Socialförsäkringsutredningen – ömsom vin ömsom vatten

avatar

Idag presenterade den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (PSFU) sitt slutbetänkande. Utredningen tillsattes 2010 av alliansregeringen och har haft till uppdrag att ”se över de allmänna försäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet. Syftet är att överväga förändringar som ger hållbara försäkringar för framtiden. De förändringar som kan bli aktuella ska även bidra till långsiktigt ökad sysselsättning och därmed långsiktigt hållbara statsfinanser.”

Detta låter ju som mycket goda intentioner. Men som jag ser det har PSFU från början haft två stora och grundläggande strukturella problem, som båda är kopplade till utredningsdirektivets innehåll och utformning. Dels var direktivet alltför brett. Att klumpa ihop arbetslöshetsförsäkringen och frågan om obligatorisk a-kassa med socialförsäkringarna är principiellt sett problematiskt, inte minst för att arbetslöshetsförsäkringen inte är en socialförsäkring utan är och bör vara en del av arbetsmarknadspolitiken. Att hantera så stora och dessutom disparata systemfrågor inom ramen för en och samma utredning blir mycket svårt och gör utredningen onödigt trögrörlig.

Samtidigt var direktivet också i en annan bemärkelse allt för smalt. Detta gäller framför allt rörande sjukförsäkringen. I direktivtexten står exempelvis att utredningen ska ”utgå ifrån” de regelförändringar inom sjukförsäkringen som alliansregeringen drev igenom sommaren 2008. Denna begräsning i direktivet har helt uppenbart allt för mycket styrt arbetet i utredningen och förhindrat den från att göra en mer förutsättningslös och fördjupad analys, som sedan kan ligga till grund för långsiktigt hållbara reformförslag på sjukförsäkringsområdet.

Sett utifrån hur arbetet konkret bedrivits tvingas man konstatera att utredningen länge stod och stampade på ruta ett. Den användes i början mest som en ”räddningsplanka” för allianspartierna. Under och mellan två valrörelser (2010 och 2014) försökte de systematiskt få bort för den för dem besvärliga sjukförsäkringsfrågan från den politiska dagordningen. När allianspartierna blev pressade på de nya sjukreglernas orimliga och omänskliga konsekvenser hänvisade de oftast till PSFU.

Samma väg gick även en rad interna motsättningar inom alliansregeringen, exempelvis konflikten mellan centerpartiet som ju vurmar för grundtrygghet i socialförsäkringarna och folkpartiet som slår vakt om inkomstbortfallsprincipen. Istället för att lösa upp denna konflikt begravdes den i PSFU.

Det senaste halvåret har det dock skett lite av en ”islossning” inom utredningen. Diskussionerna i utredningen har uppenbarligen på ett oväntat sätt tagit steg framåt i ett antal frågor. Jag måste erkänna att jag själv blivit lite förvånad över hur många tankar och förslag som utredningen i slutskedet ändå lyckades plocka fram.

Betänkandet ligger på ca 1 200 sidor och innehåller givetvis en rad mer eller mindre detaljerade analyser och förslag. Utifrån ett fackligt perspektiv kan man naturligtvis ha skiftande uppfattningar om vad som är positivt och negativt av de analyser och förslag som nu radas upp. Självklart kan jag inte här och nu ge en reaktion på allt detta.

Men jag ska ändå försöka kommentera några saker som har koppling till frågor LO drivit och som rör mitt ansvarsområde, sjukförsäkringen.

1. Stupstocken i sjukförsäkringen.

Det är positivt att alla partier i utredningen nu tycks inse att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen (stupstocken) har negativa effekter. Detta måste ses som ett klart steg framåt och ökar förutsättningarna för att återställa det förtroende för sjukförsäkringen, som gått förlorad bland annat på grund av de orimligt hårda reglerna och de stelbenta tidsgränserna. LO vill snarast avskaffa stupstocken. Nu är det upp till regeringen att så snabbt som möjligt uppfylla sitt löfte och ta bort stupstocken. LO kommer att fortsätta ligga på i denna fråga tills löftet är infriat.

Dessutom måste  hela tanken på tidsgränser ordentligt ses över. Idag riktas kravställandet allt för ensidigt mot den enskilde försäkrade. LO vill ha en bättre balans i kravställandet och främst rikta kraven mot de aktörer som kan leverera arbetsanpassning, rehabilitering och omställning. Arbetsgivarna har i dag ett allt för litet ansvar för återgång i arbete för de anställda som varit sjukskrivna.

2. Återgång i arbete.

Utredningen är allt för tandlös när det gäller de frågor som rör arbetsanpassning, rehabilitering och stöd till omställning vid återgång i arbete. Att betydelsen av en kvalitetssäkrad företagshälsovård samt det förebyggande och systematiska arbetsmiljöarbetet inte lyfts fram mer är en stor brist. På detta område saknas det skarpa förslag. Allt för ofta går dessutom resonemangen i felaktig riktning. Detta försvårar möjligheterna att lösa problemen där de oftast uppstår, d.v.s. ute på arbetsplatserna. Här återstår det därför mycket för regeringen att göra.

LO vill se ett mer utbyggt system för arbetsanpassning, rehabilitering och omställning. Det behövs också en smidigare parts- och myndighetssamverkan för att underlätta återgång i arbete för den som varit sjukskriven. För att komma vidare krävs sannolikt såväl lagstiftnings- som avtalslösningar. Därför bör regeringen snarast ta initiativ till trepartssamtal om hur en långsiktigt hållbar rehabiliterings- och omställningspakt för Sverige ska vara utformad. Regeringen får inte backa från att sätta press på arbetsgivarna i denna fråga. Detta är en nödvändighet om ett verkningsfullt rehabiliterings- och omställningsstöd ska fås att fungera.

3. Standardtrygghet vid sjukdom.

Det är bra att partierna i utredningen verkar vara eniga om att höja inkomsttaket rörande sjukpenningen och stärka den så kallade standardtrygghetsmodellen. Det är positivt att man slår fast principen om att 80 procent av de försäkrade ska ha 80 procent av sin inkomst i sjukpenning när de blir sjuka.

LO anser att det är rimligt att under denna mandatperiod höja inkomsttaket till 10 prisbasbelopp och sedan indexera detta mot löneutvecklingen. Denna reform är inte en särskilt kostsam, men är ändå en viktig åtgärd för att återupprätta legitimiteten och förtroendet för sjukförsäkringen.

4. Karensdagen ersätts av ett karensavdrag.

Det är också bra att partierna i utredningen ser de negativa effekterna av dagens karensdag. Denna är ett utryck för en orättvis klasslagstiftning och borde egentligen, som senaste LO-kongressen beslutat om, avskaffas helt och hållet. Men går inte detta, exempelvis pga det parlamentariska läget, har LO föreslagit att ett första steg på vägen är att införa ett karensavdrag. Det är bra att utredningen lyssnat till LO i denna för landets löntagare så viktiga fråga.

Naturligtvis kan mycket mer sägas om PSFUs slutbetänkande. LO kommer i sitt kommande remissvar att lämna ett mer nyanserat och detaljerat omdöme än det som kan åstadkommas i en blogttext av detta slag. Helhetsintrycket kan dock sammanfattas med hjälp av det gamla ordspråket ”ömsom vin och ömsom vatten”.

Räkna ändå med att ni den närmaste tiden – i såväl debatten om sjukförsäkringen, a-kassan som arbetsskadeförsäkringen – kommer att höra många politiker av olika kulör och blocktillhörighet citera stycken ur och referera till PSFU. I dag har den svenska välfärdspolitiken i någon bemärkelse fått ett nytt gravitationsfält att kretsa kring. Hur starkt eller svagt dess dragningskraft är och hur länge det kommer att verka får dock framtiden utvisa…

***************************

Läs också:

Debattartikel i Arbetet av mig och Tobias Baudin om vad som behöver göras i sjukförsäkringen.

Ali Esbati och Wiwi-Ann Johansson om PSFU på dagens DN-debatt.

Detta rapporterades i SVT igår ang PSFUs förslag på sjukförsäkringsområdet.

LOs program för Framtidens sjukfösäkring.

Tobias Baudin (LO), Lars-Anders Häggström (Handelsanställdas förbund) och Annelie Nordström (Kommunal) föreslår införandet av ett karensavdrag, SVD 2013-06-23.

2 reaktion på “Socialförsäkringsutredningen – ömsom vin ömsom vatten

  1. Pingback: Parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande – Solrosuppropet.se

  2. avatarPiotr Szybek

    Införandet av obligatorisk A-kassa skulle vara ett dråpslag mot facket. Och då kan man köra med arbetstagarna som man vill. Minns Veolias snilleblixt i höstas att man skulle sparka alla anställda och anställa dem på väsentligt försämrade villkor. Facket fanns, som tur är, så det blev inget av med detta.

Kommentarer inaktiverade.