Stockholm har antagligen landets mest blåsta befolkning!

avatar

Det är inte jag som påstår detta. Det gör stockholmarnas största borgerliga morgontidning. ”Så blåstes stockholms skattebetalare” var nämligen rubriken igår. DN avslöjade att de välfärdsföretag som Stockholms kommun sålde för 3,4 miljoner 2008 idag är värda 81,7 miljoner. Under tiden har dessa företag dessutom gjort en vinst på 64,6 miljoner kronor och delat ut 14,5 miljoner kronor till ägarna.

De som köpte de utrealiserade välfärdsföretagen har alltså 4-5 år efter köpet plockat ut fyrdubbelt mer i ägarutdelning än det de betalade för företagen. Till detta ska dessutom läggas att de under tiden årligen plockat ut chefslöner till sig själva. Att kalla detta för att skattebetalarna ”åkt på en blåsning” är knappast någon överdrift, även om DN:s ledarsida nöjer sig med att tala om ideologiskt haveri.

Men något ideologisk haveri vill inte de ansvariga moderatpolitikerna i Stockholm höra talas om. Tvärtom. Dåvarande moderata finansborgarrådet, Kristina Axén Olin, försvarar idag politiken med orden: Det var en medveten politik vi drev. Visst sticker det lite i ögonen, även på Axén Olin, när hon ställs inför de värden som överförts från skattebetalarna till diverse privata konton. Men då väljer hon snabbt att skylla på tjänstemännen. Det var de som slumpade ut tillgångarna. Axén Olin menar ändå att detta var ett pris värt att betala med tanke på att ”den politiska visionen om valfrihet varit lyckosam”.

Samtidigt kan man naturligtvis vända på steken. I Stockholm bor också den del av landets befolkning som vunnit mest på det nyliberala systemskiftet, som privatiseringarna och avknoppningarna bara är en del av. Stockholmarna är i genomsnitt både yngre och friskare än befolkningen i övriga landet. Dessutom har stockholmarna en högre inkomst och lägre arbetslöshet än medelsvensken. Det innebär att stockholmarna inte drabbats lika hårt av att alliansregeringen systematiskt försämrat sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Samtidigt har stockholmarna tjänat mest på de skattesänkningar som finansierats av nedskärningarna i välfärdssektorn.

I Stockholmsregionen, där de dyraste fastigheterna finns och bostadsmarknaden länge varit överhettad, kan idag fastighetsägarna som fått miljarder i fastighetsskattesänkningar fira sina framgångar på en krog där krögaren antagligen gynnats av alliansens krogmomssänkning. Dessutom får de numera sina hem städade och reparerade till skatterabatterat pris, via ROT- och RUT-avdrag…

Samtidigt, några stenkast längre bort, sitter de verkliga förlorarna. I Stockholms södra och västra förorter är både arbetslösheten och sjukligheten högre än i landet i genomsnitt. Här är också inkomsterna de lägsta i landet. Här bor många av de nya svenskarna. Många av dem har flytt från förtryck och fattigdom i andra länder långt bort. När det kom till Sverige ville inte landets ”vinnarkommuner”, exempelvis de moderatstyrda lågskattekommunerna Danderyd och Täby, ta hand om dem. De hänvisades istället till Södertälje eller Botkyrka, kommuner med hög arbetslöshet och låga inkomster. Sedan blev de aldrig på allvar insläppta på den svenska arbetsmarknaden. Idag tickar därför en social bomb i storstädernas förorter. Detta genererar rädsla hos många. Rasismen växer och frodas. Nu också i riksdagen genom Sverigedemokraterna.

Det vi måste börja förstå är att allt detta inte kan förklaras med mindre än att ordet ”klass” används i analysen. Vad vi sett de senaste åren är inget annat än en medveten klasskamp. En klasskamp som förts uppifrån – där de välbärgade systematiskt styckat upp, monterat ned och sålt ut vår gemensamma välfärd. Denna nedmontering har sedan finansierat stora skattesänkningar, som naturligtvis berikat de mest rika mest. Men det har också spillts över en del till medelklassen. Där ligger på något sätt det kitt som håller ihop den nya tidens ”klasskämpar” i det nya arbetarpartiet. De riktigt rika har gått i förbund med delar av medelklassen. Gemensamt moraliserar de allt oftare och allt öppnare över fattiga som röker och använder mobiltelefon, när de istället skulle behöva ta sig själva i kragen och arbeta mer. Allt i enlighet med den heliga ”arbetslinjens” predikament.

Är det detta kitt vi nu ser börja spricka upp? Nu när att allt fler upptäcker det destruktiva i att stycka upp, montera ner och sälja ut välfärdsstaten? Nu när allt fler ser igenom det nyliberala ideologiska haveriet och de omänskliga och orimliga teoretiska antagandena som ligger bakom att klassklyftorna medvetet vidgats? Är den motreaktion som Janne Josefssons och Laila Bagges socialarroganta förhållningssätt till fattiga väckte ett uttryck för att pendeln börjat svänga bort från trångsynthet och moralism? Bort från uppifrånkommande pekpinnar och kortsiktig girighet?

Kan man börja hoppas på att orden solidaritet och jämlikhet får en ny renässans, utan att de måste fyllas med konsultspinnat nymoderat innehåll? Ja, jag börjar faktiskt tro det. Men fortfarande har stockholmarna en lång mental, moralisk och politisk resa kvar att göra innan en utflyttad norrbottning som jag med stolthet kan börja tala om Stockholm som min hemstad…

***************************************

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, Realtid.se, Allehanda, Arbetarbladet, Dagens Arena, Dala-demokraten, Expressen, Folkbladet 1, 2, Gotlands folkblad, Göteborgs Posten, Värmlands folkblad,CorrenDagenSydsvenskanDNResumeDagens OpinionSkånskanMetro,HDGDLTLänstidningen ÖstersundNSKVTPiteå-tidningen, Uppdrag Granskning borde ha läst på,  Kritik mot Josefssons inslag!, Arbetet-Får fattiga ha hund?, Susanna Alakoski-Alla fattiga barn går inte i trasiga skor

Bloggat: Ett Hjärta Rött om den nya trenden – att slå nedåt,  Staffan Lindström om att sparka åt fel håll, Leine Johansson om Josefsson, Roger Jönsson om barnfattigdom, Christian Norlin om att det är skillnad på relativ och absolut fattigdom, Martin Moberg om Vi och Dom i Sverige 2013 Marika Lindgren Åsbrink om att växa upp i fattigdom, Fyra nyanser av rött om välfärdsprodukten, Alliansfritt Sverige om Moderaterna,  Nätverket RESURS om att utförsäkras, Peter Johansson om en borgerligheten som förskingrar.

13 reaktion på “Stockholm har antagligen landets mest blåsta befolkning!

  1. Pingback: Blir det billigare och bättre så här? « Ett hjärta RÖTT

  2. avatarKlas Wirholm

    Precis, dags att tala om klass och klasskamp igen! Al eloge till denna artikel, bland det bästa som skrivits på länge på LO bloggen!

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Klas,
      Tack för de snälla orden. Tror liksom du att det är viktigt att inte väja för att föra in klassperspektivet när vi analyserar samhällsutvecklingen.
      Trevlig helg! 🙂

    2. avataririna

      Tycker att det rena bedrägeriet !!!
      Vilka politier som ska ställas till ansvar ?
      Det är minst 87 millioner kr !!!!!!!!
      VEM SOM ÄR ANSVARIG FÖR DETTA??????
      Är det inte dags att vakna SVENSKA FOLKET???

      1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

        Ser bara ett sätt att lösa problemen i detta fall: regeringsskifte. Det är något vi får lov att arbeta för och att se till att de som tar över är fullmatade med goda argument om varför och hur sjukförsäkringen ska repareras. Inte minst är det viktigt att folket i huvudstaden vaknar och att det påverkar nästa val i Stockholm…

  3. avatarErik Gertkvist

    Mmm. Typiskt vänsterpartistiskt, ”Om du inte till 100% är med oss är du mot oss”. Al Capone skulle känna igen sig. Hallucinationer idioti och vansinne. Sånt sin brukar skrat sig,
    Jag ser fram mot återträffen år 2113 då jag kan säga ”vem tror sig ha bättre än 1973”!.

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Erik, du bör betänka att det varken är jag eller någon vänsterpartist som kallar Stockholms stads utförsäljningar för ”ideologisk haveri”, utan det gör Dagens Nyheters ledarsida. För inte menar du väl att DN:s ledarskribent är en typisk vänsterpartist? 😉

  4. avatarJan Wiklund

    Samtidigt ska vi inte glömma att politiken påbörjades redan av regeringen Persson. Och att vi inte har sett något motstånd att tala om från socialdemokraterna.

    Antagligen för att en så viktig del av socialdemokratiska partiet består av offentliganställda högre tjänstemän som har allt att vinna på att bli privatiserade och – om det vill sig väl – kunna etablera sig själva som kapitalister för offentliga pengar. Det så kallade Dahlsten-syndromet.

    den perversa utvecklingen hade aldrig kunnat gå så långt om socialdemokraterna hade varit ett renodlat arbetarparti. Då hade det funnits någon som försvarade den offentliga välfärden. Idag vågar tydligen knappast ens LO göra det av rädsla för att förtörna sina kompisar inom socialdemokratiska partiet.

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Jan, visst har socialdemokratin kvar att göra en självkrisitk resa när det gäller privatiseringarna. Det har jag aldrig ”stuckit under stol med”. 🙂

      1. avatarJan Wiklund

        Nej, jag vet att du tycker som jag här. Men frågan är då på vilket sätt det skulle nytta genom att byta regering.

        Johan Ehrenberg uttryckte det slående redan 2006: Först har vi en borgerlig regering som försämrar mycket. Sen kommer en socialdemokratisk som behåller försämringarna och försämrar lite till. Sen får vi en borgerlig som försämrar mycket. Och så håller det på.

        Frågan är om inte facket borde bli mer självständigt. Åtminstone såpass självständigt som i Norge och Danmark, dvs inte stödja socialdemokratiska partier villkorslöst.

  5. avatargun

    Mycket bra skrivet!
    Jag tycker inte att det är konstigt att så många röstar på SD. Det finns en utbredd uppgivenhet bland vanligt folk som får ta konsekvenserna av nedmonteringen av välfärden och en totahavererad integrationspolitik. Iblan kan jag känna stor ängslan att hela samhället kommer att gå in i ett tillstånd av klasskamp.
    Palme sades ”nu ska vi tala fördelningspolitik”. Hög tid att återuppta det ämnet!

  6. Pingback: Jimmie Åkesson – Bankernas man i riksdagen | Nemokrati

Kommentarer inaktiverade.