Sjukfrånvaro handlar ofta om makten och takten på arbetsplatsen

avatar

Idag skriver företrädare för akademikerförbundet SSR en debattartikel på DN-debatt (2016-04-14), där de föreslår en att en ny kommunal omställningsorganisation skapas för att se till att de som drabbats av arbetsrelaterad ohälsa får stöd att ställa om och hitta ett nytt arbete. Förslaget innehåller många intressanta tankar och förtjänar närmare eftertanke av både politiker och arbetsmarknadens parter.

Men jag saknar dock ett viktigt och grundläggande perspektiv i debattartikeln. Det handlar om arbetsgivarens ansvar att skapa en god arbetsmiljö och förebygga att ohälsa uppstår. Visst finns det sjukskrivna som behöver stöd att ställa om och få hjälp att finna fram till en annan anställning eller ett annat jobb än det som gjorde dem sjuka. Här finns mycket att göra för både politiker och parterna. Men risken, om vi enbart fokuserar på att den som blivit sjuk i första hand behöver ställa om till ett nytt jobb, är att ett i grunden strukturellt problem individualiseras. Ansvaret läggs ensidigt på den enskilde.

SSRs förslag förtjänar förvisso djupare begrundan. Men vi kan inte acceptera arbetsmiljöer som sliter ut anställda och när de drabbas av ohälsa snabbt skicka dem vidare till en ny anställning/arbetsgivare. Detta vore naturligtvis drömmen för den arbetsgivare som redan idag systematiskt sliter ut arbetskraften och sedan skickar vidare kostnaderna på någon annan. Sådana finns tyvärr.

Vi kan inte heller bortse från att Sverige under alliansåren fick ett system där arbetsgivarna i allt för stor utsträckning slapp ta ansvar för återgången i arbete. Genom att införa snäva och stelbenta tidsgränser i sjukförsäkringen fick arbetsgivarna utökade möjligheter att, om man så önskade, enklare selektera bort den arbetskraft som slitits ut och inte till hundra procent klarade av att leva upp till kraven och arbetstakten. Det uppstod en obalans i kravställandet, där i princip allt tryck lades på den enskilde försäkrade.

Arbetsgivarna avlövades också på ansvaret att samordna framtagandet av en individuell rehabiliteringsplan för återgången i arbete för den som tvingats sjukskriva sig. Det så kallade samordningsansvaret lades istället på Försäkringskassan. Från fackligt håll var vi mycket kritiska till denna förändring.

Det arbetsgivarorganisationerna krävde på sjukskrivningsområdet levererade regeringen Reinfeldt relativt omgående. Idag ser vi konsekvenserna av detta. Det är svårt att med trovärdigheten i behåll försvara den kravlöshet som svenska arbetsgivare har, i synnerhet i tider när vi ser att den stressrelaterade ohälsan ökar.

Om stressen och pressen ute på våra arbetsplatser finns det otaliga vittnesmål. Vi som jobbar fackligt möter dem i princip dagligen. I gårdagens Metro berättar exempelvis dialyssköterskan Marie Vidhall om sin arbetssituation: ”Jag älskar mitt jobb, mina kollegor, mina patienter, arbetsuppgifterna. Det är få förunnat att rädda liv dagligen, jag gör det. Jag är snart 31 år. Vi jobbar för högtryck. Gör allt för att bedriva en patientsäker vård. Vi klyver oss själva, jobbar snabbare, jobbar över, jobbar extra, byter pass, tar hand om fler patienter per personal. Jag funderar över hur många av mina kollegor som kommer ha gått in i väggen innan jag fyller 31 år.”

Marie beskriver en arbetssituation som är orimlig och där inte mycket gjorts gör att förbättra förhållandena: ”Våra fackliga ombud har gjort en arbetsplatsanmälan till arbetsmiljöverket, vi rapporterar vårdavvikelser, arbetsmiljöavvikelser, vi jobbar för högtryck på femmans växel. /…/Friska unga människor går in i väggen. Mina patienter som har en livsuppehållande behandling förtjänar mera, jag förtjänar mera.”

Tyvärr är Marie Vidhall inte ensam. Det är idag många anställda som bär på liknande vittnesmål och erfarenheter. På många arbetsplatser råder det idag en kronisk personalbrist med allt för slimmade och hierarkiska arbetsorganisationer, inte minst i välfärdssektorn.

Välfärdssektorn behöver otvivelaktigt en rejäl resursförstärkning och personalen måste få större inflytande över sina arbetsvillkor. Men det handlar också om att arbetsgivarna måste bli bättre på att anpassa arbetsplatserna utifrån våra  varierande arbets- och funktionsförmågor. Vi måste skapa systemlösningar som gör att problemlösningen börjar där nedsättningen i arbetsförmåga uppstår, dvs på arbetsplatsen. I detta arbete är ett partsgemensamt, systematiskt och strukturellt arbetsmiljöarbete och en kvalitetssäkrad företagshälsovård, som arbetar långsiktigt förebyggande, helt grundläggande. Här finns helt uppenbart en hel del utmaningar för politikerna och arbetsmarknadens parter att ta sig an.

Visst finns det, som sagt, anledning att fundera över SSRs förslag på dagens DN-debatt. Den som av hälsoskäl måste ställa om behöver effektivare stödinsatser, som utgår ifrån individens behov och inte är beroende av vilken riskgrupp hen tillhör.

Men ska vi långsiktigt kunna motverka den arbetsrelaterade ohälsan och sjukfrånvaron måste vi både bredda och fördjupa perspektivet. Vittnesmålen från Marie Vidhall och andra som idag sliter ute på arbetsplatserna måste tas på större allvar. Detta borde vara en självklar utgångspunkt i de trepartssamtal om sjukfrånvaron som regeringen bjudit in till.

*******************************