Om vår (o)förmåga att se oss själva i andra…

avatar

Först ett viktigt klarläggande. Denna bloggtext handlar inte om huruvida det var rätt eller fel att avsätta Omar Mustafa från SAP:s partistyrelse. Jag har helt enkelt för lite kunskap om detta fall för att uttala mig om det. Detta bör ändå sägas så att inga onödiga missförstånd uppstår.

Men i svallvågorna av ”Mustafa-debatten” verkar en del gamla tankefigurer om en ”äktsvensk kultur” och en svart/vit uppdelning mellan ”vi och dom” flyta upp till ytan igen. Vi fördomsfria moderna svenskar ställs mot de omoderna fundamentalistiska invandrarna. Och så glömmer vi snabbt bort att homosexualitet faktiskt av Socialstyrelsen var sjukdomsstämplat i detta land fram till 1979, att det dröjde till 1987 innan det infördes ett förbud att diskriminera homosexuella, att det inte heller var så länge sedan som fattiga kvinnor tvångssteriliserades och den svenska staten drev olika typer av grymma medicinska experiment med ”sinnesslöa” osv.

Likadant med religionen. Det var inte så länge sedan det på många platser i detta land fanns olika typer av fundamentalistiska religiösa rörelser (læstadianismen och schartauismen) som höll hela orter i ett hårt moraliskt grepp. Där man exempelvis systematiskt skam- och skuldbelade kvinnor som blev gravida utan att vara gifta. Ja, som till och med skamstämplade ”oäkta” barn…

Jag tror att om vi ska lyckas möta människor från andra kulturer och göra dem delaktiga i detta land bör vi inte enbart fokusera på olikheterna. Vi måste ha modet att se oss själva i dem. Dessutom bör vi inse att också ”etniska svenskar mitt i livet” (statsministerns ordval) producerar och reproducerar värderingar som knappast kan kallas för moderna. Det räcker med att en stund lyssna till en kd-politiker eller en SD-politiker som pratar familjepolitik så förflyttas vi decennier tillbaks i tiden rent värderingsmässigt.

Många av oss har också med oss erfarenheter från ett samhälle där moderna värderingar o tankar om allas lika rätt och värde knappast hade mycket att säga till om. Fortfarande lever en hel del av dessa värderingar kvar, också bland vanliga ”blonda och blåögda” (migrationsministerns ordval). Många bögar o flator som vuxit upp i mindre samhällen vittnar exempelvis om hur de tvingats fly från fördomar och förtryck i sin barndomsstad osv. Nära vänner till mig har exempelvis vittnat om hur tufft det var och fortfarande är att vara homosexuell i min forna hemkommun (Kiruna).

Den största fördomen är nog att tro att man själv inga fördomar har. Trots att jag vet att det smärtar hos vissa vill jag ändå påstå att vi ”infödda” faktiskt inte är så olika dem som invandrat. Visst ska vi vara stolta och glada över att tankarna på allas lika värde och rätt gjort framsteg i vårt land. Men att utnämna oss själva till ”värderingsvärldsmästare” är föga givande. När vi gör detta riskerar vi bara att stärka en farlig självgodhet, som i värsta fall kan bygga upp en nationalchauvinism som rangordnar och segregerar istället för utjämnar. Inte minst när mediadrev, liknande det rörande Omar Mustafa, blåser på som hårdast tror jag det är viktigt att hålla denna insikt levande…

Sedan kan det faktiskt finnas helt underbara människor, fyllda av kärlek och klokhet, som ändå tillhör en fundamentalistisk och ålderdomlig religiös rörelse. En sådan person var min farmor, som liksom andra kvinnor i hennes församling på offentlig plats dolde sitt hår under en huvudduk (huivi). Det finns ändå inte många människor jag mött som jag känner djupare sympati för. Farmor är utan tvivel en av de mest kärleksfulla och varma personer jag träffat. Samtidigt finns det oerhört mycket i den rörelse hon tillhörde (väst- læstadianismen) som jag avskyr: kvinnosynen, synen på ”avvikare”, underdånigheten inför ”överheten”, den hårda moralismen osv.

Likadant är det säkerligen med många av de muslimer som idag kommer till vårt land. De kan vara underbara människor, trots att några av dem är med i rörelser som bär på värderingar vi bara måste bekämpa. När tanken på allas lika värde och rätt kränks måste vi självklart tydligt och klart göra motstånd. Men när vi gör detta har vi faktiskt en hel del att lära av vår egen historia. Det är ju inte så länge sedan många av oss mötte liknande värderingar och synsätt hos våra egna släktingar…

4 reaktion på “Om vår (o)förmåga att se oss själva i andra…

  1. avatarGabriella

    Bra formulerat. Det är också vår egen historia med nyligt religiöst förtryck och kvinnors låga status som ger sig uttryck i att människor reagerar extra negativt på det som anses ”muslimskt”. Värderingar som vi inte vill ha, därför att vi nyss haft dem och nu vill ta ett ordentligt kliv bort från det.

  2. avatarIsabelle

    Hade just läst denna bloggtext om Omar Mustafa som fick mig att tänka i lite annorlunda banor angående honom.
    http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2013/04/0-0-1-570-3022-goteborgs-universitet-25.html
    Ibland när jag diskuterar med muslimer (eftersom det är den etniska-religiösa grupp jag mest stöter på) och ställer deras normer, värderingar och tankar mot mina egna (inlärda och ärvda) och andra ”blonda blåögdas” så blir jag alldeles snurrig. Vem har ”rätt” och vem har ”fel”? Och vem bestämmer vad som är rätt och fel?

  3. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

    Isabelle, som jag skrev i inledningen till denna bloggpost handlar inte artikeln specifikt om ”fallet” Omar Mustafa. Men som kontrast/komplement till den länk du rekommenderar kan man ändå lägga denna artikel i Aftonbladet Kultur, som ju också undertecknats av religionsvetare: http://www.aftonbladet.se/kultur/article16687268.ab
    Mvh
    Kjell

Kommentarer inaktiverade.