Tidsgränserna i sjukförsäkringen är kontraproduktiva!

avatar

I dagens DN skriver Annika Carlsson om den rundgång, mellan olika myndighetsskyltar, som långtidssjuka just nu utsätts för. Av dem som utförsäkras återvänder drygt hälften till sjukförsäkringen efter ett år. Många av dem som återvänder har oftast efter sin utförsäkring dragit på sig ytterligare en diagnos. De har en högre grad av komplexa diagnoser med både somatisk och psykisk problematik än tidigare. Detta är lätt att förstå, inte minst pga att de flesta av dem fattiggjorts och idag lever under växande ekonomisk stress.

I år kommer drygt 3000 personer att utförsäkras för andra gången. Vi har därmed fått ett nytt begrepp i vårt språk: ”dubbelutförsäkrade”. Snart kan vi också se fenomenet ”trippelutförsäkrade”, d.v.s. personer som passerat den bortre parentesen för tredje gången. Denna rundgång framstår för allt fler som möter effekterna – antingen som sjuka, anhöriga, vänner, handläggare eller läkare – som fullständigt absurd. Man kan på goda grunder ifrågasätta om inte de snäva tidsgränserna i sjukförsäkringen i sig själv är ett problem i sammanhanget.

När det gäller samtliga inskrivna vid Arbetsförmedlingen har det skett en ökning från augusti 2012 till augusti 2013 med 18 231 personer. Drygt 70 procent av denna ökning (12 775 personer) beror på att gruppen med funktionsnedsättning ökar. Det handlar oftast om att personer som utförsäkrats, efter att de passerat den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, och nu i aldrig tidigare skådad omfattning förs över till Arbetsförmedlingen. Få av dem har idag en chans på den reguljära arbetsmarknaden. Som jag och Tobias Baudin nyligen visade i en artikel i Dagens Arena är alliansens utförsäkringspolitik av allt att döma kontraproduktiv, dvs färre är i jobb efter utförsäkringen än före.

Tidsgränserna stod i fokus hos flera kvalificerade remissinstanser och stressforskare redan 2008, när regeringen utan att lyssna stressade igenom regelskärpningar och snäva tidsgränser i sjukförsäkringen. Samhall varnade exempelvis i sitt remissvar för att ”det finns sjukdomstillstånd där de för snäva tidsgränserna i sig kan bli en direkt negativ stressfaktor och därmed istället försämrar den enskildes möjlighet att komma i arbete”. Detta är synpunkter som fortfarande känns högst relevanta.

”Om man jagar stackars redan utmattade människor tillbaka i arbete för tidigt så blir de ännu sjukare.” Detta sade nyligen Kristina Glise överläkare och chef för patientmottagningen vid Institutet för stressmedicin i Göteborg. Hon har flera gånger sett patienter som allt för tidigt gått tillbaka i arbetet – och hon har också sett följderna av detta. Därför är hon, liksom en rad andra framstående stressforskare, ytterst kritisk till dagens snäva och stela tidsgränser i sjukförsäkringen.

Stressforskarnas perspektiv är välgrundat och står, till skillnad från alliansregeringens, på stabil evidensbaserad grund. Dessutom borde den senaste tidens utveckling stämma till djupare eftertanke:

  • I juli i år var det ca 1500 fler sjukskrivna än när regeringen sommaren 2008 sjösatte sin stora sjukförsäkringsreform, kallad för ”rehabiliteringskedjan”. Den grupp som framförallt ökar är de med olika psykiska diagnoser (läs mer här).
  • De senaste tio åren har anmälningarna om psykosociala problem på jobbet ökat med över 2 500 procent, detta visade nyligen tidningen Arbetet. Trots de alarmerande siffrorna tar svenska arbetsgivare i praktiken ett mycket litet ansvar för att motverka denna utveckling.
  • Just nu ser vi dessutom en dramatisk ökning av antalet unga som beviljas aktivitetsersättning (sjukersättning för de under 30 år). Jämfört med 2004 är det idag dubbelt så många ungdomar som nybeviljas aktivitetsersättning (se regeringen egen budgetproposition).

Det finns alltså stor anledning till att idag ödmjukt lyssna till vad de som professionellt arbetar med psykisk ohälsa tänker om vår sjukförsäkring. Detta är också bakgrunden till att LO nu kräver att regeringen ger den parlamentariska socialförsäkringsutredningen ett tilläggsdirektiv att ordentligt se över tidsgränserna i sjukförsäkringen.

Även om regeringen vid ett flertal tillfällen försökt lappa och laga i den rättsosäkra regelverket återstår fortfarande stora systemfel. Det är svårt att undgå att dra någon annan slutsats än att de antaganden som ligger till grund för denna experimentpolitik brister. Politiken saknar helt enkelt en realistisk och kunskapsbaserad grund, som utgår ifrån hur såväl samhälle som människor faktiskt fungerar.

Ska vi lyckas skapa en långsiktigt hållbar arbetslinje får vi inte väja för att bygga ut företagshälsovården, det långsiktiga och strukturella arbetsmiljöarbetet, rehabiliteringen och omställningsstödet. LO anser dessutom att tidsgränserna i sjukförsäkringen bör omvandlas till stödjepunkter där den enskilde rustas med individuella rehabiliteringsrättigheter, som sätter ökad press på dem som verkligen kan leverera rehabilitering.

Det handlar om att förstärka vägarna tillbaks till arbetsmarknaden för dem som en längre tid tvingats stå utanför. Här finns det inga omvägar eller enkla lösningar. Det vore därför klädsamt om regeringen en stund stannade upp och reflekterade över det expertisen säger.

Helt klart pågår just nu i detta land ett socialt och politiskt experiment med utsatta människor. När man granskar utfallet är det direkt förskräckande. Många sjuka människor och deras anhöriga har farit mycket illa. Var det verkligen värt priset, trots en massiv kritik från de tyngsta remissinstanserna, att driva igenom de nya och hårdare sjukreglerna?

******************************

Läs också: Solrosuppropet, Socialdemokraterna i Region Skåne, Johan Westerholm, Byggnadsarbetaren och Lag & Avtal, Göran Johansson, Peter Högberg, Martin Moberg

Etiketter: , , , , ,