Socialförsäkringsutredningen glömde bort de mest utsatta

avatar

LO och en rad andra remissinstanser har, i sina remissvar till den parlamentatriska socialförsäkringsutredningen (SOU 2015:21), lyft fram att utredningen faktiskt glömt bort de allra mest utsatta. Det handlar om människor som har långvariga sjukdomstillstånd som nedsätter arbetsförmågan. Några av dem har en medfödd funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom. Andra har under ett långt arbetsliv slitit ut sig för att bygga upp den välfärd vi idag åtnjuter. Många av dem är medlemmar i något LO-förbund.

Den borgerliga regeringens och SDs medicin gentemot denna grupp var att utförsäkra dem, sänka deras ersättningar och skärpa till kvalifikationsreglerna så att fler kastas ut eller hindras att komma in i sjukförsäkringen. Genom dessa åtgärder trodde de att fler skulle fås att arbeta. Så blev det inte.

Få återgick i arbete. En del fattiggjordes och låstes fast i långtidsarbetslöshet eller hamnade i ett lågkvalitativt arbetsmarknadsprogram (typ Fas 3). Många snurrar fortfarande runt i ”rehabiliteringskedjan” och har utförsäkras en andra och en tredje gång. Några hankar sig fram på en låg sjukersättning (tidigare förtidspension) som knappast ger mer än existensminimun. Andra tvingas söka stöd hos en nära anhörig eller någon släkting. Ytterligare andra söker försörjningsstöd (socialbidrag), men långt ifrån alla beviljas detta. Fattigdomen bland sjuka och arbetslösa har ökat dramatisk.

För att lösa denna ohålbara situation krävs både snabba insatser och mera långsiktiga förändringar. I ett första steg måste sjukersättningen höjas och ge trygghet även för personer med fleråriga, men inte nödvändigtvis livslånga, sjukdomstillstånd som nedsätter arbetsförmågan. Det är orimligt att vi idag har vad som sannolikt är OECD-världens hårdaste kriterier för att beviljas sjukersättning. Kvalifikationsvillkoren måste ses över. Att allt fler väljer att gå i ålderspension i förtid på grund av de hårda sjukreglerna är inte bra, varken för den enskilde eller för samhällsekonomin.

Dessutom bör man snarast lösa problemet med ”nollklassningen”, dvs att människor ofta på rättsosäkra grunder görs försäkringslösa när de går miste om sin sjukpenninggrundade inkomst. I LOs remissyttrande nämns ”nollklassning” på olika ställen. Bland annat skriver vi:  ”En vanlig anledning till nollklassning är bestämmelserna i lagstiftningen om att det inte får finnas något glapp mellan en avslutad sjukperiod och att vara arbetssökande alternativt ha återgått i arbete. För att vara fortsatt försäkradrad måste man första vardagen vara anmäld på Arbetsförmedlingen och registrerad som aktivt arbetssökande. Missas detta med en enda dag blir man nollklassad. Oavsett om EGI införs eller ej anser LO att dessa orimligt hårda regler bör justeras.”

Men men ska problemen lösas långsiktigt krävs mer än akuta särlösningar. Det duger inte med att fortsätta ”lappa och laga” på ett system som uppenbarligen var feltänkt från början. Ett helhetsgrepp är nödvändigt. Det handlar då om att analysera orsakerna till varför ohälsa uppstår och samtidigt hålla blicken på förhållandena i arbetslivet och samspelet mellan välfärdspolitikens olika delsystem. Sedan måste man ta steget till praktisk politik och genomföra väl avvägda förändringar, som återskapar den tilltro till sjukförsäkringen som gått förlorad på grund alliansens experimenterande med allvarligt sjuka människor.

En statlig utredning bör därför få i uppdrag att göra en grundlig översyn av det kommunala försörjningsstödet och dess samband med framförallt det statliga socialförsäkringssystemet. Syftet med översynen bör vara att minimera det kommunala försörjningsstödet, så att det blir en kortvarig och akut hjälpform för hushåll i kris och personer med social problematik. Samtidigt måste revorna i det sociala skyddsnätet repareras så att färre socialt och ekonomiskt utsatta, arbetslösa och sjuka, ”hamnar mellan stolarna” utan möjlighet till försörjning.

Den översyn som LO vill se bör gälla såväl konstruktionen som nivåerna i det kommunala försörjningsstödet. Men det bör även handla om att identifiera förändringar i personkretsar, kvalifikationsregler och ersättningsnivåer inom socialförsäkringssystemet i syfte att öka graden av inkludering inom befintliga statliga socialförsäkringar. I detta sammanhang bör man även se över om och hur man kan ge upprättelse och kompensation till dem som tidigare drabbats av det uppenbart orimliga regelverket.

LOs vice ordförande, Tobias Baudin har tillsammans med professor Tapio Salonen föreslagit att detta utredningsuppdrag bör formuleras som ett tilläggsdirektiv till den parlamentariska socialförsäkringskommittén (SOU 2015:21). Tyvärr lyssnade inte moderaten Gunnar Axén, som ledde SOU 2015:21, på detta. Detta gör att LOs krav på en statlig utredning som djupanalyserar ovanstående problematik kvarstår.

Det råder ingen tvekan. Den situation som många allvarligt sjuka idag lever under är ovärdigt en välfärdsstat av vårt snitt. Att alliansregeringen och Sverigedemokraterrna (SD) under tidigare mandatperioder inte fäst särskilt stor vikt vid denna problematik är en sak. Men om en rödgrön regering skulle följa i dessa fotspår och blunda för problemen vore det en politisk skandal. Den bistra verkligheten som många allvarligt sjuka lever under kan inte accepteras. Nu krävs politisk handling.

***************************

6 reaktion på “Socialförsäkringsutredningen glömde bort de mest utsatta

  1. avatarIda eklund

    Jag är en av de drabbade som t.o.m. Blev nekad sjukpenning innan utförsäkringsdatum och har 2 ärenden uppe i förvaltningsrätten. Konstigt nog fick jag plötsligt rätt till sjukpenning igen. Mina många sjukdomstillstånd och funktionshinder (skador och ryggradssjukdomar och smärta) har inte ändrat karriär förutom att det tillkommit självmordstankar efter denna behandling och allt tjafs och allt pappersjobb som jag inte klara till slut fick skaffa juristhjälp (har bla haft inflammation på hjärna och hjärnhinna så stress och för mycket koncentration är förödande för mej). Dom lyckades nästan få mej att ta mitt liv. Hur kan en handläggare på försäkringskassan som inte träffat mej ens ha mer kunskap än alla mina läkare som träffat mej i årtal? Och det med den låga ekonomin, det är helt hemskt , i många år har jag levt på 7800:- i månaden , det högsta på 10.000:- nåt. Hade jag inte haft en privat försäkring så hade jag varit utan ett eget liv för länge sen. Det måste hända nåt. Och alla dom som blir bättre efter långtidssjukskrivningar måste få hjälp tillbaka ut i arbeten med bibehållen sjukpenning under tiden då de flesta inte längre har rätt till nån A-kassa och då bara lever på en 4-5000:- i månaden i aktivitetsstöd. Folk förlorar sina hem och hamnar på gatan. 2 hyror räcker det ju att man missar. Man ska väl inte behöva dubbelbestraffas för att man är sjuk det kan man inte få för, då måste man bli fattig också. Eller uteliggare. Eller ta sitt liv. Nä skärpning! Det är ju väldigt bra att detta system finns i Sverige men det ska väl funka också? Och alla fattigpensionärer / ålderspensionärer som får leva minimalistiskt, särskilt allas våra mammor som har varit hemma med barnen tidvis och därmed får kass pension. Även många andra hårt arbetande blir det inget över till efter räkningarna ev kunnat betalas. Med tanke på vad mycket dyrare allt blivit så måste ju KPI (konsumentprisindex) och ersättningar och löner även de höjas!!? Tack för ordet/ Ida Eklund

  2. avatarEva

    Kanske dags att politiker gör en kraftinsats och sänker sina egna löner! Finns inget förtroende för något parti längre! Det är rent ”för djävligt” att f.d politiker får ut miljontals kronor i avgångsvederlag, mm! Dem som efter avslutade politiska uppdrag har sin utkomst i egna bolag! Under 8 år har den borgeliga regeringen ”sugit ut” och utnyttjat de mest utsatta i samhället! Men även Göran Persson och hans kolleger gjorde så! Hade dock en förhoppning om att Fredrik Reinfeldt som bad svenska folket ” att ”Öppna sitt hjärta” skulle avstå!? (p.g.a. av att dem är emot bidrag) Dags för ett uppror mot politikerna som skor sig på den skatt som alla Sveriges medborgare bidrar med men som den ”lilla människan” har väldigt svårt att ta del av!

  3. avatarKriss

    För att överleva är kontakten nödvändigt avbruten med myndigheter som vägrar godkänna
    diagnoser efter 5 år av smärtor och ständiga kränkningar.
    Dessa ställde orimliga krav trots att man dansat efter deras pipa
    och på alla sätt genom egen försorg hittade arb.träningar. På detta sätt kunde jag få
    den minsta ersättningen ( ca.4000 kr. / mån. ett par år) men när sjukdomen och skador
    på en utsliten kropp som nu blivit kroniska blev det stopp.
    Af var den instans som hjälpte till när sista arb.träning tog slut och omvandlade träningen till
    ett arbete med lön, samma ersättning som jag hade tidigare men nu utan FK som tog bort sitt stöd då jag
    fått ”arbete” så min ansökan avslogs i 3 omg. Min livskvalitet har ökat efter ha gjort klart att jag inte
    orkar bevisa något mera för FK och slipper deras möten som bara ger innehåll åt FK personalen, mådde så dåligt och för att klara psyket måste jag vända systemet ryggen och hoppas på en regering som ser och förstår hur illa det gått / går fortfarande för denna detaljstyrda grupp. Vill inte vara bidragstagare och Moderaterna under Alliansen demontering gett FK mandat att strypa systemet är en stor bidragande faktor till människors dalande hälsa, fysiskt och psykiskt som drabbar närstående likväl som den sjuke själv som sitter fast i många gånger destruktiva situationer och inte kan påveraka situationen utan bara hoppas att en dag kunna bestämma någon liten detalj i sitt egna liv. Tacksam på egna och andras vägnar att det finns folk som Kjell Rautio m.fl som lyfter och verkar för en förbättring, tack!

  4. avatarAnnSofi

    Mycket har gått mycket fel. Att vara kroniskt sjuk innebär för många att hitta balans i sin hälsa för att få en dräglig vardag. Smärta, infektioner, dålig sömn, mediciner som är nödvändiga som kan ge biverkningar och mycket mer. Att inte veta hur det är imorgon. Det tär på kropp och själ. Att utöver det dessutom bevisa för myndighet att man inte lurar eller vill leva på sjukförsäkringen. En ersättning som inte täcker en normal levnadsstandard utan någon form av lyx eller överkonsumering i vardagen. Ibland känns det för mig som ett dubbelt ”straff”, leva med kronisk sjukdom som påverkar min vardag varje dag och natt och dessutom känna mig som en brottsling. Som om det vore ett aktivt medvetet och vuxet beslut att leva med sjukdom. Att somatiska sjukdomar i botten även blivit påspätt av ångest och depression för att FK har sådan makt och jag o säkert fler sjuka hamnat i en fruktansvärd beroendeställning till en myndighet. Jag önskar inte ett överflöd. Jag önskar jag vore frisk så jag kunnat påverka mitt liv och inkomst. Eftersom jag inte är frisk så önskar jag att inte bli misstrodd. Sjuka är också människor. Jag kunde aldrig tro för tio år sedan att jag som somatiskt sjuk skulle bli psykiskt sjuk som en följd av att FK regler och att varje dag skulle bli en hårdare kamp just pga den myndighetens regler, jag har inte råd att vara sjuk. Jag har inget val heller.
    Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan…

  5. avatarMaja B

    Man har belönat Reinfeldt för att han försatt sjuka och arbetslösa i social och ekonomisk vanmaktgenom att ge honom 150 tusen i obeprövat socialbidrag trots att han startat eget. han borde i stället ha fängslat eftersom han både dödat och psykiskt misshandlat sjuka, gamla, skadade och arbetslösa.
    Nu måste socialdemokraterna och miljöpartiet se till att ge alla upprättelse för den skada de lidit av misshandeln och det föraktet de tvingats ta emot och genomlida. Upprättelse för förlorad heder och självförtroende.

Kommentarer inaktiverade.