Till lo.se Sök Meny
I mörkrets hjärta – LOs kongress 1941

I mörkrets hjärta – LOs kongress 1941

I september inleds kongressen. Det är som allra mörkast. Tyska trupper är sedan några månader tillbaka på hastig offensiv i Sovjetunionen. En handfull demokratier återstår i Europa. USA har ännu inte trätt in i kriget. Grannländerna är ockuperade. Redan vid kongressens öppning bärs de nordiska flaggorna in i kongressalen. Man sjunger de fyra ländernas nationalsånger. Diktaturernas avancemang tycks ohejdbart. Förstämningen är fullständig. Ett högtidligt allvar präglar kongressen.

Men i mörkret spirar en facklig optimism. Sedan föregående kongress har medlemmarna blivit en kvarts miljon fler. Bara Metall har fått 55 000 nya medlemmar. Kurs- och bildningsverksamheten går på högvarv. Anslag till arbetarrörelsens inhemska organisationer växer i omfattning. 1938års Saltsjöbadsavtal, stärkt kontroll över priset på arbete, samhällsansvar, i kombination med krigets ekonomiska konsekvenser, har gett LO en central roll i samhället.

Världens gränser är stängda. Den internationella handeln är kraftigt begränsad. Möjligheterna till export, liksom import, är i praktiken obefintliga (förutom för krigsrelaterade produkter). Sedan krigets början har mycket av den ekonomiska politiken handlat om att bekämpa inflationen. I kollektivavtalen har det införts indexreglerade lönebestämmelser. Men även förhandlingssystemet har förändrats i grunden. LO-förbunden som tidigare förhandlat och träffat uppgörelser var för sig uppträder nu som ett kollektiv. Krigsläget har på ett oväntat sätt bidragit till att ge Metalls motion från kongressen 1936 vind i ryggen.

Ett otajmat toalettbesök vid 1936års kongress medförde förmodligen att man missade punkten ”Näringslivet och lönerörelser”. Det är ingen risk 1941. På lördagsmorgonen inleds debatten om femtonmannakommitténs betänkande. Och först runt lunchtid på tisdagen (!) avslutas debatten.

Dokumentationen i kongressprotokollet är närmare 200 sidor långt. Det är omöjligt att göra debattens alla färgstarka och mustiga bidrag rättvisa i ett blogginlägg. Det som slår mig är hur drivna debattörer alla tycks ha varit. Inte heller går det att beskriva alla de olika frågor som debatterades. Jag nöjer mig med några korta iakttagelser.

Femtonmannakommitténs rapport är resultatet av Metalls motion 224 vid föregående kongress. Även om rapporten i efterhand har beskrivits som en programförklaring är de stadgeändringar som presenterades fortfarande av fundamental betydelse. Den underliggande tanken är att LO skall utöva den centrala ledningen av fackföreningsrörelsens strävanden i att trygga och tillvarata arbetstagarnas intressen.

Femtonmannakommittén föreslår att förbunden behöver LOs tillstånd vid konflikter som kan komma att beröra mer än 3% av organisationens medlemsantal. Ironiskt nog är detta delvis en försvagning av LOs roll. Tidigare stadgar anger att strejker som kan väntas medföra lockout inte får tillgripas om LO inte bifallit strejken. LO föreslås även få möjlighet, där sekretariatet finner det påkallat, att delta i förbundens avtalsförhandlingar.

Det stora stadgeförslaget är dock att LO i framtiden skall betala understöd även vid strejker. Den tidigare begränsningen till lockouter ska bort. LO ska nu bli en anfallsorganisation. Slutligen förtydligas LOs målparagraf, LO ska medverka till en ”samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati”. Det är som Ragnar Casparsson, kansliets föredraganden, säger i presentationen av rapporten ”En klar bekännelse till demokratin” och ”en samhällsordning som skall skänka bröd och trygghet till alla”.

Även om Albin Lind 1938, i en skrift med just namnet Solidarisk lönepolitik, bidragit till att formulera beteckningen på den nya lönepolitiken, återstod mycket att göra. Det som femtonmannakommittén faktiskt skriver om innebörden av den solidariska lönepolitiken är mycket kortfattat. Snarast är det en ursäkt, en tillbakavisning, av de röster som vill använda fackliga medel för att utjämna löner mellan branscher. Ragnar Casparssons anförande på kongressen ger en sammanfattande bild av femtonmannakommitténs övergripande resonemang avseende den solidariska lönepolitiken. Ledsen om citat är långt och svårläst. Men det är värt att tråckla sig igenom.

”Fackförbunden ha strävat efter att minska löneklyftan mellan kvalificerade och mindre kvalificerade arbetare. Vid avtalsrörelserna har man i första hand försökt att tillvarata de lägst avlönades intressen. Detta betyder inte en allmän nivellering av inkomsterna. Det är en ekonomisk lag, som vi aldrig sannolikt aldrig kunna upphäva, att bättre kvalifikationer också ge en bättre lön. Även orimliga differenser i löneavseende äro farliga för sammanhållningen. En utjämning av löneläget inom en bestämd industri kan sannolikt åstadkommas genom uteslutande fackliga medel. Fackföreningsrörelsens resurser förslå däremot icke, när det gäller att utjämna lönemotsättningarna mellan skilda industrier och näringsfång.

Det är näringarnas räntabilitet som ytterst bestämmer gränserna för fackföreningsrörelsens aktionsmöjligheter. En industri med stabil marknad och stor efterfrågan kan naturligtvis betala bättre löner än en näring, som frestar en svår och ofta osäker existens. Arbetarna i den sistnämnda industrin få emellertid icke bättre löner, därför att deras kamrater inom en mera gynnad näring står tillbaka. En lönepolitik i utjämnande syfte kan här åstadkommas endast genom socialpolitiska medel.”

Framtidens praktiska utveckling av den solidariska lönepolitiken skulle ge femtonmannakommittén fel på en rad punkter. Men det kommer vi till framöver. Kongressdeltagarna var uppdelade i en rad läger. Några tog strängt avstånd till ”facklig politik i klassamarbetets andra”. Andra fruktade att stadgeändringarna skulle beröva medlemmarna deras rätt att utöva inflytande över de egna lönevillkoren.

En löpande fråga vad gäller den solidariska lönepolitiken är vilken grad av löneutjämning som bör eftersträvas. Rudolf Meidner anser att den första viktig principdeklarationen avseende löneutjämning finns i ett av remissvaren. Det är ett svar på motion nummer 6 från Gjutareförbundet.

”Det lär väl knappast råda delade meningar om att en bättre kvalificerad arbetare också bör komma i åtnjutande av en högre lön. I allmänhet torde också en arbetare med utbildning och lång erfarenhet åtnjuta en bättre inkomst än en arbetare, som icke kan åberopa några särskilda yrkesmeriter. Det kan icke anses som en facklig uppgift att eftersträva en absolut likställighet i löneavseende, då detta med säkerhet skulle avtrubba den enskildes intresse för sin yrkesutbildning”.

Guldkornen från 1941års kongress är många. Som när Gunnar Sträng, då företrädare för Lantarbetareförbundet, klämmer år meningsmotståndarna och kallar dem ”notoriska kverulanter och professionella splittringsmakare”. Starkast är dock nog Ragnar Casparssons anförande i dess helhet. Det är en programförklaring för en modern och ansvarstagande fackföreningsrörelse. Här är några lösryckta fragment där dåtiden speglar nutiden.

”Ett folks handlande är enligt min mening i hög grad bestämt av dess traditioner, av dess erfarenheter, som medvetet eller omedvetet påverkar varje medborgare av en nation. Vi svenskar äro traditionsbundna, vi ha icke så lätt att entusiasmeras. Vår samhällsutveckling bär vittne därom. Vår historia saknar alla knalleffekter i social och politisk mening. Vi ha icke stormat någon Bastilj och vi ha icke i politiska intressefrågor bekämpat varandra med fysiskt våld. Den svenska arbetarrörelsen har heller aldrig varit revolutionär i ordets gamla mening.

[…]

Kommittén har ansett att fackföreningsrörelsen bäst fullföljer sina uppgifter, om den helt och fullt accepterar den samhällsutveckling, som den själv varit med om att befordra. Fackföreningsfolket har under gångna årtionden efter måttet av sina möjligheter medverkat vid uppbyggandet av ett demokratiskt samhälle. Praktisk politik har betytt mer än teorier.”

Rudolf Meidner har skrivit att 1941 års kongress var ”av avgörande betydelse för samordningen som utvecklingsform för facklig samverkan, för LOs roll i denna samverkan och för den solidariska lönepolitiken som grundläggande facklig ideologi”. Och nog är det så.

Fackföreningsrörelsen verkar ännu i skuggorna av 1941års LO-kongress. Ur mörkret föddes en ny värld.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading