Se över rättssäkerheten och kravställandet i sjukförsäkringen!

avatar

Den senaste tiden har vi fått ett flertal rapporter om att Försäkringskassan (FK) på olika sätt skärpt bedömningen (praxis) när det gäller att pröva rätten till sjukpenning. FKs försök att leva upp till regeringens målsättning om att sänka sjukpenningtalet till 9 sjukpenningdagar år 2020 tycks vara en av förklaringsfaktorerna.

FKs praxisskärpning har alltså skett utan lagstiftningsförändring. Fler upplever att de beslut som tas inte är tillräckligt väl underbyggda och rättssäkra. En indikator på detta är att det är allt fler som vill få de beslut FK fattar omprövade, framför allt gäller det beslut efter 180 sjukdagar (6-månadersgränsen). Väntetiden för  att få denna typ av beslut omprövade av FK ska enligt JO vara max 6 veckor, men är i dag uppe på ca 25 veckor. Detta är naturligtvis oacceptabelt.

Det blir allt mer uppenbart att om ska vi lyckas skapa en rimlig och mänsklig sjukförsäkring, vilket varit kravet från de rödgröna partierna i flera valrörelser, måste fler genomgripande förändringar i alliansens så kallade rehabiliteringskedja göras. Det handlar inte minst om balansen i kravställandet. Idag finns det dessutom allt för litet utrymme att väga in och ta hänsyn till de försäkrades individuella förutsättningar.

Den nuvarande regeringen har visserligen avskaffat den bortre tidsgränsen (stupstocken), men inte gjort några större justeringar av de övriga tidsgränserna i alliansens rehabiliteringskedja. Det gör exempelvis att arbetsförmågeprövningen vid de absoluta tidsgränserna, framför allt den efter 180 dagar, fortfarande är allt för stelbent och rättsosäker. Högst aktuella är därför de formuleringar som de rödgröna partierna, genom dåvarande talespersonerna Tomas Eneroth (s), Wiwi-Anne Johansson (V) och Gunvor G Ericson (MP), för några år sedan enades om i en gemensam riksdagsmotion (se motion 2010/11:Sf361, Individuell prövning av arbetsförmågan i reglerna om sjukförsäkring):

”Regeringen (dåvarande alliansregeringen, min anm.) har skapat ett högst otryggt system för att få människor att lämna sjukförsäkringen, minska statens utgifter och möjliggöra skattesänkningar. Fokus ligger nu på att räkna antalet ersättningsdagar – inte på att ge aktiv medicinsk och arbetsinriktad rehabilitering. /…/
En justering som snabbt behöver genomföras är en ändring av lagen om allmän försäkring som innebär att en individuell prövning av arbetsförmågan ska genomföras och att den tvingande prövningen mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar avskaffas. /…/ De absoluta tidsgränserna i sjukförsäkringen behöver omgående ersättas med en individuell bedömning. Människor som är sjuka och saknar arbetsförmåga ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen.”

Synsättet stämmer väl överens med LOs åtgärdsprogram Framtidens sjukförsäkring och den Vitbok om sjukförsäkringen som togs fram lagom till valet 2014. Vad som krävs är en ordentlig ombalansering av kravställandet vid tidsgränserna så att ett större tryck sätts på de aktörer som kan underlätta rehabilitering och återgång i arbete. Det handlar inte minst om att se till att arbetsgivarna tar ett större ansvar för arbetsanpassningen och det långsiktiga och strukturella arbetsmiljöarbetet. Gör de inte det måste det finnas kännbara sanktioner på plats. Så är det inte idag. Detta gör att många som drabbats av ohälsa fortfarande riskerar att fattiggöras och redan efter ett halvt års sjukskrivning stå utan både anställning och ersättning från sjukförsäkringen.

I gårdagens Kommunalarbetaren vittnar ett antal personer, som arbetar med sjukförsäkringsfrågor på fackligt uppdrag, om den hårdare praxis som Försäkringskassan successivt infört:

”Försäkringskassan intar en allt mer restriktiv hållning till sjukdomar som inte går att mäta med röntgen eller blodprov, säger Phillip Eldon som arbetar som förbundsjurist på fackförbundet Kommunal. /…/ Fackets erfarenhet är också att Försäkringskassan oftare ifrågasätter sjukskrivningar som är längre än Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd. Skälet är att beslutsstödet utgår från en normal person: – Det är väldigt sällan som det i verkligheten är fråga om en normal person med en normaldiagnos, säger Magnus Eriksson jurist på LO-TCO Rättskydd.”

Jag har, som välfärdsutredare vid LO, tidigare fört fram detta i ett antal bloggar och olika tidningsintervjuer. Det finns helt uppenbart anledning för regeringen att ordentligt se över rättssäkerheten, förbättra och individanpassa arbetsförmågeprövningen och vikta om balansen i kravställandet. Detta är också något som LO på olika sätt och i olika sammanhang krävt länge.

Det är allt för många varningsklockor som ringer just nu. En sjukförsäkring som har så uppenbara brister, när det gäller att skapa trygghet, förlorar i legitimitet.