Valfrihetsivrarna blir mångfaldens främsta fiender

avatar

Den 6 oktober presenterade de rödgröna partierna sin uppgörelse angående hur de ska hantera frågan om vinstdriven välfärdsverksamhet. När jag går igenom uppgörelsen kan jag konstatera att denna på punkt efter punkt ligger rakt på det förslag som en enig LO-styrelse, med samtliga 14 LO-förbund, den 14 januari förra året ställde sig bakom.

Med tanke på att LO-förbunden representerar 1,5 miljoner löntagare och att mellan 60-80 procent av svenska folket vid upprepade tillfällen i olika opinionsundersökningar sagt sig vara motståndare till vinstdrift i välfärden kan de rödgröna partierna känna sig trygga med att de kommit fram till en lösning som har såväl bred som djup förankring i vårt samhälle.

Att detta bekymrar företrädare för olika riskkapitalbolag är föga förvånade. Inte heller är det förvånade att Håkan Tenelius och Peter Seger (SvD 29/10), som är båda satta att försvara de privata vinstdrivande välfärdsbolags intressen, är missnöjda.

Lite mer förvånade är det dock att se hur ensidigt de argumenterar. De hävdar att det s.k. fria vårdvalet (LOV), med fri etableringsrätt för enskilda bolag, är den enda garantin för god kvalitetutveckling. Att det skulle kunna tänkas vara kvalitetssäkrande och verksamhetsutvecklande att tillåta ett antal olika modeller, som kan jämföras med varandra och sedan genom ”det goda exemplets makt” kontinuerligt tillåtas utveckla kvaliteten på området är inget som Tenelius/Seger ens reflekterar över. För den som skådat ljuset finns uppenbarligen endast en sann och ren väg framåt. Har vi hört detta förut?

På detta sätt gör sig ”valfrihetsivrarna”, Tenelius och Seger, till mångfaldens och det kommunala självstyrets främsta fiender. De vill inte se att med deras förslag dras en riktlinjal ut över hela landet. Alla kommuner och landsting ska tvingas att följa en och samma modell (tvångs-LOV). Den modell de lyfter fram är dessutom framvuxen och anpassad efter de förhållanden som råder i Stockholm.

LO har ett betydligt mer pragmatiskt förhållningssätt än Tenelius/Seger. Vår utgångspunkt har dessutom hela tiden varit att lära av historien. Låt oss därför inte göra om samma misstag som gjordes under 1990-talet när diverse marknadslösningar, med endast ideologisk trosvisshet som beslutsgrund, på rekordtid drevs igenom inom välfärden. Ska vi göra något åt dagens situation måste lösningarna vara långsiktigt hållbara. Processen måste också lämna utrymme till ordentliga utvärderingar och konsekvensanalyser.

Går vi så snabbt fram att förändringarna exempelvis orsakar driftsstörningar, som utsätter redan utsatta brukare för stora påfrestningar, riskerar vi att få en ”backlash”. Lika illa är det om förslagen inte är anpassade utifrån att det finns stora lokala och regionala variationer i välfärdssektorn i vårt avlånga land. Därför är det viktigt att inte trycka på alla kommuner och landsting en och samma fyrkantiga lösning från central nivå.

Vi har faktiskt valt lokala och regionala förtronendevalda för att de anses vara bäst lämpade att finna fram till lösningar som passar den verklighet där deras väljare befinner sig. Denna decentralisering är en grundbult i den svenska välfärdsmodellen. Det är kommunerna och landstingen som finansierar välfärdstjänsterna, därför är det också naturligt att lägga huvudansvaret för dem där.

En annan grundbult är likvärdighetsprincipen. Det får aldrig vara betalningsförmåga, plånbokens tjocklek eller social status som avgör i vården och omsorgen, där ska vi alla behandlas lika och den med störst vård- eller omsorgsbehov ska prioriteras först. Det är brukarnas behov som skall mötas och ställas i centrum, inte deras efterfrågan. Därför lämpar sig segregerande marknadslösningar dåligt i välfärdssektorn.

Detta är de grundprinciper vi slår vakt om. Därmed blir vår lösning ett uttryck för brukarnas och medborgarnas valfrihet, inte vårdbolagens. Det handlar om en valfrihet som byggs upp av mångfald, decentralisering och eftertanke.

***********************

Läs också: Ellinor Odebergs och Daniel Johanssons replik på Tenelius/Segers debattartikel. Jonna Sima om taxiterapeuter, Annelie Nordström och Lenita Granlund om att löneklyftorna är en skam för Sverige, Håkan A Bengtsson om att borgerligheten inte tagit in valförlusten, Helle Klein om att Löfvén borde avskaffa överskottsmålet, Susanna Lundell om varför höjningen av a-kassan är så viktig, Vesna Prekopic om att socialsekreterarna är de nya lärarna