Stanna inte vid en tredje månad – strama åt föräldraförsäkringen i fler avseenden

avatar

Förra veckan släppte Delegationen för jämställdhet i arbetslivet  (JA-delegationen) forskningsrapporten Lönsamt arbete – familjeansvarets fördelning och konsekvenser  på ett välbesökt seminarium på LO.  Rapporten är en del av det kunskapsunderlag som JA-delegationen har i uppdrag att ta fram och som i bästa fall också får ligga till grund till förslag från delegationen när den lämnar sitt slutbetänkande i vår.

Uppdraget till forskarna var att kartlägga och belysa hur familjeansvar i fråga om omsorg och hushållsarbete fördelar sig mellan kvinnor och män och vilka konsekvenser fördelningen får för jämställdheten i arbetslivet. Rapportens slutsatser – att kvinnors större ansvar för hushållsarbete och omsorg om barn och äldre får negativa konsekvenser för deras ekonomi och möjligheter i arbetslivet förvånar kanske ingen.

Men de nya kartläggningarna kan bättre än tidigare mäta de faktiska ekonomiska konsekvenserna av långa föräldraledigheter, föräldraledigheter som på grund av försäkringens flexibla utformning är längre än vad man tidigare kunnat mäta, för såväl kvinnor som män.   Räknar man, förutom med de föräldradagar som ersätts med föräldrapenning, även med de dagar föräldrar är hemma utan ersättning är kvinnor hemma i snitt 13,9 månader och män 4,5 månader under barnets första två år. I en studie av Försäkringskassan uppger nästan sju av tio kvinnor att de arbetat deltid efter att barnet fyllt ett och ett halvt år, jämfört med två av tio av männen. Av de kvinnor som arbetat deltid har 60 procent arbetat deltid i mer än tre år.

Det handlar alltså om långa perioder av frånvaro från arbetslivet. Som den svenska föräldraförsäkringen används idag bidrar den till att låsa in kvinnor i deltidsarbete och sämre utvecklingsmöjligheter i arbetet än män.

En ironisk paradox och effekt av den förra regeringens sammansättning var den åsneliknande envishet med vilken man vägrade att diskutera kopplingen mellan familjepolitik och sysselsättning, samtidigt som arbetslinjen förstärktes inom kort sagt alla andra socialförsäkringsområden. Just inom familjepolitiken var det en överordnad princip att familjerna själva skulle få välja hur länge mammor eller papporna skulle vara hemma, medan systemen för sjuka och arbetslösa pressade på tillbaka till arbete (eller arbetslöshet) med sämre ekonomiska villkor och sämre omställningsmöjligheter. Med införandet av vårdnadsbidraget till och med förlängde alliansregeringen därtill den möjliga tiden för föräldrar att vara borta från arbetsmarknaden, på tvärs mot ambitionerna att öka antalet arbetade timmar.

Med den nya regeringen kan vi hoppas på en tydligare koppling mellan familjepolitikens betydelse för arbetsmarknaden och förvärvsmönster. Häromdagen presenterade de tilltänka regeringspartierna S och Mp den uppgörelse om familjepolitiken som ska ingå i de rödgrönas budgetförslag. Som väntat föreslår man en tredje reserverad månad i föräldraförsäkringen och att vårdnadsbidraget ska slopas. Det är bra, men väntat. Dessutom utlovas en förbättrad jämställdhetsbonus. Eftersom det sällan är pappornas ersättningsnivåer eller inkomster som står i vägen för en jämnare fördelning, utan kvinnors lägre lönenivåer och sämre anställningsvillkor vågar jag satsa en hundralapp på att bonusen, liksom de tidigare varianterna, inte kommer att ge någon större effekt heller denna gång.

Men dessa förändringar räcker inte. Föräldraförsäkringen har sedan den infördes 1974 kontinuerligt förlängts. Den individualisering av försäkringen som diskuterats och föreslagits i ett flertal omgångar sedan 1970-talet har aldrig genomförts. Däremot har reserverade månader kompenserats med att försäkringen förlängts med motsvarande ersättningsdagar. Rädslan för att ”ta utan att ge något tillbaka” har varit stor bland beslutsfattarna, med konsekvensen att en verklig omfördelning mellan kvinnor och män uteblivit. Dessutom kan man hävda att de lågt ersatta 90 lägstanivådagarna i praktiken innebär att det redan långt innan 2007 införts ett vårdnadsbidrag bakvägen.

Kanske är det fortfarande provokativt att hävda att föräldraförsäkringen behöver stramas åt och få en mycket tydligare koppling till arbetsmarknaden och inkomstersättningsprincipen. Det är klart att familjepolitiska reformer ska utformas för att svara både mot arbetsmarknadsbehov och socialpolitiska mål. Problemet med det senaste decenniets avstannade diskussion om föräldraförsäkringen är dock att politiker och intresseorganisationer inte velat ta i frågan om försäkringens huvudsakliga syfte och vilka krav man kan ställa utifrån det faktum att det är en offentligt finansierad försäkring. Politiken måste göra tydligt vad man vill och sedan sträva efter att styra utifrån det, istället för att helt backa undan och skylla på köksbordet när lönegapet ökar.

Därför hoppas jag att regeringen snarast möjligt tillsätter en arbetsgrupp för att se över föräldraförsäkringen och föreslå ytterligare förändringar. I uppdraget bör bland annat ingå:

  • en tidsplan för fortsatt individualisering
  • en skärpning av möjligheterna att sprida ut ersättningsdagar över långa perioder,
  • slopade lägstanivådagar
  • en ny form av individualiserade dagar (begränsat antal per år) som skulle kunna svara mot behovet av flexibilitet när barnen går i förskola och skola.

I uppdraget ska såklart jämställdhetsperspektivet vara vägledande, men det behövs också ett tydligt klassperspektiv för att undvika att försäkringen utformas enbart efter tjänstemannagruppers (arbets-)livsvillkor. Vad det innebär ska jag utveckla vidare i nästa blogg.

 

 

Etiketter: , , , , , ,

4 reaktion på “Stanna inte vid en tredje månad – strama åt föräldraförsäkringen i fler avseenden

  1. avatarHemmamamma

    Hej! Blir ledsen när jag läser. Du nämner inte barnen alls. Allt handlar inte om arbete och jämställdhet. Hur barnen mår och hur familjerna mår betyder också något. Har du aldrig funderat på att många föräldrar (och kanske hemskt nog fler mammor) känner väldigt starkt att de faktiskt gärna vill ta hand om sina barn, få med lite av deras barndom. Många barn kanske skulle behöva ta det lite lugnare under sina första år – slippa fraktas fram och tillbaka mellan hem och förskola. Många barn kanske skulle tycka om att tillbringa tid tillsammans med sina syskon även på vardagarna. Att ta hand om barn och hem är ett arbete – det vet alla som jobbar inom barnomsorgen och inom serviceyrken som handlar om städ och mat – det är ett arbete även om du gör det åt dig själv, din egen familj. Bara några tankar…

  2. avatarSara

    Hej!
    Jag är en av dessa kvinnor som gått ner på deltid. Det är en stor lycka för mig och ett väldigt medvetet val att inte jobba bort de åren barnen är hemma. Inte bara när de är små alltså – jag tänker jobba deltid hela deras tonårstid också.

    Jag är utbildad civilingenjör och har jobbat på väldigt högavlönade jobb sedan jag var 24 år. Bla som produktchef, startat upp företag utomlands och senast som management konsult. Min man är också han akademiker med bra jobb. Vi har alltså som familj råd och möjlighet att ge våra barn mycket tid. Jag har gjort ett högst aktivt val att dra ner på konsumtion och lyxiga resor – för att istället ge mina barn det viktigaste av allt – tid och lugn och ro med föräldrar som inte stressar ihjäl sig.

    Hade jag haft en annan ekonomisk situation hade jag inte kunna göra detta. Jag hade, helt i linje med dina önskemål, tvingats ut i heltid och lämna in barnen i en barnomsorgsform jag inte tror på. Jag hade inte haft tid att ta hand om och besöka mina föräldrar så mycket som jag skulle vilja, utan vara tvungen att förlita mig på att andra människor tar hand om det käraste jag har.

    Det enda jag ser när jag läser vad du skriver är hur du beskriver att kvinnor inte har vett/mod att ”välja” att leva traditionellt manligt. Kvinnor, enligt dig, har tydligen inte vett att OCKSÅ sätta karriär och konsumtion före sina barn, de har inte vett att OCKSÅ strunta i åldrande föräldrar och tonåringar som behöver någon hemma när de slutar skolan. Jag ser ett samhälla där alla traditionella kvinnliga val är fel och detta ska istället skötas av kommunala tjänstemän.

    Jag vill inte leva så. Jag vill inte jobba heltid just nu i livet. Jag har jobbat 60 timmar i veckan från att jag gick ut från universitet tills jag fick barn ca 10 år senare. Och jag älskade det! Men nu älskar jag att vara hemma och vara med, se, uppfostra, lära, umgås med mina barn. Var sak har sin tid.

    Om förskola vore positivt för barns utveckling borde vi se någon indikation på det vid det här laget, istället ser vi fler barn med diagnoser, mycket mer stök i skolan, starkt ökad psykisk ohälsa, sjunkande PISA resultat, etc. Precis i linje med många psykologers varningar kring effekter av att separera små barn från sina anknytningspersoner tidigt och mycket. Samt effekter av att spendera mycket tid med andra barn i grupp. Jag tycker det är skrämmande att vilja göra föräldrarförsäkringen mindre flexibel – effekten kommer bli att barn och föräldrar separeras ännu tidigare än idag. Men ännu fler väldigt små barn i (skadlig anser många) gruppbaserad omsorg uppåt 45 timmar i veckan.

    Men detta är inte för- eller emot förskola – det är för eller emot att låta människor, och då även kvinnor, själva ta beslut hur de vill leva sina liv. Jag har möjlighet att göra det eftersom vi har den ekonomin. Men det skär i hjärtat när jag tänker på alla de föräldrar som blir tvingade ut i heltidsjobb när de hellre hade velat ha en annan fördelning mellan arbete och tid med sina barn och familj.

    Det en främst ångrar på sin dödsbädd är att en jobbat för mycket. Och nu är er högsta önskan att ÄVEN kvinnor till varje pris ska ha denna ångest? Istället för att verka för att alla föräldrar uppmuntras, eller i alla fall ges möjligheten, att vara hemma länge/jobba deltid när man har barn.

  3. avatarIrene Björkman

    Men vem ser til barnens behov? Varför är det nästan brottsligt att vara med sina barn?

Kommentarer inaktiverade.