Kjöllers pinsamma hårdvinklingar och medvetna feltolkningar

avatar

I dagens ledarkrönika i DN blandar Hanne Kjöller friskt halvsanningar, en och annan nyanserad uppfattning med medvetna politiska feltolkningar. Till den senare kategorin hör definitivt hennes påstående om att jag och LO förespråkar en linje i sjukförsäkringsfrågan som innebär ”att inga krav ska ställas och att sjukskrivningarna bara ska rulla på.” Inget kan vara felaktigare.

Visst är LO motståndare till de snäva och stelbenta tidsgränser som finns i dagens sjukförsäkring. Det handlar om tidsgränser som automatiskt kastar människor ut ur försäkringen inte för att de blivit friskare eller fått rehabilitering, utan endast för att de passerat en politisk beslutad tidsgräns. Allt fler blir idag varse att denna politik nått vägs ände. År 2010 eller två år efter att rehabiliteringskedjan  sjösattes ser vi att pilarna rörande sjukskrivningarna återigen pekar uppåt. Efter åtta år av fallande sjukskrivningstal, och när det är rimligt att förvänta sig att sjukförsäkringsreformen från sommaren 2008 ska börja ge effekt, blir resultatet alltså rakt motsatt det som lagstiftaren tänkt sig.

I år kommer drygt 3000 personer att utförsäkras för andra gången. Vi har därmed fått ett nytt begrepp i vårt språk: ”dubbelutförsäkrade”. Snart kan vi också se fenomenet ”trippelutförsäkrade”, d.v.s. personer som passerat den bortre parentesen för tredje gången. Denna rundgång framstår för allt fler som möter effekterna – antingen som sjuka, anhöriga, vänner, handläggare eller läkare – som fullständigt absurd.

Av dem som utförsäkras, efter att ha passerat den bortre parentesen i sjukförsäkringen, är ca 50-60 procent tillbaks i sjukförsäkringen efter ett år och då har de oftast dragit på sig ytterligare en ny diagnos. Ungefär 20 procent har dessutom långtidsparkerats på Arbetsförmedlingen, oftast som öppet arbetslösa eller som deltagare i något lågkvalitativt program. Endast 2 procent befinner sig i någon form av osubventionerat reguljärt arbete, och då räknas även korta och osäkra deltidsanställningar in (se ISF rapport 2013:6). Detta ”kravställande”, som Kjöller och andra borgerliga debattörer försvarar med näbbar och klor, har uppenbarligen inte haft avsedd effekt.

Vad som behövs är istället en helt annan typ av kravställande. Alla som varit sjuka och tagit sig tillbaks genom någon form av rehabilitering vet att detta knappast handlade om att vistas i något kravlöst tillstånd. Istället handlar en framgångsrik rehabilitering om att ställa rimliga krav utifrån individens egna förutsättningar, precis såsom Malin Josephsson (ISF) och andra vid NSPH-konferensen igår framhöll. Dessa krav bör dessutom successivt trappas upp fram till en punkt när individen själv kan fortsätta arbetet med att komma tillbaks till den tidigare arbetsförmågan. Denna typ av kravställande ser vi allt för lite av i dag.

Men samtidigt som allt fler kastas ut från sjukförsäkringen, fler behöver rehabilitering och sjuktalen ökar gör regeringen istället raka motsatsen till det som krävs.

  • Man drar ner på rehabiliteringen och företagshälsovården. De ca 360 miljoner som regeringen förra året planerade att satsa på företagshälsovården ersätts med ett bidrag på 30 miljoner, pengar som riktas direkt till arbetsgivarna. Man kan på goda grunder hävda att regeringen därmed bryter mot ILO-konventionen 161, som Sverige ratificerade 1986 och då åtog sig att steg för steg bygga ut företagshälsovården. Antalet arbetstagare som har tillgång till företagshälsovård har sedan dess minskat kraftigt. Från att i slutet på 80-talet legat på 86 % är siffran nu nere under 65 %.
  • I inget annat jämförbart europeiskt land kommer arbetsgivarna så lindrigt undan som i Sverige, när det gäller att ta ansvar för återgång i arbete för dem som drabbats av ohälsa (se ISF:s rapport S 2010:04). Sedan 2006, när alliansen tillträdde, har arbetsgivarna dessutom steg för steg ytterligare avlövats på ansvar.
  • Regeringen har dessutom hittills skurit ned med ungefär 20 procent på Arbetsmiljöverkets resurser. Sedan 2006 har antalet arbetsmiljöinspektörer minskat från 389 personer till dagens 251.

Detta är en verklighet som Kjöller inte ens anser vara värd att reflektera över. Till skillnad från den Alliansregering, som hon oftast försvarar in absurdum, har LO en lång katalog på aktiva insatser som vi föreslår bör sättas in tidigt i sjukskrivningsprocessen. Dessa insatser handlar visserligen inte om att så snabbt som möjlig rycka undan den ekonomiska ersättningen för den försäkrade, utan istället att aktivt lotsa denne tillbaks till sitt arbete och om detta inte går till en ny plats på arbetsmarknaden.

Detta är också bakgrunden till att LO en längre tid krävt att tidsgränserna i sjukförsäkringen ska omvandlas till stödjepunkter, där den enskilde rustas med konkreta rehabiliteringsrättigheter. Ett sådant exempel är att arbetsgivaren bör vara skyldig att senast inom 3 månader ta fram en individuell rehabiliteringsplan. Finns ingen rehabiliteringsplan vid den utsatta tidsgränsen får arbetsgivaren betala sjuklön ända fram till den dag en rehabplan är framtagen. Detta och en rad andra liknade LO-förslag, som ersätter dagens stelbenta tidsgränser, skulle skapa en rimligare balans i kravställandet och dessutom sätta press på dem som verkligen kan leverera rehabilitering och arbetsanpassning.

Men detta räcker inte. Ska den stora majoritet av de arbetslösa som idag, enligt AF, befinner sig i en utsatt arbetsmarknadssituation i framtiden ha en chans att komma tillbaks måste regeringen vara betydligt aktivare än den är idag:

  • Regeringen måste våga ställa krav på att arbetsgivarsidan ska förbättra det långsiktiga och förebyggande arbetsmiljöarbetet samt underlätta återgången i arbete för dem som drabbats av ohälsa. Det handlar om att göra våra arbetsplatser rymligare, mer långsiktigt hållbara och att aktivt motverka att ohälsa överhuvudtaget uppstår.
  • Vi måste bättre använda de verktyg vi faktiskt har. Arbetsmiljöverkets verksamhetet måste förstärkas, såväl resursmässigt som personellt.
  • Regeringen bör ge den parlamentariska socialförsäkringsutredningen ett tilläggsdirektiv som handlar om att se över huruvida dagens snäva och stelbenta tidsgränser genererar ökad press och stress på dem som just nu i ökad omfattning blir sjukskrivna, dvs de med stressrelaterad ohälsa.
  • LO vill också se utökade stimulansåtgärder för en bättre anpassning av arbetet till människans olika förutsättningar. De skulle kunna omfatta ett förstärkt stöd till en kvalitetssäkrad företagshälsovård med särskilda resurser för de små företagen.
  • Sjukreglerna måste göras mera rättsäkra och rimliga, samtidigt måste arbetsmarknaden göras rymligare. Staten måste även öka insatserna, inte minst utbildningsinsatserna, för de personer som har nedsatt arbetsförmåga så att de bättre kan svara upp mot de krav som arbetsgivarna ställer.

Vad som långsiktigt krävs är att statsmakten stimulerar parterna på arbetsmarknaden att ingå en bred rehabiliterings- och omställningspakt, där företagshälsovården har en viktig roll att spela. Men för att detta ska kunna bli verklighet krävs en tydlig politisk viljeinriktning. Tyvärr saknas den politiska viljan idag.

**********************************

Läs också:  Elisabeth Askvärn, Susanna Svensson, Benfreds hörna, Martin Moberg,Dan Eliasson/Anna Hedborg, Solrosuppropet, NSD och inlägg på Opinionsverket

6 reaktion på “Kjöllers pinsamma hårdvinklingar och medvetna feltolkningar

  1. avatarG Lööw

    Tyvärr inte mycket till svar utan bara diffusa fluffåtgärder som väl helt enkelt syftar till att personer ska kunna vara kvar i systemet längre och få lägre krav men mer ersättning. Det är väl vad man kan förvänta sig av ett fackförbund. Lösningen är väl att fler jobb måste skapas och fler av den enklare typen. Gärna fler deltider som kan brygga över från sjukskrivning. LO har tyvärr inga realistiska förslag för detta.

  2. avatarLisa

    Helt rätt Kjell, alla tänkande varelser kan se att sjukförsäkringsreformen gått helt fel med en massa mänskligt lidande som följd, även dödsfall. Kjöller tycker en hel del, som många borgare gör men verkligheten talar om hur sanningen ser ut. Det finns ingen annan väg att gå än att göra om och göra rätt. Tack för att du kämpar för dessa frågor såsom det anstår ett anständigt samhälle.

  3. avatarThomas Witting

    Som man känner sig själv känner man andra. Antingen är man av den åsikten att sjuka och arbetslösa människor är lata fuskare eller så tror man att människor vill vara friska och arbeta. Högerns människosyn är etiskt förkastlig och hör hemma i ett helt annat århundrade.

  4. avatarConny Ohlsson

    Det är inget att förvånas över att en borgerlig, högavlönad ledarskribent på DN skriver som Hanne Kjöller gör. Därför är det mycket bra att Kjöllers skriverier uppmärksammas av Kjell Rautio – och att hans artikel, förhoppningsvis, får så många läsare som möjligt.

    Förmodligen börjar en majoritet av svenskarna genomskåda den borgerliga regeringens alla märkliga turer; vilket nästan gäller allting som den har genomfört.

    Rösta därför bort denna regering vid valet 2014!

  5. avatarVB

    Men att Kjöller själv var hemma under sin graviditet för att hon hade ont i en hand var helt OK enligt henne.
    Kan man som journalist inte skriva med den andra handen då?
    Hon fick även en fetmaoperation och var då också sjukskriven, så hon har uppenbarligen också belastat samhället.

  6. Pingback: Hanne Kjöller om seminariet – ”Sjuk på fel sätt?”

Kommentarer inaktiverade.