Att definiera vad som tillhör produktmarknaden är inte helt enkelt. Möjligtvis kan allt det som inte är arbetskraft kallas för produktionsmedel. Vad som avses är dock insatsvaror, som redan har framställts av mänskligt arbete, inklusive maskiner och byggnader. Till detta kommer självklart även naturtillgångar och energi. Vi pratar således om tyger, telefoner, träd, Trabanter och tegelstenar. Detta är kapitalisternas egen bakgård. Här är huvudregeln koordination genom marknadsmekanismen.
Produktmarknaden kräver omfattande samordning. Att bygga en bil kräver gummi, stål, plast, ledningar, komponenter och bra mycket mer. Dessutom krävs vägar och människor som kan köpa bilarna. När produktiviteten ökar i något led uppstår innovationsbehov även i senare led. När PCn och mobiltelefonen utvecklas uppstår behov av ytterligare teknikutveckling. Likaså följer efterfrågan på tidigare nästan okända metaller med i kölvattnet.
När överskottet återinvesteras i kapitalcirkulationen behöver kapitalet tillgång till ännu mer produktionsmedel (liksom arbetskraft). Expansionen är sällan smidig och problemfri. Tvärtom. Det uppstår nästan alltid flaskhalsar. Det är exempelvis svårt att inte förundras över den samordning som behövs för att mätta den ständigt ökade efterfrågan på iPhones.
På produktmarknaden har marknadsmekanismen visat sig vara förhållandevis bra på att samordna utbud och efterfrågan. Här råder, i vart fall i teorin, rena marknadsförhållanden. Aktörerna drivs av rena profitintressen. Parterna är, igen – i teorin, jämbördiga. Marknadsmekanismen kan vanligtvis hantera produktmarknadens komplexitet.
Men även produktmarknaden kräver statlig intervention. Man brukar säga att där två eller fler kapitalister träffas så delas marknaden upp. Tendensen till monopolisering kräver ständig övervakning. Att manipulera marknaden är inte särskilt svårt om man ensam, eller med några andra, har tillräckligt dominerande ställning på en delmarknad.
Men även för produktionsmedlen har marknadsmekanismerna begränsningar. Med tiden har andra samordningsmekanismer fått betydelse. Den företeelse som kallas ”just-in-time” innebär att produktionssamordningen sker vid sidan av den öppna marknaden. Producenten beställer i förväg hur många komponenter han kommer att behöva. Därefter planerar underleverantören sin produktion. Förfarandet påminner mer om offentlig upphandling än om den öppna marknadens myllrande komplexitet och ovisshet.
Vissa produktionsmedel är av sådan omfattning att kapitalet har svårt att organisera den på egen hand. El- och vattenförsörjning är typiska exempel, liksom infrastruktur. Vid sidan av samordningssvårigheterna skall dock även betonas att dessa produktionsmedel är av betydelse för samhället som helhet. I ett modernt samhälle måste alla beredas tillgång till vatten och el. Inte bara de som bjuder högst.
Även produktmarknaden har starka ideologiska motsättningar. Vad ska samordnas av staten? Och vad ska samordnas av privata aktörer genom marknadsmekanismer? Men bortom ideologin är frågeställningarna relativt enkla. Vilken organisatorisk form skapar störst effektivitet och förhindrar anarki? Hur skapas institutionella arrangemang som underlättar kapitalströmmarna att ta sig fram? Hur säkerställs medborgarnas intressen? För att knyta an till några aktuella och konkreta exempel. Är avreglerade järnvägar den effektivaste och mest rationella driftsformen? Och hur är det med apoteksmarknaden och bilprovningen egentligen? Många viktiga avregleringsbeslut tycks bygga på ideologiska, snarare än rationella grunder.
Produktmarknaden har även stark koppling till natur, miljö och biologisk mångfald. Kapitalismen bygger på ett antagande om att naturresurser är gratis. Även om bred konsensus tycks råda om att naturresurserna är begränsade så råder en annan logik hos enskilda kapitalister – typiskt sett! Den som är underkastad konkurrens och kortsiktiga intressen har sällan råd att tänka på långsiktiga ekologiska intressen.
Kapitalet vill naturligtvis att naturens gåvor förblir gratis och lättillgängliga. Men under senare år tycks en förskjutning ägt rum. Förståelsen för att vi står inför en kris i relation med naturen som kräver långtgående anpassningar verkar ha vuxit fram. Men många av de nödvändiga åtgärderna tycks dock dröja. Insikten om allvaret i klimatutmaningen har inte nått fram till kapitalets politiska företrädare. Men det finns öar av hopp.
