Nu måste passivitet ersättas av aktivitet i sjukförsäkringsfrågan!

avatar

Vi har i praktiken 8 år bakom oss där regering och statsmakt förhållit sig ytterst passiva i rehabiliterings- och omställningsfrågan. År 2008 införde alliansen sin omdiskuterade och kraftigt ifrågasatta ”rehabiliteringskedja”. Sedan dess har inte mycket skett. Alliansregeringen har i flera år i princip intagit en bekväm läktarposition, framför allt i rehabiliterings- och omställningsfrågan. Man har nöjt sig med att peka på parterna.

Tyvärr tvingas vi från fackligt håll konstatera att allt för många arbetsgivare idag nöjer sig med att sitta med armarna i kors och invänta tidsgränserna i sjukförsäkringen som alliansen införde 2008, så att de på ett ”så smidigt sätt som möjligt” kan skiljas från anställda de av någon anledning vill bli av med.

Dessutom vet vi av olika internationella jämförelser att svenska arbetsgivare slipper mycket lindrigt undan när det gäller att ta ansvar för återgången i arbete för långtidssjuka.* De har därför idag mycket svaga incitament eller skäl till att sätta sig ner och förhandla med statsmakten och facket om ett utbyggt rehabiliterings- och omställningssystem.

Ska vi få till stånd ett långsiktigt hållbart rehabiliterings- och omställningssystem tror LO att det krävs någon form av trepartsuppgörelse. För att få till stånd en sådan måste staten skapa goda förhandlingsförutsättningar, dvs ”kratta i manegen”. Socialförsäkringsminister Strandhäll får därför inte backa från att sätta ett ordentligt tryck på arbetsgivarsidan.

Från LOs sida är vi beredda att förutsättningslöst pröva olika modeller för att åter få igång processen. Vi har ett pragmatiskt förhållningssätt. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att korta, eller till och med slopa, arbetsgivarens sjuklöneperiod i utbyte mot att det upprättas ett rehabiliterings- och omställningsavtal som ger de som drabbas av ohälsa motsvarande stöd att ställa om som idag finns för personer som sägs upp på grund av arbetsbrist.

I rapporten Framtidens sjukförsäkring presenterar LO ett detaljerat åtgärdsbatteri på sjukförsäkringsområdet. Detta är förslag som samtliga 14 LO-förbund ställt sig bakom. I kort sammanfattning (tio punkter) innebär dessa förslag att:

  • Det förebyggande arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna måste stärkas, så att fler ryms i arbetslivet. Arbetsplatserna måste i högre grad anpassas efter den arbetsförmåga som medborgarna faktiskt besitter. Alla som drabbats av ohälsa ska ha rätt till medicinsk- och arbetslivsinriktad rehabilitering samt ett arbete som anpassas efter de egna förutsättningarna.
  • Det måste finnas tillgång till högkvalitativ företagshälsovård för alla som behöver den. Samverkan mellan arbetsmarknadens parter och de ansvariga myndigheterna (FK och AF), runt de som har en partiell arbetsförmåga, måste byggas ut. I detta samarbete bör företagshälsovården vara navet.
  • Den som inte kan gå tillbaka till sin tidigare arbetsgivare och behöver stöd för att ställa om, exempelvis hitta fram till en ny anställning eller ett nytt yrke, bör erbjudas individuellt utformade och anpassade utbildningsinsatser.
  • Sjukförsäkringen måste åter bli en försäkring som garanterar den som drabbats av ohälsa ett rimligt och fullgott inkomstskydd. Inkomsttaket måste höjas, under denna mandatperiod till ca 37 000 kronor/mån (motsvarande 10 prisbasbelopp) och därefter kopplas till löneutvecklingen.
  • Ingen ska bli av med sin ersättning bara för att man passerar någon administrativ tidsgräns. Den bortre tidsgränsen (stupstocken) måste plockas bort så fort som möjligt.
  • De tidsgränser som i dag gäller vid 180, 364 och 914 dagar – som infördes sommaren 2008 – bör omvandlas till stödjepunkter där individen rustas med rehabiliteringsrättigheter. Kravställandet vid tidsgränserna måste balanseras om, så att de aktörer som verkligen kan leverera rehabilitering får ett större tryck på sig. Idag bär den enskilde i princip allt ansvar. Detta är orimligt.
  • När beslut om rätten till sjukpenning och sjukersättning fattas bör detta ske utifrån principen att vi är ”försäkrade i befintligt skick”, dvs att hänsyn till individuella omständigheter tas. Ålder, utbildningsbakgrund och bostadsförhållanden måste kunna vägas in.
  • Sjukersättningen (tidigare förtidspension) bör höjas och ge trygghet även för personer med fleråriga, men inte nödvändigtvis livslånga, sjukdomstillstånd. Det är orimligt att vi idag har vad som sannolikt är OECD-världens hårdaste kriterier för att beviljas sjukersättning.
  • Karensdagen i sjukförsäkringen bör avskaffas. Här kan LO som ett första steg tänka sig infördandet av ett så kallat karensavdrag (läs mer om detta här!).
  • Vi behöver kraftfullare anställningsstöd och fler lönebidragsplatser, så att betydligt fler som vill och kan arbeta också får möjlighet att göra det.

Vi börjar bli rätt många nu som ser att alliansens sjukförsäkringspolitik nått vägs ände. Den intellektuellt trötta och moraliskt tveksamma moderata retorik som återstår, tillsammans med de suckar som allt oftare hörs när allianspolitiker pratar om sjukförsäkringen, vittnar om att det är dags att pröva något nytt.

Arbetet med att skapa en mänskligare och rimligare sjukförsäkring kan inte vänta. Allt för många far idag illa av det omänskligt hårda regelverket. Vi förtjänar alla ett bättre försäkringsskydd och ett effektivare rehabiliterings- och omställningsstöd än det som finns idag när vi drabbas av ohälsa.

Fotnot:

* Se exempelvis Johansson, P., Aydin, E. och Bergendorff, S. mfl., Arbetslivsinriktad rehabilitering, underlagsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (S 2010:04), s. 60-61. IFAU (2010:17), Reformerna inom sjukförsäkringen under perioden 2006-210; vilka effekter kan vi förvänta oss?, s.37. Även OECD har vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för att arbetsgivarna har allt för få incitament för att underlätta återgången i arbete för långtidssjuka. Senast skedde detta i rapporten OECD (2013), Mental health and work. Sweden. Dessutom föreslog LU den s.k. Långtidsutredningen (SOU 2011:11) ett införande av ”tydligare finansiella sanktioner mot arbetsgivare som inte erbjudit rehabiliterings- och omplaceringsmöjligheter där detta borde ha skett.” LO, liksom många andra remissinstanser, ansåg den modell som LU föreslog var intressant och borde analyseras vidare. Av detta blev dock inget.