft och (3) produktionsmedel (råvaror, maskiner etc) måste han välja (4) teknologi. Arbetskraften kombineras med produktionsmedlen i en (5) arbetsprocess. Resultatet, en produkt eller tjänst, (6) avyttras på marknaden. Kapitalisten gör därmed en vinst. Dag två investeras vinsten åter i verksamheten, processen återupprepas igen, med den skillnaden att han köper mer arbetskraft och produktionsmedel. Vinsten blir därmed större dag två. Processen återupprättas varje dag. Vinsten och kapitalet expanderar således, i vart fall enligt teorin, i en evig process. Detta är formeln M–C–M, som nämndes ovan, men i något mer utvecklad form.

Siffrorna inom parantes markerar de viktigaste potentiella hindren inom kapitalcirkulationen. För att kapitalet ska kunna reproducera sig självt och växa genom produktionen måste kapitalisten kunna hantera ett antal problem. Svårigheterna i varje potentiellt hinder är inte bara en utmaning för den enskilde kapitalisten, utan även för det politisk-ekonomiska systemet som helhet. Ur respektive steg i kapitalcirkulationen kan kapitalismens svårigheter, kriser och utmaningar abstraheras. Problemen i varje steg är kollektiva för alla kapitalister.

(1)   Otillräckliga kvantiteter av ursprungligt kapital

(2)    Brister i arbetskraftsutbudet och andra problem avseende arbetskraftsutbudet

(3)   Otillräckliga produktionsmedel

(4)   Bristande teknologi och lämpliga organisationsformer

(5)   Motstånd inom eller ineffektiv arbetsprocess

(6)   Brist på efterfrågan med köpkraft på marknaden.

I en serie inlägg här på LO-bloggen tänkte jag hantera de olika potentiella hindren och deras respektive utmaningar för kapitalcirkulationen. I respektive hinder finns utrymme för reflektioner om den samtida och framtida politisk-ekonomiska debatten. Kanske kan samtiden bli mer förståelig och gripbar. Förhoppningen är att detta blir en roande övning både för dig som läsare och för mig som skriver.

5 reaktion på “Kapitalets kretslopp (del 1)

    1. avatarClaes-Mikael Jonsson Inläggsförfattare

      Hej Daniel, tack för tipset! Jag funderar på att utveckla texten till en slags dialog (ungefär som min tidigare bloggserie om socialdemokratin. Se länk: http://212.247.9.120/loblog/?p=345).

      Och yepp! Låt oss höja löneandelen! Löntagare förena er!

  1. avatarAnders Eliasson

    Jag gör ett litet försök att bidra till ämnet:

    En kapitalist börjar med en summa pengar G. Han köper produktionsmedel P och arbetskraft A och sammanför dem i en produktionsprocess. Efter t.ex. sex timmars arbete har arbetaren tillverkat varor vars värde motsvarar värdet de förbrukade produktionsmedlen och kostnaden för hans arbetskraft. Kapitalisten har då fått tillbaka de pengar han satsat och arbetaren har fått värdet av sin arbetskraft.

    Nu är arbetsdagen t.ex. 12 timmar så arbetaren får arbeta ytterligare sex timmar. Dessa sex timmars arbete lämnar arbetaren ifrån sig utan att få någon motprestation av kapitalisten. Han har skapat sex timmar mervärde.

    Om värdet av de förbrukade produktionsmedlen (råvarorna och maskinerna m. m.) var 240 kronor och lönen 60 kronor så har kapitalisten nu varor till ett värde av 300 kronor. Dessa varor för han ut på marknaden. Vi förutsätter att han får sålt dem till deras värde. Då har han 300 kronor med vilka han på nytt kan köpa produktionsmedel och arbetskraft. Om kapitalisten inte utvidgar produktionen så har han i stället 60 kronor till egen konsumtion.

    Vi har formen P – V – P’

    En summa pengar med vilka kapitalisten köper produktionsmedel och arbetskraft. Han låter tillverka varor som vars värde är större än det sammanlagda värdet av de förbrukade produktionsmedlen och arbetskraften. Varornas värde förvandlar han sedan till pengar på varumarknaden. Dessa pengar använder han till att fortsätta sitt kapitals kretslopp. Medvärdet kan han använda till att utvidga produktionen eller till sin privata konsumtion

Kommentarer inaktiverade.