Välgrundad kritik mot ”rehabiliteringskedjan”

avatar

Idag skriver de tre s-riksdagsledamöterna Eva-Lena Jansson, Helen Pettersson och Lennart Axelsson en debattartikel i Arbetet. Där kräver de att Försäkringskassans rättstillämpning och tidsgränserna i sjukförsäkringen ses över. Tidigare har de även lämnat in en riksdagsmotion i frågan (läs motion 2017/18:1904 här).

Eva-Lena, Helen och Lennart är dock inte de enda s-riksdagsledamöterna som skrivit riksdagsmotioner där det krävs förändringar i sjukförsäkringen rörande tidsgränserna och arbetsförmågeprövningen – se exempelvis liknande motioner av Annelie Karlsson och Marianne Pettersson (läs Motion 2017/18:2218 här), Lars Mejern Larsson och Mikael Dahlqvist (läs Motion 2017/18:2216 här), Patrik Engström, Roza Güclü Hedin och Maria Strömkvist (läs Motion 2017/18:1411 här) samt Sultan Kayhan (läs Motion 2017/18:2207 här).

Den kritik som formuleras i dessa s-motioner är på inget sätt ny. Det är nu snart tio år sedan alliansregeringen införde sin ”rehabiliteringskedja”. Konstruktionen mötte omgående massiv kritik från de tunga remissinstanserna (läs denna remissammanställning), inte minst när det gäller tidsgränserna och arbetsförmågeprövningen. Här är endast ett litet axplock av det som remissinstanserna sade 2008:

Försäkringskassan (FK) varnade för att enskilda försäkrade riskerar att hamna i kläm om någon länk i kedjan brister: ”För att Försäkringskassan ska kunna tillämpa reglerna krävs även att andra aktörers insatser sker i tid. Fallerar deras insatser blir de föreslagna tidsgränserna inte möjliga att hålla. Risken är att den enskilde hamnar i kläm och står utan försörjning.”

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) avstyrkte helt de föreslagna tidsgränserna: ”De föreslagna fasta hållpunkterna är alltför snäva och därför inte realistiska för att arbetsgivare och övriga involverade aktörer på bästa sätt ska kunna fullgöra sina delar i rehabiliteringskedjan.”

Karolinska institutet (KI) skrev: ”Att gradera sjukdomar på det sätt som föreslås i regeringsförslaget leder bara till ofruktbara, tidskrävande och uppslitande diskussioner mellan patienter, patientorganisationer och professionella inom hälso- och sjukvården och Försäkringskassa samt till tidskrävande ansökningar för prövning om rätt till ersättning.”

Arbetsmiljöverket skrev: ”De föreslagna förändringarna innebär att ett betydligt större ansvar läggs på de enskilda försäkringstagarna. Man måste ta hänsyn till att många personer kan bli osäkra och oroliga för vad detta egentligen innebär. Det finns risk för att Försäkringskassans personal utsätts för negativ kritik från de försäkrade, som i sig kan skapa betydande arbetsmiljöproblem.” Arbetsmiljöverket skriver vidare att det ”behövs ytterligare incitament för att stärka tillgången på företagshälsovården, för att denna skall kunna bli den rehabiliteringsaktör som eftersträvas i promemorian.” Verket befarar därför ”att ansvarsfördelningen mellan berörda aktörer kan bli otydlig, vilket i sin tur kan medföra att ingen engagerar sig på allvar för den anställdes framtid.”

Samtliga stora fackliga centralorganisationer (LO, TCO och Saco) varnade för att allt för många enskilda försäkrade, redan efter ett halvt års sjukskrivning, kommer att bli av med sin anställning och ställas utan möjlighet att försörja sig själv. LO kallade rehabiliteringskedjan för en ”utförsäkringskedja” och TCO kallade den för en ”utfasningskedja”.

Visst känns kritiken igen? Det är i stort sett samma kritik som vi med jämna mellanrum fått ta del av sedan 2008 (läs mer i denna ”Vitbok i sjukförsäkringsfrågan” som S och LO tog fram till valet 2014). Det är naturligtvis bra att den nuvarande regeringen avskaffat den bortre tidsgränsen (stupstocken) i sjukförsäkringen. Men fortfarande finns stora brister vid de övriga tidsgränserna, inte minst vid 180-dagarsgränsen när FK ska pröva den försäkrades arbetsförmåga mot ”normalt förekommande arbete” (läs mer i denna IFAU-rapport).

Att i detta läge, så som regeringen gjort, ge FK i uppdrag att verka för att sjukpenningtalet pressas neråt (9,0 dagar till år 2020) förstärker bara problemen vid tidsgränserna (se regeringens regleringsbrev till FK). Erfarenheten från välfärdssektorn när denna typ av målstyrning tillämpas, visar att den aktuella organisationen tenderar att styra i riktning mot att uppnå det enkelt mätbara och siffersatta målet på bekostnad av andra viktigare målsättningar som inte siffersatts på samma sätt (läs mer i denna korta krönika).

Det är alltså ingen tillfällighet att läkare, försäkrade, fackliga organisationer och granskande myndigheter den senaste tiden larmat om att såväl den försäkrades ekonomiska trygghet, läkarnas arbetsförhållanden som rättssäkerheten blir lidande när FK försöker uppnå det siffersatta målet. Lite slarvigt utryckt skulle man kunna säga att regeringens siffermål till FK innebär att man sätter en turbomotor på tillämpningen av en lagstiftning och ett regelverk som, precis som de nämnda s-riksdagsledamöterna framhåller, har stora grundläggande brister. Det är mot denna bakgrund som LO anser att det finns anledning för regeringen att självkritiskt ompröva sjukpenningmålet och styrningen av Försäkringskassan (se LO-artikel i SVD.se).

Strax före jul, i mitten av december, ska riksdagen behandla motionerna som rör sjukförsäkringen (utgiftsområde 10 i statsbudgeten). Det ska onekligen bli spännande att se hur de som har det yttersta ansvaret för sjukförsäkringen, dvs riksdagen, väljer att förhålla sig till den välgrundade kritik mot ”rehabiliteringskedjan” som förs fram i de aktuella s-motionerna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *