Vinstdriften i välfärden skapar starka särintressen som påverkar demokratin

avatar

Vår ekonomi är idag så sammanflätad med andra länders att det är svårt att förstå vad som sker i vårt land om man inte har kännedom om hur den internationella ekonomin fungerar. Detta gäller också den debatt som just nu rasar runt omkring i landet rörande vinstdriven välfärdsverksamhet.

För att tydligt kunna se de viktiga förändringarna, som skett i världsekonomin de senaste femton-tjugo åren, krävs dessutom någon form av grundläggande klassanalys. Det handlar om att närmare analysera maktbalansen mellan produktionsfaktorerna arbete och kapital. Här har det hänt mycket. Detta avspeglas tydligt i det faktum att löneandelen, de senaste decennierna, sjunkit från ca 75 procent år 1975 till någonstans mellan 60-65 procent idag.

Samtidigt har naturligtvis vinstandelen ökat. Men vinsterna har inte använts till uppbyggnad för framtiden, tvärtom har investeringarna sjunkit under samma period. Istället för att investeras i den reala ekonomin ansamlas idag ett växande överskottskapital i den finansiella sektorn.

Ett antal internationella forskare pekar på riskerna med denna utveckling. De varnar för långsiktigt negativa samhällsekonomiska konsekvenser, p.g.a. att de ökade inkomstskillnaderna och ojämlikheten.  Detta skapar ett lättrörligt finansiellt överskottskapital som driver fram ständiga risker för ”bubblor” och mera djupgående kriser. I en IMF-rapport från 2010 lyfter exempelvis Michael Kumhof och Romain Rancière fram den växande inkomstojämlikheten och löntagarnas försvagade maktställning som en viktig orsak till finanskrisen i USA 2007/08.

Det ackumulerade överskottskapitalet skapar dessutom en ökad press på att ”öppna upp” nya marknader. Detta är en stark drivkraft bakom den avreglerings- och privatiseringsvåg som drar fram över västvärlden med allt starkare kraft från 1980-talet och framåt. Kombinerat med en tydlig kantring av politiken i nyliberal riktning under samma decennium, med Reagan i USA och Thatcher i Storbritannien, kommer successivt fundamenten i de välfärdsstater som växte fram efter andra världskriget att utmanas och ifrågasättas. Detta menar exempelvis David Harvey, professor vid City University of New York, som analyserat den globala kapitalismen i en rad olika studier.

I ett desperat försök att hitta fler utlopp för det växande överskottskapital börjar, under 1980- och 1990-talen, en politiskt understödd våg av privatiseringar att skölja över världen. Dogmen som trummas in är att statliga företag och offentliga verksamheter per definition är ineffektiva och att enda sättet att få dem att fungera bättre är att lära av marknaden eller allra helst helt överlåta verksamheten åt den privata sektorn.

David Harvey beskriver själv, i boken Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, detta skede i historien: ”Allmännyttiga funktioner som vatten, el, telekommunikationer, transporter, för att inte tala om bostäder, utbildning och sjukvård – allt skulle utsättas för den privata företagsamhetens och marknadsekonomins välsignelser. I vissa fall kan effektivitetsvinster ha uppnåtts; i andra fall blev det inte så. Obestridligt är emellertid att de entreprenörer som tog över de offentliga tillgångarna, ofta till rabatterat pris, snabbt blev miljardärer.”

Det är alltså starka strukturella, politiska och ekonomiska krafter som satts i rörelse. Det är mot denna bakgrund man måste förstå kraften i privatiserings- och avregleringsvågen som drar fram över västvärlden från och med 1980-talet. Då myntas också ett nytt begrepp, New Public Management (NPM). Detta begrepp och den bakomliggande teorin kommer att få en stor betydelse för hur man i många länder väljer att exempelvis förändra och organisera välfärdspolitiken och välfärdstjänsterna.

I en första fas handlar NPM om att inympa ett marknadstänkande i skattefinansierad offentlig verksamhet. Detta är något som skulle kunna sägas känneteckna den första NPM-vågen som drar fram över många västländer främst under 1990-talet. Det handlar då om länder som Kanada, Australien, Nya Zeeland, Frankrike, Nederländerna – men även de nordiska länderna.

Det är nu politiker och tjänstemän i offentlig sektor, som Maceij Zaremba nyligen uttryckt det i en artikelserie i DN, börjar ”leka affär med våra skattepengar”. Konsekvenserna blir, precis så som Zaremba beskrivit, många gånger absurda, omänskliga och skrämmande. Vad man gör är att man skapar något som skulle kunna kallas för en kvasimarknad, dvs något som försöker efterlikna en riktig marknad men som ändå inte är det. För att åstadkomma detta bryter man ner verksamheterna i små resultatenheter, som förväntas klara sig själv i ”konkurrensen”.

När väl detta är gjort har marken beretts för den andra NPM-vågen, som handlar om att bolagisera och privatisera utförandet men fortfarande behålla den offentliga finansieringen. Idag står vi mitt uppe i denna process. Hittills har vi i detta land gått fram i rekordfart. I inget annat jämförbart land har man privatiserat och avreglerat som vi gjort från och med 1990-talet.

Än så länge har vi inte sett att den tredje NPM-vågen fått en bredare spridning, även om tydliga tillväxttecken finns. Den tredje vågen handlar nämligen om att också privatisera finansieringen av tjänsterna. Vi kan idag se detta ske exempelvis genom den kraftiga tillväxten av privata vårdförsäkringar eller den ökade förekomsten av privat finansierade tilläggstjänster i hemtjänsten. Den nuvarande regeringen har dessutom försökt stimulera denna utveckling genom att öppna upp möjligheten att göra RUT-avdrag för exempelvis läxhjälp och andra ”hushållsnära tjänster”, som kan/bör utföras av kommunerna.

Vad vi kan notera är att det, både i den andra och tredje NPM-vågen, blir tydligt att marknadstänkandet successivt sliter isär samhället – såväl kulturellt, socialt som ekonomiskt. Vi får en automatisk press mot ökad social segregering och ökade klasskillnader. Detta blir särskilt tydligt när man studerar effekterna av den tredje NPM-vågen, där det ju är dem som har råd att betala för tjänsterna som kan komma i åtnjutande av en ökad servicenivå. Medan övriga, som kanske i och för sig kan ha större behov av servicen men saknar resurser att efterfråga denna, får nöja sig med en form av bas- eller grundnivå.

Men NPM är inte enbart problematisk ur jämlikhetssynvinkel. Det finns också en rad demokratiska aspekter man kan lägga på detta. I Sverige har vi hittills inte, till skillnad från exempelvis USA, haft en stark oljeindustri som genom informella nätverk påverkar politiken till sin egen fördel. Men sedan 1990-talet har vi här hos oss sett en formidabel explosion av en annan typ av politiskt beroende företag – dvs vinstdriven verksamhet i vård, skola och omsorg, infrastruktur, el-systemet, järnvägen osv.

Hur agerar dessa (parti)politisk beroende företag för att påverka politiken i en riktning som tjänar deras intressen? Är det enbart Almega och andra arbetsgivarorganisationer som är språkröret och påverkansvägen för dem? Eller använder de sig också av andra verktyg? Vilka i så fall?

När man i borgerlig press diskuterar hur olika ”särintressen” påverkar politiken brukar fokus i regel ligga på relationen mellan LO och SAP. Men hur är det med de påverkansintressen som inte är lika öppet redovisade? Finns det exempelvis i vårt land precis som i USA ”trojanska hästar”, dvs personer som skickas in i de större partierna för att påverka politiken inifrån så att den bättre anpassas efter uppdragsgivarnas intressen?

Här tror jag vi de närmaste åren kommer att få se en helt ny demokratidebatt ta form. Än så länge råder som en rad debattörer påtalat en sövande och naiv okunskap i landet, inte minst när det gäller förekomsten av korruption och ”uppköpta politiker”. Frågan är bara hur länge till detta tillstånd kommer att råda…

********************************************

Bloggat: Johan Westerholm om värdegrund, Paula och Pernilla om din beräknade dödsdag, Peter Högberg om växande klyftor, Markus Mattila om krav på dödsintyg, Martin Moberg om kravet på dödsintyg för svårt cancersjuka,  Ola Möller om korvspad, Lena Sommestad om vikten av en bra föräldraförsäkring, Bengt Silfverstrand om att kejsarens dräkt är blekröd…

Nyhetstips:  Aftonbladet ledare om ”enskila fall”, Riksdagens webb-TV om FAS 3 2013, Folket om jobbpolitiken…, Gotlands folkblad om arbetslösa och pensionen…?, NSD (1) om  Alliansen, NSD (2) om nästa val…, Piteå-tidningen om arbetslösheten och valet 2014…, SR Ekot (1) om att a-kasseavgiften för unga höjs, Ekot (2) om att allt fler söker skuldsanering., SR P4 Gävleborg om arbetstillfällen för långtidsarbetslösa, Dagens Arena om att vara förberedd, Dagbladet om en duglig regering…?, DN om idrottsrörelsen – gratisjobb kan bli fasalopp…, DN Debatt (1) ordföranden i SACO och SSR om arbetsmarknadspolitiken, DN Debatt (2) Svenskt Näringsliv om att det finns inte utrymme för höga löneökningar i nya avtalet

2 reaktion på “Vinstdriften i välfärden skapar starka särintressen som påverkar demokratin

  1. avatardaniel håkansson

    grymt bra analys som förtjänar en rejäl spridning. Om nån kommunikationsnisse läser detta så är det hög tid att göra youtubesvideo som den där Harvey förklarar the crisis of capitalism på 10 minuter. Grym pedagogik.

Kommentarer inaktiverade.