Ytliga halvsanningar bör ersättas av fördjupad orsaksanalys

avatar

I dagens DN forsätter Hanne Kjöller, utifrån en nästan obefintlig kunskapsgrund, att ifrågasätta forskare och utredare som bemödat sig om att koppla ihop sina slutsatser med empiriska fynd. Denna gång är det framför allt utredaren Jan Rydh som står i skottgluggen.

Genom förenkligar och uppenbart medvetna missförstånd försöker Kjöller ifrågasätta Rydhs slutsatser. I gammal känd Kjöllerstil handlar det bland annat om att bagatellisera olika sjukdomstillstånd och antyda att sjukskrivna egentligen borde kunna jobba. Kjöller skriver exemepelvis: ”Och stress, är det inte snarare ett symtom än en sjukdom? Annars finns det nog ingen frisk i min bekantskapskrets.” Att Rydh talar om ”stressrelaterade sjukdomar”, som till exemepl utmattningsssyndrom och att denna diagnos  godkändes av Socialstyrelsen redan år 2003,  tycks inte bekymra Kjöller.

En annan ”halvsann” argumentationslinje Kjöller driver är att sjukdomar inte alls har så stark koppling till arbetet som Rydh och andra påstår. Utmattningsssyndrom skulle exempelvis lika gärna kunna bero på problem i äktenskapet som problem på jobbet. Och visst kan det i enskilda fall naturligtvis vara så. Men som så ofta när det gäller Kjöller är detta bara halva sanningen.

Den andra sanningshalvan, att seriösa forskare visat på tydliga orsakssamband mellan antalet sjukskrivna för psykisk ohälsa och neddragningar på arbetsplatsen, är något som Kjöller inte alls tycks känna till. Hur selektivt Kjöller än läser och vänder upp och ner på forskningslitteratur så kan hon knappast förklara bort att dagens uppgång i sjuktal med stor sannolikhet har kopplingar till hur det ser ut i vårt arbetsliv, inte minst när det gäller den uppenbart varierande intoleransen för nedsatt arbetsförmåga.

Ser vi till Rydhs analys så innehåller den ett flertal intressanta delar. Inte minst handlar det om resonemangen rörande den senaste tidens uppgång av sjuktalen. För att det politiska systemet inte återigen som under den förra uppgången, mellan 1997 och 2002, ska drabbas av en statistikrelaterad politisk panikångest, kan det finnas en poäng att redan nu koppla in en seriös orsaksanalys.

Vad vi just nu ser är alltså en ny uppgång från 2010 – trots alliansens åtgärder för att öka kontrollen, införa snäva tidsgränser och sänka ersättningsnivåer. Dagens utveckling skiljer sig på några punkter från den tidigare. Nu är det främst relativt sett unga kvinnor (i åldern 30–49 år) som står för den största ökningen, men nu kan vi också se högre sjuktal hos yngre män 30–39 år. För övrigt är skillnaden, mätt som andel av sjukfrånvaron, i sjukfrånvaro mellan kvinnor och män nu större än någonsin tidigare. Det är främst två diagnosgrupper som ökar nämligen stressrelaterade psykiska sjukdomar och sjukdomar i muskler och rörelseorgan. Precis som Rydh gör kan man på goda grunder anta att just sådana diagnoser har mycket att göra med hur arbetsplatsen ser ut.

Utifrån denna problembeskrivning är det också naturligt att tillmäta företagshälsovården en viktig roll i framtiden. För mig är det lätt att instämma i Rygdhs förslag. Det handlar då främst om att återupprätta, förnya och utveckla den arbetsplatsrelaterade företagshälsovården som ger möjligheter till anpassning av arbetsplatsen efter de anställdas varierande och faktiska arbetsförmåga –  vilket är en både förebyggande och i många fall en billigare åtgärd än att enbart ”rehabilitera” tillbaks individen när ohälsa väl uppstått. Företagshälsovården skulle även, som Rydh föreslår, kunna tjäna som ”remissinstans” vid längre sjukskrivningar och hålla individen tätare kopplad till arbetspaltsen, inte minst för att underlätta återgången i arbete.

I vissa fall, där möjligheterna att återanpassa den långtidsjuke tillbaks till den gamla arbetsplatsen är uttömda, bör också ett mer omfattande och högkvalitativt omställningssstöd utvecklas. Ja, det handlar om, som LO tidigare lyft fram, behovet av att bygga upp en bred omställnings- och rehabiliteringspakt för Sverige – där såväl arbetsmarknadsparterna som statens ansvariga myndigheter effektivt samverkar med den enskilde inividen i centrum. Men ska vi komma dithän krävs först att statsmakten skapar goda förhandlingsförutsättningar, dvs ”krattar i manegen”. Socialförsäkringsminister Strandhäll måste alltså ta på sig ledartröjan och inte backa för att, om så krävs, sätta ett ordentligt tryck på arbetsgivarsidan.

En än mer grundläggande förutsättning för att vi långsiktigt ska kunna lösa framtidens ohälsoproblem är dock att de ytliga och populistiska halvsanningarna, som systematiskt sedan en tid tillbaks fabriceras på exempelvis DNs ledarsida, får ge vika för en mer seriös och fördjupad analys av läget.

************************

Läs också: Arbetsmiljöverket varnar för att allt fler väljer att pensionera pga dålig arbetsmiljö, Paul Krugman som varnar för att sammanblande styret av ett företag med styret av en nation, Dagens Arena som skriver om de ökande sjuktalen, DN berättar om nya amorteringskrav på bolånen, Riksrevisionen dömer ut ”vårdvalet” (LOV)