Regeringens vårbudget – Vinter i paradiset?

avatar

De mest centrala delarna av alliansregeringens politik kan på goda grunder ifrågasättas, inte minst utifrån seriös samhällsvetenskaplig forskning. Här är tre exempel på centrala politikområden, där regeringspolitiken och forskningen helt uppenbart går i otakt:

1. Ett antal akademiska forskare, i Ekonomisk Debatt 2012/nr.5, slog nyligen fast att regeringens främsta sysselsättningspolitiska insats – jobbskatteavdraget – inte går att utvärdera. De tidigare utvärderingar som gjorts är baserade på teoretiska modeller och det krävs stor tilltro till dessa modeller för de ska anses tillförlitliga konstaterar forskarna. Regeringen har heller inte ansträngt sig särskilt mycket för att på ett seriöst sätt, och med hjälp av fristående expertis, mäta vilken effekt dess främsta åtgärd haft.

Med tanke på att jobbskatteavdraget varit och fortfarande är huvudnumret i regeringens jobbpolitik är detta ett synnerligen alarmerande budskap. Vi kan helt enkelt inte veta huruvida denna kostsamma reform hade någon effekt.  Det finns dessutom tyvärr anledning att misstänka att detta inte är någon tillfällighet. För ideologidrivna politiker som Borg och Reinfeldt handlar det ju främst om att vinna nästa val och då innebär ordentliga utvärderingar ett extra politiskt risktagande, som man uppenbarligen helst är utan.

2. När det gäller de privatiseringar och kundvalsmodeller som alliansregeringen, tillsammans med den privata tjänstebranschen, försvarar med näbbar och klor är det ställt på ungefär samma sätt. Där sade exempelvis en bred panel av vår främsta samhällsvetenskapliga expertis på området: ”Svensk välfärd har under de senaste 20 åren genomgått ett genomgripande systemskifte.” /…/Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag.” Dessa ord formulerades av en forskargrupp knuten till det näringslivsägda SNS, under ledning av forskningschefen Laura Hartman.

3. Ett minst sagt fritt förhållningssätt till den vetenskapliga forskningen har också socialförsäkringsminister Ulf Kristersson gjort sig känd för. I september 2011 påstod exempelvis Kristersson att den så kallade rehabiliteringsgarantin varit framgångsrik, allt enligt en utvärdering från Karolinska institutet (KI). Men kort därefter uttalade sig de forskare, som Kristersson sade sig stödja sig på, i en helt annan riktning: ”Ordet framgång är en överdrift. Ser man på sjukfrånvaron och förtidspensioneringen tillsammans så har rehabgarantin inte varit kostnadseffektiv”, sade Hillevi Busch, projektledare för forskargruppen vid Karolinska institutet som utredde rehabgarantins effekter. På en rad avgörande punkter visade Karolinskas utvärdering på att behandlingarna i själva verket ökade sjukskrivningstiden, vilket naturligtvis inte syntes ett spår av i Kristerssons utläggningar om den ”framgångsrika reformen”.

Att socialförsäkringsministern får kritik från sakkunniga och forskare för att medvetet skruva till statistiken är alltså långt ifrån någon ny företeelse. Redan i november 2010 avslöjade exempelvis forskarna Björn Johnson och Malin Junestav att Ulf Kristerssons beskrivning av sjukförsäkringen och de nya sjukreglerna är vilseledande. Här trixande Kristersson med det faktum att en stor del av de långtidssjuka var deltidssjukskrivna. Forskarnas omdöme den gången blev att ”ministerns kreativa bokföring framstår som stötande.”

Idag inser också allt fler, även på den borgerliga kanten i likhet med Lars Calmfors, att regeringen ”glömt bort behovet av att ge människor ett rimligt försäkringsskydd mot inkomstförluster” och att ”reformerna av sjukförsäkringen har gjorts på ett så okänsligt sätt att många människor kommit i kläm.”

Vad vi såg tidigare i veckan, när Anders Borg presenterade sin vårbudget, var en trött politiker som för länge sedan slutat tala om ”evidensbaserad politik” och numera istället väljer att klä sin politik i en fluffig väderleks- och årstidsmetaforik. Varför inte löpa linan full ut och döpa vårbudgeten efter en lättillgänglig Uffe Lundell roman, d.v.s. ”Vinter i paradiset”? För det är ju ändå på den verkshöjden och fiktionsnivån finansministern och landets regering numera befinner sig…