Strandhäll måste ta på sig ledartröjan!

avatar

Under åtta år har vi sett hur vår sjukförsäkring genomgått ett stort systemskifte. Villkoren har stramats åt och snart 90 000 människor har utförsäkrats, inte för att de tillfrisknat eller fått rehabilitering utan enbart för att de passerat den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Ytterligare ett oräkneligt antal av läkare sjukskrivna personer har blivit av med sin ersättning från sjukförsäkringen vid någon av de tidigare tidsgränserna (efter ett halvt år och efter ett år).

Den största delen av dem som utförsäkrats har återvänt till sjukförsäkringen. De var uppenbarligen mycket sjukare än regeringen räknat med. Huvuddelen av de övriga har gjorts beroende av anhörigs inkomst och/eller långtidsparkerats i något lågkvalitativt arbetsmarknadsprogram med låg aktivitetsgrad. Tillväxten av denna grupp är en viktig förklaring till att långtidsarbetslösheten har vuxit, men även en av orsakerna till att de långvariga socialbidragstagarna ökat så kraftigt de senaste åren.

Vår nya socialförsäkringsminister, Annika Strandhäll, saknar sannerligen inte utmaningar. I första hand ska löftena i SAPs valmanifest infrias. Det handlar då om fyra saker:

  • Ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och utred samtidigt hur de övriga tidsgränserna ska hanteras.
  • Höj inkomst taket i sjukförsäkringen, först till 8 prisbasbelopp (ppb) sedan till 10 ppb.
  • Se till att ersättningsnivån i sjukpenningen ligger på 80 procent under hela sjukdomsperioden.
  • Satsa på rehabilitering.

Av ovanstående punkter är inte minst den sista punkten av stor långsiktig betydelse. Vi har ju åtta år bakom oss där regering och statsmakt förhållit sig ytterst passiva i rehabiliterings- och omställningsfrågan. Regeringen och ansvarig minister har i princip intagit en bekväm läktarposition och nöjt sig med att peka på parterna.

Att detta inte lett fram till särskilt mycket konstruktivt utvecklingsarbete på rehabiliteringsområdet är inte konstigt. Idag sitter arbetsgivarna nöjda med den s.k. rehabiliteringskedjan, som per automatik vid angivna tidpunkter selekterar bort den arbetskraft som drabbats av ohälsa och inte kan ”prestera till 110 procent.” Tyvärr tvingas vi från fackligt håll konstatera att allt för många arbetsgivare idag nöjer sig med att sitta med armarna i kors och invänta tidsgränserna, så att de på ett ”så smidigt sätt som möjligt” kan skiljas från anställda de av någon anledning vill bli av med.

Dessutom vet vi av olika internationella jämförelser att svenska arbetsgivare slipper mycket lindrigt undan när det gäller att ta ansvar för återgången i arbete för långtidssjuka.* Svenska arbetsgivare har därför idag i princip inga som helst incitament eller skäl till att sätta sig ner och förhandla med facket om ett utbyggt rehabiliterings- och omställningssystem, inte minst pga av rädslan för att detta kommer att betyda fler åtaganden och ett större ansvar för dem.

Det är denna problembeskrivning som motiverar en betydligt aktivare regering och statsmakt än vi sett de två senaste mandatperioderna. Arbetsgivarna kommer knappast själv att ta initiativ till någon omfattande överenskommelse i rehabiliterings- och omställningsfrågan. Frågan är dessutom så bred att den inte enkelt enbart kan hänskjutas till parterna. Många av dem som behöver insatser står idag utanför såväl den reguljära arbetsmarknaden liksom medlemskap i fackförening och a-kassa. Att bygga upp ett fungerande rehabiliterings- och omställningssystem är således ett brett samhällsintresse, där i första hand regering och riksdag måste ta ansvar och agera.

Ska vi få till stånd ett långsiktigt hållbart rehabiliterings- och omställningssystem tror vi på LO ändå att det krävs någon form av trepartsuppgörelse. För att få till stånd en sådan måste staten skapa goda förhandlingsförutsättningar, dvs ”kratta i manegen”. Annika Strandhäll måste alltså ta på sig ledartröjan och inte backa för att sätta ett ordentligt tryck på arbetsgivarsidan. Mot den bakgrund jag beskrivit handlar det då främst om att antingen stimulera eller tvinga arbetsgivarna, med piska eller morot, att sätta sig ner tillsammans med staten och facket och på allvar försöka komma fram till en effektiv och hållbar överenskommelse.

Det känns både spännande och stimulerande att nu sätta igång arbetet med att bygga en mänskligare sjukförsäkring tillsammans med Annika Standhäll och hennes nya besättning på socialdepartementet. Men ska vi lyckas skapa en rimligare sjukförsäkring måste vi samtidigt skapa en rymligare arbetsmarknad, där den variation av arbetsförmågor vi faktiskt besitter bättre kan komma till sin rätt. Alla som kan och vill måste också ges möjlighet att arbeta. Där har vi kärnan i en ny, effektivare och humanare arbetslinje.

Fotnot:

* Se exempelvis Johansson, P., Aydin, E. och Bergendorff, S. mfl., Arbetslivsinriktad rehabilitering, underlagsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (S 2010:04), s. 60-61. IFAU (2010:17), Reformerna inom sjukförsäkringen under perioden 2006-210; vilka effekter kan vi förvänta oss?, s.37. Även OECD har vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för att arbetsgivarna har allt för få incitament för att underlätta återgången i arbete för långtidssjuka. Senast skedde detta i rapporten OECD (2013), Mental health and work. Sweden. Dessutom föreslog LU den s.k. Långtidsutredningen (SOU 2011:11) ett införande av ”tydligare finansiella sanktioner mot arbetsgivare som inte erbjudit rehabiliterings- och omplaceringsmöjligheter där detta borde ha skett.” LO, liksom många andra remissinstanser, ansåg den modell som LU föreslog var intressant och borde analyseras vidare. Av detta blev dock inget.

*******************************

Läs också:  Karin Pettersson, Torun Carrfors, Johanna Kronlid, Ann-Charlotte Marteus, Daniel Swedin, Eric Rosén, Björn Elmbrant, Olov Abrahamsson, Jonas Sjöstedt, Heller Klein, Yonna Waltersson, Martin Klepke,