Volymen blir långsamt högre. De tidigare strukturerna bryter samman. Hajk-Fredrik och kvinnan med träbroschen skvalpar orytmiskt runt till sommarens andra plåga (Alors en dance med Stromae). De allvarliga diskussionerna har blivit till fest. Karlsson och Anna tycks ha lämnat politiken bakom sig. Karlssons skägg tycks vara samtalsämnet. Kvar kring kaminen sitter endast Karleby, Albinsson, Moa och jag. Ringborg tycks ha försvunnit ut.
– Moa, är du politiskt engagerad? Frågar Karleby nyfiket.
– Nej, men jag skulle vilja vara det. Jag läser juridik. Och jag har märkt att det finns många juriststudenter med blå bakgrund. Vi hamnar i många diskussioner. Men visst, någon slags grönaktig vänster är jag väl. Jag har starka uppfattningar om det mesta. Moa verkar ge ett sympatiskt intryck.
– Spännande! Rätten och politiken var socialdemokratins starka sida. Idag verkar den rättspolitiska debatten inom socialdemokratin ha fallit i dvala. Karleby suckar och fortsätter. Nu verkar rättspolitiken mest handla om brott och straff. Jag vet att jag låter gammaldags – men det är ett allvarligt förflackande.
Albinsson som håller på att lägga in mer ved i kaminen blir engagerad.
– Åren efter första världskriget var en rättsideologisk revolution i västvärlden – inte minst hos oss i Sverige. Rätten hade ju tidigare varit ett instrument för upprätthållandet av klassamhället, men vi vred rätten ur händerna på högre samhällsklasserna. Det var den demokratiska revolutionen, den allmänna rösträtten, som möjliggjorde det hela. Kommer du ihåg Karleby? Albinsson får något nostalgiskt i ögonen.
– Det är klart jag gör, svarar Karleby. Många av de rättsliga föreställningar som tas för givet idag vilar på socialdemokratisk grund. Även om det naturligtvis inte bör formuleras på det sättet. Föreställningar om en högre absolut rätt utgående från gud, förnuft, natur utraderades. Abstrakta begrepp om rättigheter och skyldigheter utsattes för noggrann granskning. Äganderätten bröts ner i beståndsdelar. Framstående jurister argumenterade för att rätten är ett system av handlingsregler för och av staten. Genom att fokusera rätten på faktiska och verifierbara omständigheter kunde utrymmet för personligt präglade värderingar hos aktörer i rättssystemet begränsas. Rätten blev ett instrument för alla samhällsklasser för hela samhällets tjänst. Rätten upphörde att tjäna den makt som fanns samlad i de kapitalägande högre samhällsklasserna. Karleby ursäktar plötsligt sig själv.
– Förlåt, jag kom visst i självsving. Jag menade inte att föreläsa. Hursomhelst, optimismen i arbetarrörelsen var så stor. Rätten, för oss i den andra generationens socialdemokrater, var ett instrument för att uppnå politiska mål. Vi ville så mycket. Och självförtroendet var stort. Men idag verkar optimism och självförtroende vara bristvara i arbetarrörelsen.
Karleby ser generad ut. Albinsson, som satt sig ner igen, fortsätter.
– Karleby har rätt, vi lever i en kontrarevolutionär tid. Uppfattningen om att rätten skall vara objektivt verifierbar är under angrepp. Viljan att skilja på lag och moral har minskat. Rätt och värderingar hålls inte längre strängt åtskilda. Värden och känslor är dock alltid individuella – även om värden kan delas av stora grupper av individer. Arbetsgivarna och borgerligheten har nästan förmått utmönstra klassbegreppet ur den politiska debatten. Detta trots att klassklyftorna i samhället växer för varje år. Den rättsliga samhällsdebattens fokus på värderingar är ingen slump. Värdefrågor är i regel ofarliga för dagens kapitalägande samhällsklasser.
Även Albinsson har jagat upp sig själv nu. Han häller i sig det sista kaffet som borde vara ordentligt kallt och fortsätter.
– Men svensk rätt har också öppnats mot en diffus och högre rätt. Medlemskapet i Europeiska Unionen innebär att Sveriges Riksdag inte längre har sista ordet när rättens innebörd definieras. Den överordnade mellanstatliga rätten består av generella principer med stort tolkningsutrymme. Återigen vilar rätten på värderingar hos individuella aktörer i rättssystemet. Stor makt har samlats hos EU-domstolens ledamöter. Det känns som vi är tillbaka i 1920-talet. EU-rätten är den nya naturrätten. Möjligheterna att nationellt använda rätten för politiska mål har begränsats. Rättens innehåll fastställs inte längre i en nationell kontext. Den överstatliga rätten skapar stora möjligheter för enskilda näringsintressen att utmana nationell lagstiftning som antagits i demokratiska former. Jag tror att det behövs en rättsrealistisk renässans.
Moa verkar vara ett under av tålamod. Själv är jag sedan länge på läktaren. Mina tankar är på helt andra ställen. Men Moa verkar full av funderingar kring det som sagts.
– Det ni pratar om är inget vi diskuterar på juristutbildningen. För det mesta pratar vi om hur rätten ska tolkas, men jag tror faktiskt aldrig vi har diskuterat hur rätten kan användas i politiska syften. Men, det var en sak jag hakade upp mig på. Karleby, du sa att ni bröt ner äganderätten i beståndsdelar. Vad menar du med det?
– Det är en riktigt bra fråga. Karlebys nyfikna ögon skiner upp. Debatten om äganderätten blir ofta perverterad. I tanken blir det ett dialektalt förhållande. Antingen äger man, eller också så äger man inte. Absolut äganderätt ställs mot ingen äganderätt. Vad vi lyckades med var ett nyanserande av äganderätten. Vi bröt ner ägandet i olika beståndsdelar. Låt mig ta en bilägare som exempel, han kan använda sin bil, sälja den, hyra ut den, pantsätta den eller rent av bränna upp den. Allt detta är delar av äganderätten. Men när vi granskar äganderätten del för del så ser man att det finns begränsningar. Han kan inte köra den hur han vill, parkera den hur han vill, hyra ut den till vem som helst och så vidare. Äganderätten har begränsats i dess olika beståndsdelar.
– Det handlade om ett perspektivförskjutande. Albinsson tar över när Karleby sveper i sig resterna av sin Gin och tonic. – Istället för statligt ägande började vi att prata om statlig kontroll. Fördelen med kontroll är ju att den kan variera i omfattning och anpassas till olika områden. Man kommer bort från ägandets absoluta kategorier. Och där är man tillbaka där vi började. Socialdemokratins plats mellan marxism och liberalism. Men, men… jag måste erkänna att jag börjar bli trött. Vad är klockan egentligen?
Båthuset har förvandlats till ett disco. Musiken är hög, liksom stämningen. Kräftskal, drinkglas och cigarettrök fyller borden. Jag inser plötsligt att jag glömt mitt patrullerande.
När jag kommer ner till bryggan slås jag av kontrasterna. Det är det stilla. Helt stilla. Viken ligger som ett silverfat. Det har slutat regna. Himlen har klarnat upp. Det går att ana solens första strålar. Bofinkens livliga visslande kan höras. Dimman i viken håller på att lösas upp. Ett rött skimmer stiger i öster. En ny dag kan börja.
