Korsriddaren Kjöller fortsätter hårdvinkla

avatar

När regeringen våren 2008 förde fram de nya sjukreglerna och ettårsgränsen i sjukförsäkringen varnade den medicinska expertisen vid Karolinska Institutet (KI): ”Att gradera sjukdomar på det sätt som föreslås i regeringsförslaget leder bara till ofruktbara, tidskrävande och uppslitande diskussioner mellan patienter, patientorganisationer och professionella inom hälso- och sjukvården och Försäkringskassan samt till tidskrävande ansökningar för prövning av rätt till högre ersättning.”

Regeringen valde dock att inte lyssna till denna kritik, utan drev snabbt och på tvärs emot uppfattningen hos tunga remissinstanser igenom sitt förslag.

Den diskussion om mer eller mindre ersättningsberättigad cancer, som Hanne Kjöller hänger sig åt i DN (22/3), utgör i sig ett tydligt exempel på hur absurd dagens ettårsgräns verkligen är. Ett av kriterierna för att fortsatt få 80 % i ersättning är ”betydande risk för död inom 5 år.” Att få ett bifallsbeslut grundat på detta kriterium är minst sagt tveeggat. Hur uppbyggligt är det för en person som befinner sig mitt inne i en kamp mot en aggressiv cancer, där en av de viktiga delarna i rehabiliteringen är att försöka upprätthålla livsgnistan, att i olika beslutsunderlag tvingas möta sin egen ”dödsprognos”? Man kan dessutom fråga sig vilka vetenskapliga osäkerhetsmarginaler som är behäftade med en medicinsk prognos som fastställer ”betydande risk för död inom 5 år”?

Genom att hänvisa till fyra domstolsbeslut har jag försökt diskutera rimligheten i dagens ettårsgräns (se LO-bloggen 26/2 och 4/3). Jag noterar att Kjöller, som fått ta del av hela mitt underlag, inte lyckats beslå mig med ett enda sakfel. Visst försöker hon genom ”guilt by association” göra allt för att andras detaljfel ska kleta fast på mig. Men detta försök till ”karaktärsmord” lär knappast imponera på särskilt många läsare.

Att göra som Kjöller, dvs systematiskt bagatellisera individuella sjukfall och blunda för orimlig lagstiftning, är inte seriöst. Visserligen är Kjöllers hårdvinklingar och halvsanningar inte riktigt lika pinsamma som i de tidigare fallen med den cancersjuke krögaren Erik Videgård eller travhästen Husby Lynet. Men likväl framstår Kjöller, också i detta fall, som en hårdför ideologisk korsriddare som är beredd att låta ändamålen helga medlen för att försvara sin herreman (Fredrik Reinfeldt).

***************************