Kvalitet och konsten att sköta en motorcykel…

avatar

En del av sommarsemestern ägnade jag åt att försöka förstå vad som ligger i ett av vår tids absoluta modebegrepp, nämligen kvalitet. Ett ord som alla använder och som helt uppenbart är positivt värdeladdat, inte minst i den heta diskussionen om vinstdriven välfärdsverksamhet. Politiker av olika färg och på olika nivåer pratar i detta sammanhang om vikten av kvalité och kvalitetssäkring. Horder av innerstadskonsulter slänger sig med begreppet i var och varannan mening. Men vad är egentligen kvalitet? Och hur mäter man kvalitet? Vad är god kvalitet?

I min semesterjakt efter texter om kvalitet stötte jag ganska snart på författaren Robert M Pirsig. Ni vet han som skrev den klassiska och mytomspunna boken Zen och konsten att sköta en motorcykel. En bok som visade sig kunna läsas på många olika sätt, både som njutbar skönlitteratur och samtidigt som ett välformulerat och djupsinnigt inlägg i den filosofiska debatten.

Som att sikta på ett rörligt mål

Trots att kvalitetsbegreppet står i centrum för boken vägrar Pirsig envist att entydigt definiera vad kvalitet är. Han tycks anse att vilken definition vi än väljer så blir den alltid förminskande eller innehåller något annat än det vi egentligen menar med kvalitet. Efter en stunds läsning blir jag varse att Pirsig tycks anse att uppgiften, att definiera kvalitet, i princip är jämförbart med uppgiften för jägaren som är på jakt efter ett villebråds ”själ”. När jägaren väl lyckats fälla bytet är det dött och själlöst. Någon entydig, evig och tidlös definition finns helt enkelt inte, tycks Pirsig anse.

Men även om kvalitet inte enkelt går att definiera, vill ju ändå de flesta av oss tro att vi åtminstone har en viss förmåga att uppfatta vad god kvalitet är. Här skiljer vi oss inte från bokens huvudperson Faidros, som bitvis verkar vara Pirsigs alter ego. Faidros arbetar som lärare i retorik på ett universitet. Hans jobb är att lära eleverna skriva texter med god kvalitet. För att demonstrera att vi alla har förmågan att uppfatta kvalitet börjar han med att läsa upp en bra och en dålig uppsats inför sin klass, sedan låter han eleverna rösta om vilken av dem som är bäst. Trots att eleverna ännu inte har läst kursen som ska lära dem hur man skriver bra, är de ändå rörande överens om vilken av de två texterna som är bäst. De kanske inte vet hur man gör för att skriva med kvalitet, men de kan ändå känna igen egenskapen intuitivt.

Faidros (och möjligen också Pirsig) menar att den här intuitiva förmågan är något som alla levande organismer har. Faidros utgår vid ett tillfälle från ett tänkt exempel med en amöba: ”Kvalitet är lika med en organisms reaktion på sin omgivning. Om en amöba placeras på en glasskiva med vatten och man låter en droppe utspädd svavelsyra falla i dess närhet, drar den sig (tror jag) bort från syran. Om amöban kunde tala skulle den, också utan varje som helst kunskap om svavelsyran, sannolikt säga: ”Miljön här har dålig Kvalitet”. Om den ägde ett nervsystem skulle den uppträda på ett långt mer komplicerat sätt i sin strävan att bemästra miljöns dåliga kvalitet. Den skulle söka efter analogier, det vill säga bilder och symboler ur dess tidigare erfarenheter, för att få fram en definition på den nya miljöns obehagliga natur, och därmed kunna ”förstå” den bättre.”

Kanske är det just här som jag känner att Pirsig närmar sig något som skulle kunna vara åtminstone ett försök till svar på frågan. Trots att kvalitet inte är helt oberoende av vem vi är kan vi inte heller påstå att kvaliteten enbart sitter i betraktarens öga. Samtidigt är det lättare att avgöra vad som är dålig kvalitet än vad som är god kvalitet. God kvalitet tycks vara något som vi bara inte kan låta bli att samtala om, just därför att vi upplever den som så viktig och grundläggande för vår existens. Här svävar Pirsigs text ut i olika former av metafysiska resonemang och landar slutligen i konstaterandet att kvalitet är det samma som Tao. Där lämnar jag Pirsig, inte minst för att jag har lite svårt att följa med i alla metafysiska svängar.

God kvalitet – det samma som Tao?

Vad jag själv anser om denna vändning i texten – d.v.s. att jämställa ordet kvalitet med Gud eller Tao – låter jag däremot vara osagt. Men hos mig väckte boken också andra tankar till liv. En sådan tanke handlar om hur lika och uppenbart närbesläktade begreppen ”kvalitet” och ”kärlek” verkar vara. Åtminstone om vi pratar om den kvalitet som förutsätter och uppstår i mänskliga relationer, exempelvis delar av det vi brukar kalla för vård- och omsorgskvalitet. Nu talar vi alltså inte om bostadskvalitet, vattenkvalitet eller kvaliteten på en vägbana eller ett skolbygge. Denna typ av kvalitet har allt för snäva ramar för att Pirsigs vidare och filosofiskt grundade kvalitetsbegrepp ska kunna inrymmas.

Ser man på kvalitetsfrågan utifrån Pirsigs vidare filosofiska perspektiv kan man kanske förstå varför det finns en sådan uppsjö av ”kvalitetsexperter”. Ja, vi kan nog faktiskt tala om en hel bransch. Dessa ofta självutnämnda ”experter” jagar, liksom vi, svaret på en fråga som i princip är omöjlig att entydigt besvara och som dessutom ständigt kräver att nya kvalitetskriterier ställs upp. Här verkar vi ha en ”nisch” där de potentiella expansionsmöjligheterna och efterfrågan nästan tycks vara oändliga. Precis på samma sätt är det med kärleken, som ju också har en bred variation av ”experter” som säger sig förstå dess djupaste innebörd – allt ifrån dissekerande medicinare, djupsinniga poeter och hårklyvande teologer till ytliga och kommersiella dansbandssångare…

Att bygga en skola och driva en skola är inte samma sak

Nåväl. Pirsigs bok ledde mig också fram till annan, mer samhällsvetenskaplig, litteratur om kvalitet. Att tillsammans definiera vad en acceptabel bostadskvalitet är eller att avgöra om en vägbana håller en tillräckligt hög kvalitet är helt uppenbart enklare än att ringa in vad en god vård- och omsorgskvalitet är. Allt som är enkelt mätbart verkar dessutom enligt forskarna vara lättare att hantera och marknadsutsätta jämfört det människonära, som bygger på att något viktigt som uppstår i mötet mellan människor.

Är möjligen det faktum att kvalitetsbegreppet är så svårfångat just inom ”människonära” utbildnings-, vård- och omsorgsverksamheter också en av förklaringarna till varför andra saker, exempelvis lättdefinierade och mätbara vinstkrav, på dessa områden så ofta sätts före kvaliteten? Ja, enligt den forskning som finns på området så är detta faktiskt ett av skälen till att det ofta uppstår en rad negativa effekter när offentligt finansierad och människonära välfärdsverksamhet marknadsutsätts. Därmed följer inte automatiskt att det enkelt mätbara alltid bör marknadsutsättas. Detta är ytterst en politisk värderingsfråga.

Le Grand och Bartlett, som är något av auktoriteter på området, lyfter exempelvis fram att när det råder informationsobalans mellan välfärdsproducenter och konsumenter (vilket det nästan alltid gör) riskerar fokus lätt att sättas på den kvalitet som är mätbar, samtidigt som faktorer som är mer svårkvatifierbara inte får lika stor uppmärksamhet. Om exempelvis enbart faktorer som telefontider, inredning, gardiner och möblemang eller receptionistens goda bemötande blir det centrala vid avgörande av en vårdcentrals eller ett omsorgsboendes kvalitet har man uppenbart hamnat snett. Här är det nationalekonomiska begreppet ”snedvriden incitamentsstruktur” helt uppenbart relevant.

Visst är också, precis som skolforskaren Jonas Vlachos fört fram, upplevelsen av skolmaten viktig. Men denna faktor bör nog ändå inte bli bestämmande när det gäller en skolas kvalitet. Detta är kanske lite av en tillspetsning, men ibland krävs detta enligt Faidros för att tydligt kunna åskådliggöra vidden av ett problem.

Detaljreglera mera eller ge sig på problemets kärna?

Grundproblemet sätter ändå den amerikanske forskaren John Donahue fingret på, när han som en förutsättning för att en verksamhet ska kunna konkurrensutsattas lyfter fram att det då måste vara möjligt att precisera det aktuella kontraktet eller avtalet så långt att kvaliteten på tjänsten/produkten tydligt kan definieras och mätas.

När det gäller de mjuka människonära tjänsterna är det som sagt svårt att åstadkomma en sådan tydligt mätbar kravspecifikation. Om denna typ av människonära välfärdsverksamheter ändå marknadsutsattes riskerar detta att leda till att de yrkesverksammas professionalitet naggas i kanten. Vi riskerar då att få en successiv detaljreglering ända in i operationssalar, boenden och klassrum.

För skolans vidkommande menar forskaren Jonas Vlachos att man då riskerar att strypa den yrkesstolthet som är många lärares främsta drivkraft, nämligen den som utgår från den erfarenhetsbaserade kunskap som ofta växer fram ur den pedagogiska friheten. Det är just detta, att omgärda skolverksamheten med allt fler och allt mer detaljerade regler, som faktiskt skett i vårt land menar Vlachos. Troligen ligger här en viktig förklaring till den svenska skolans problem idag.

Statsmakternas svar på den svenska skolans kvalitetsproblem har hittills varit en omfattande detaljreglering: lärarlegitimation, krav på skolledares utbildning, lag om skolbibliotek, lag om särskilt stöd, ökad användning av nationella prov, mer detaljerade kursplaner och betygskriterier, lag om individuella utvecklingsplaner, inskränkning av möjligheterna att ge estetiska kurser, påbud om betyg från årskurs sex osv. På så sätt har lärarnas yrkesprofessionalitet inskränkts steg för steg. På samma sätt kan man resonera också när det gäller läkare, poliser, sjuksköterskor, förskolepersonal och vårdbiträden m.fl.

En del av kritiken mot marknadstänkandets utbredning träffar idag också offentligt driven välfärdsverksamhet, där man i allt för stor uträckning börjat följa och kopiera de vinstdrivna marknadsaktörernas organisationstänkande (New Public Management, NPM). Detta för med sig en rad allvarliga problem. Tilliten till det professionella ansvaret har ersattas av kontrollsystem som riskerat att sätta den professionella etiken ur spel och som hotar den grundläggande mänskliga kvaliteten i verksamheterna”, så skriver exempelvis ordförandena för Lärarnas Riksförbund, Polisförbundet och Läkarförbundet på DN-debatt. De kritiserar införandet av New public management (NPM) och olika marknadsmodeller i sina verksamheter. De fortsätter: I alla våra olika verksamheter är gott omdöme en av de viktigaste egenskaperna i yrkesutövandet. Men gott omdöme kan inte enkelt mätas. Gott omdöme får man genom utbildning och erfarenhet. Samhället måste lita på och värdera våra yrkesgruppers kompetens och professionalism. Det är en ödesfråga för den svenska välfärden.”Det är lätt att hålla med när yrkeskunskapen talar.

Med en vinstdriven välfärdsverksamhet tas ytterligare steg i den riktning som fackförbundsordförandena kritiserar och vi riskerar därmed att få en så hårt reglerad och standardiserad verksamhet att själva styrningen blir ett hot mot såväl valfriheten som kvaliteten. Jämfört med denna situation är det, enligt Vlachos och många andra skolforskare, bättre att direkt ge sig på problemets kärna, d.v.s. vinstdriften.

Här delar jag Vlachos slutsats om att en rimlig vinstbegränsning sannolikt skulle ha en självsanerande effekt och sålla ut de utförare som inte sätter den grundläggande verksamhetsidén främst. Därmed skulle vi kunna undvika att den i välfärdssektorn så svårdefinierade kvaliteten hamnade på undantag och vinstuttag och värdeöverföringar istället sätts i högsätet.

Denna hållning är dessutom av särskild betydelse beroende på att välfärdssektorn i framtiden av allt att döma kommer att behöva betydande resurstillskott. Men för att medborgarna då ska gå med på ökade skatteuttag för att finansiera dessa offentliga tjänster måste de naturligtvis kunna tillförsäkras att deras skattepengar går till det som är avsikten – dvs vård, skola och omsorg – och inte rinner iväg till diverse privata konton. Detta är ytterst en viktig framtida legitimitetsfråga för hela välfärdsstaten.

Tänk så tankarna kan fara iväg med en bara för att man råkar snubbla över en oväntat bra och intressant bok. Lustläsning är en härlig sommarsyssla, som dessutom oftast är bildande. Riktigt bra böcker väcker i regel oväntade och nya frågor hos oss, även om de nödvändigtvis inte behöver leverera just de svar vi själva kan sluta upp kring. En sådan bok är Zen och konsten att sköta en motorcykel. Vi får hjälp med att tänka mer självkritiskt och ifrågasätta och vrida och vända på saker vi tidigare tog för givna. Den borde vara given på nattduksbordet hos de som arbetar med kvalitetsfrågor. Inte minst hos de ”kvalitetsexperter” som tvärsäkert tror sig veta vad de sysslar med.

********************************

Läs också: Helle Klein om att låta trä- och skogsindustrin bli en motor i den gröna omställningen, Martin Klepke om att en s.k. samvetsklausul i sjukvården är ett brott mot den fria aborträtten,  I Arbetet berättas om hur Försäkringskassan försöker fånga förklaringen till att sjuktalen i vårt land varierar så kraftigt över tid, Arbetet berättar också om frihandelsförhandlingarna mellan EU och USA och att det förtfarande finns ”knäckfrågor” kvar att lösa, Karin Pettersson i Aftonbladet anser att den israeliska blockaden av Gaza skapar mer terror, i Dagens Arena skriver Amanda Lindholm om att Frankrike inte tänker skriva på det omstridda handelsavtalet (TTIP) mellan EU och USA så länge det innehåller klausulen om investeringsskydd för företag (ISDS), på ledarplats i samma tidning skriver Björn Elmbrant om att Israel är en apartheidstat

En reaktion på “Kvalitet och konsten att sköta en motorcykel…

  1. avatarHans-Erik Persson

    Vilken välkommen och angelägen artikel. Tänk om alla politiker fick frågorna om vad de menar när de säger saker som. ” Bara kvaliteten säkras är vinsterna i välfärdssektorn inget problem”. ”Valfriheten i vården säkrar kvaliteten”. T ex frågor från journalisterna om vad man menar med kvalitet, hur man tänker sig att mäta kvaliteten, hur den mätningen ska ställas mot andra mått som ex vis betyg eller vinst? Eller om det är så att den officiella kvalitetsindikatorn ( summan av flera kan jag tro) sammanfaller med valfriheten? Narkoman som väljer en läkare som sänder densamma till behandling eller den som skriver ut narkotiska preparat är väl numera ett känt exempel på den problematiken. Mycket bra artikel. Hoppas den får spridning ut i journalist kåren m fl.

Kommentarer inaktiverade.