Ibland ställs man inför frågor som kräver eftertanke. Många svar eller kommentarer kan man ju leverera slentrianmässigt från ryggmärgen. Om någon frågar mig om Lavalfrågan, exempelvis, kan jag ge ett ganska snabbt ge ett rakt svar (eftersom jag levt med frågan i 5-6 år). Nyligen fick jag en fråga från en facklig kamrat i Slovenien. I all sin enkelhet var den förbannat tänkvärd: Vilka är mekanismerna i ett framgångsrikt fackliga arbete? Kan du beskriva de grundläggande byggklossarna?
Mitt ryggmärgssvar var den fackliga treenigheten. Alla fackligt engagerade vet att facket har tre grundläggande uppgifter: 1) organisera medlemmar, 2) träffa kollektivavtal, samt 3) säkerställa at kollektivavtalen efterlevs. Den slovenske kamraten lät sig dock inte nöjas med detta. Han ville djupare. Jag förbannade min intellektuella begränsning, flög hem och retirerade till mina föregångare.
I ett gammalt LO-dokument hittar jag en formulering som sannolikt är något som slovenen söker. ”Människors vilja till långsiktig samverkan och solidaritet är förutsättningen för det fackliga arbetet”. Bryter man ner detta i beståndsdelar tycks förutsättningarna vara fyra: 1) vilja, 2) långsiktighet, 3) samverkan, samt 4) solidaritet. Låt oss titta närmare på varje del.
Viljan, den första byggklossen, tolkar jag som ett behov av målsättning. Utan tydlig viljeriktning blir det fackliga arbetet oordnat och osammanhängande. Det krävs en vision och gemensamma mål. De grundläggande fackliga målen handlar i regel om att agera för medlemmarnas intressen samt att bygga ett jämlikt och rättvist samhälle. Den fackliga målsättningen fixeras i stadgarna. De kan se olika ut för olika fack. Svårigheten är att bygga en målsättning som förenar gruppintresset med samhällsintresset. Framgångsrikt fackligt arbete kräver att grupp- och samhällsintresse förenas.
Långsiktigheten, den andra byggklossen, känns aktuell. Om det gemensamma agerandet skall bli framgångsrikt krävs att samarbetet formaliseras. Man behöver en organisation och en ekonomi. Man behöver överlåta beslutsmakt till organisationen. Motsatsen till långsiktighet är naturligtvis kortsiktighet. I kortsiktigt samarbete beslutar var och en vid varje tillfälle om huruvia de ska delta. Ett upprop på facebook eller deltagande i en manifestation är kortsiktig samverkan. Fackligt medlemskap är långsiktig samverkan.
Samverkan, den tredje klossen, är kanske uppenbar. Många agerar tillsammans för att uppnå ett resultat som är fördelaktigare för gruppen som helhet. Alla ska vinna på samverkan, inte nödvändigtvis lika mycket vid varje samverkanstillfälle, men i ett långsiktigt perspektiv skall alla som deltar vinna på det gemensamma agerandet. Att bygga en organisation som möjliggör effektiv samverkan kan vara svårt.
Solidariten, slutligen, är ett begrepp som ofta åberopas inom facket. Det tycks ha gått inflation i hur man argumenterar kring solidariteten. I grund och botten handlar solidaritet om att den som har en mer förmånlig situation ger eller avstår från något för att förbättra situationen för någon annan. Solidariteten är ömsesidig. Om solidariteten enbart går i en riktning är det fråga om bistånd. Båda parter skall vara kapabla till ömsesidigt stöd, men nödvändigtvis inte av samma art och omfattning.
Solidariteten missförstås även på andra sätt. Om den ena parten ger eller avstår från något utan att det förbättrar situationen för den andra parten kan man inte heller prata om solidaritet. När någon idag höjer rösten för att svensk fackföreningsrörelse skall driva på för svenskt medlemskap i euron av solidaritet med euroländernas fackföreningsrörelser är solidariteten missförstådd. Att alla får det sämre är inte solidaritet. Det är dålig samverkan.
Med utgångspunkt i de fyra byggklossarna kan mycket spännande sägas. Klossarna hör samman. Nu ska jag söka upp min slovenska kamrat. Jag känner mig bättre rustad för hans frågor. Jag har eftertänkt.
