Privatisering som jämställdhetsstrategi – så funkar det?

avatar

Debatten om reglering av vinst i välfärden har tagit många vindlande vägar under hösten när LOs välfärdspolitiska utredning arbetat. En har handlat om välfärden och jämställdheten och hur en reglering av hur gemensamma skattemedel skulle slå hårt mot framför allt kvinnor. ”Nöj er med det kommunala, kvinnor!” utropade Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson och Åsa Moberg hävdade att LO med non-profit uppdraget följde en gammal hederlig tradition att förvägra kvinnor möjligheten att tjäna pengar. Nu när LO presenterat sin rapport och förslag till åtgärder styrelse presenterat sitt förslag till åtgärder blossar debatten upp igen. Vinstintresset i sig framställs som en förutsättning för jämställdhet.

Vilka är då vinstförespråkarnas potenta jämställdhetsargument? För det första att privatiseringarna av den offentliga sektorn är en av de viktigaste strategierna för att förbättra för de kvinnor som är anställda inom välfärdstjänsterna.Med en ökad konkurrens i sektorn är tanken att kvinnors löner kommer att öka och arbetsvillkoren förbättras. Endast företagen kunde frigöra kvinnorna.

Hur har då privatiseringsstrategin fallit ut för kvinnorna inom välfärdssektorn? Sådär, måste man väl säga. De privata arbetsgivarna verkar inte i första hand ha satsat medel på att förbättra de anställas löner och arbetsvillkor. Trots de stora orden tjänar de anställda hos privata företag inte mer än anställda hos kommuner och landsting. Den traditionellt starka fackliga organiseringen inom vård och omsorg och trycket från kollektivavtal har bidragit till att hålla nivåerna uppe. Inom äldreomsorgen ligger medellönen för ett heltidanställt vårbiträde runt 21 200. Nu är ju heltidsanställning inte särskilt vanligt, varken inom kommunal eller privat utförd äldreomsorg. Medelinkomsten före skatt för ett deltidsarbetande vårdbiträde inom äldreomsorgen är 16 500 kr. Det kan inte på några villkor anses vara rimligt om målet är att även kvinnor ska kunna vara ekonomiskt självförsörjande.

Vill man ta en seriös debatt om välfärdstjänsterna och jämställdhet måste frågan lyftas till en annan nivå. För det första, anställda inom vård- och omsorgssektornerna är generellt felavlönade. Det krävs stora satsningar på välfärdstjänsterna för att klara av att rekrytera personal i sådan omfattning som krävs utifrån förändrade demografiska behov och behoven att stärka välfärdstjänsterna generellt. Ska den gemensamma viljan att betala för sådana satsningar vara obruten är det en nödvändighet att det inte finns något tvivel om att våra gemensamma medel går till det de är avsedda för, välfärdstjänsterna och de som arbetar inom dem. Fokus för den offentliga debatten måste föras tillbaka från företagens rätt att etablera sig till brukarnas och anställdas rätt till goda villkor.

För det andra, generella välfärdstjänster som finns tillgängliga för breda grupper i samhället är avgörande för jämställdheten. Den svenska tvåförsörjarmodellen bygger på att det finns tillräckligt omfattande offentligt finansierade omsorgstjänster som gör det möjligt för både kvinnor och män att arbeta i sådan utsträckning att de kan vara ekonomiskt självförsörjande. Barnomsorg och äldreomsorg är viktiga investeringar i ett starkt arbetskraftsdeltagande för både kvinnor och män. Den generösa omsorgssektorn i kombination med en progressiv familjepolitik har gjort Sverige unikt i det avseendet att kvinnor inom alla socioekonomiska grupper tagit del i förvärvsarbete. Det har varit möjligt att arbeta och det har lönat sig, för alla. Den modellen utmanas i dag starkt av en nyliberal tolkning av vad som skapar jämställdhet.

För lite resurser till välfärdstjänsterna i kombination med en explicit politisk önskan om att öppna upp tilläggsmarknader inom vård-, skola och omsorgtjänster och på flytta över delar av det offentligas uppdrag till en privat marknad skapar stora skillnader mellan grupper av kvinnor. De som inte har råd att betala extra kostnader för barnvakt när de arbetar kvällstid eller inte kan kompensera neddragningar i äldreomsorgen med Rut-tjänster får själva gå ned i arbetstid för att klara omsorgsbördan. Det är ett stort stort steg tillbaka från det offensiva jämställdhetsarbete vi så ofta klappar oss på axeln över att bedriva.

Privatiseringar och företagskonkurrens är inte den dynamiska jämställdhetskraft det framställs som. Den dynamiska jämställdheten kommer när vi satsar på att använda de gemensamma medel vi förfogar över med precision, för att stärka tillgången till arbete och omsorg för alla – alla – som behöver det.

Etiketter: , , ,

En reaktion på “Privatisering som jämställdhetsstrategi – så funkar det?

  1. avatarJan Wiklund

    Det påminner om den stora striden inom kvinnorörelsen för hundra år sen – mellan arbetarrörelsens kvinnor som ville organisera den största yrkesgruppen bland kvinnorna, hembiträdena, och den borgerliga kvinnorörelsen som slogs för allt dom var värda för sin rätt att bestämma egenmäktigt över sina anställda. Den rätten, ansåg de, var en del av kvinnokampen.

Kommentarer inaktiverade.