Lösa spekulationer om sjukfrånvaro av ekonomen Hägglund

avatar

Tidigare i veckan presenterade återigen ekonomen Pathric Hägglund en rapport som innehåller detaljerade politiska rekommendationer som saknar stöd i seriös och empirisk forskning. Genom att övertolka statistiska samband hävdar Hägglund att han funnit belägg för att en stramare sjukförsäkringen både är bra för den sjukskrivne och samhällsekonomin.

Förra gången det skedde var inom ramen för en rapport från ESO. Nu är det Riksrevisionen som står som avsändare. Någon ny forskning som utgår från en seriös orsaksanalys om situationen inom sjukförsäkringen presenteras dock inte, varken i rapporten från ESO eller den nu aktuella från Riksrevisionen.

Hägglund bygger denna gång sina slutsatser på några statistiska samband rörande indragen eller förlängd sjukpenning:

I.) De personer som Försäkringskassan (FK ) bedömt, helt eller delvis, sakna arbetsförmåga har en tid efter FKs beslut om beviljad sjukpenning lägre arbetsinkomster jämfört med den grupp som FK samtidigt bedömt ha arbetsförmåga och därför dragit in sjukpenningen. Detta är knappast förvånade. Motsatsen hade däremot varit mycket intressant, eftersom förekomsten av arbetsinkomster ju förutsätter viss arbetsförmåga…

II.) De personer som FK bedömt sakna arbetsförmåga och därför beviljat förlängd sjukpenning får i större utsträckning sjukersättning (förtidspension) efter bifallsbeslutet jämfört med dem som fått sjukpenningen indragen pga att FK bedömt att de har arbetsförmåga. Också här är Hägglunds ”fynd” knappast förvånande, eftersom ett beviljande av sjukersättning ofta brukar ha föregåtts av en längre tids sjukskrivning…

Att det är på detta sätt torde knappast vara något nytt. Så har sambanden förmodligen sett ut också tidigare. Att förvänta sig andra utfall vore orimligt. Att utifrån dessa rudimentära statistiska samband dra några som helst slutsatser med bäring på hur sjukförsäkringen fungerar är inte seriöst. Hägglunds spekulativa policyrekommendationer blir därför bara pinsamma och föga imponerande.

Däremot är det imponerande att Hägglund också denna gång lyckats få stor massmedial uppmärksamhet och spridning för sina slutsatser om att en stramare sjukförsäkringen är bra för alla. Man kan inte låta bli att fråga sig om detta möjligen kan bero på att Hägglunds rekommendationer ligger i linje med det som starka intressen gärna VILL höra från forskarhåll. Det tycks ju just nu råda en blocköverskridande samsyn om vikten av att pressa ner sjuktalen genom stramare bedömningar av arbetsförmågan.

Till skillnad från de två första och föga överraskande statistiska sambanden är det däremot lite mer förvånande att Hägglund inte finner några som helst negativa framtida hälsoeffekter av sjukskrivning som behandlingsform. Han skriver: ”Analyser har genomförts med avseende på vård- och läkemedels- konsumtion, samt mortalitet, och inga skillnader mellan dem som beviljades och inte beviljades sjukpenning kunde konstateras.”

Detta kunde faktiskt, till skillnad från de två första nonsenssambanden vara mer intressant, eftersom resultatet faktiskt går stick i stäv med FKs nuvarande retorik och annan forskning som varnar för att sjukskrivning är en behandlingsform som i sig riskerar att försämra den framtida hälsan och ”låsa in den försäkrade i en sjukroll”.

Hägglunds fynd skulle alltså kunna användas för att rekommendera motsatsen till det han faktiskt gör. Eftersom sjukskrivning som behandlingsform inte tycks leda till en påvisbar försämring av den framtida hälsan borde ju såväl läkare som FK med större trygghet än idag kunna bevilja och förlänga sjukskrivningar om de försäkrade har nedsatt arbetsförmåga?!

Trots detta väljer Hägglund i sin rapport att inte ens diskutera frågan utifrån detta perspektiv. Man frågar sig naturligtvis om detta kan bero på att en sådan diskussion skulle försvåra och problematisera de politiska rekommendationer som Hägglund uppenbarligen vill lansera?

Men också när det gäller dessa statistiska samband, mellan att ha beviljats/nekats fortsatt sjukpenning och framtida hälsa, finns det anledning att hissa varningsflagg. Att Hägglund inte kan se några samband beror sannolikt på att han valt så grova indikatorer att de inte är särskilt användbara.

Det Hägglund gör i sin senaste rapport kan liknas vid att använda tubkikare vid studier av mikroorganismer. Om man i tubkikaren inte ser några bakterier innebär det ju inte att man därmed har bevisat att bakterier inte finns.

Vid studier av mikroorganismer är otvivelaktigt mikroskop att föredra framför tubkikare. På samma sätt är den empiriskt grundade och seriösa forskning om sjukfrånvaro som faktiskt finns att föredra framför den typ av statistiska nonsenssamband som Hägglund lanserar. Åtminstone när vi ska dra slutsatser om sjukfrånvarons orsaker och om hur sjukförsäkringen faktiskt fungerar.

En reaktion på “Lösa spekulationer om sjukfrånvaro av ekonomen Hägglund

Kommentarer inaktiverade.