Ryan Air är ett flygbolag som under hela sin existens varit tydlig med sin princip: Ett förbud för de anställda att organisera sig fackligt. Det vill säga, om du väljer att organisera dig fackligt riskerar du att bli av med ditt arbete. Det snällaste man kan säja om bolaget är att de åtminstone inte hymlar med sin inställning.
Förbud att vara medlem i ett fack innebär ju även i praktiken förbud att förhandla med arbetsgivaren, annat än som enskild anställd, och frånvaro av alla de rättigheter som ett kollektivavtal innebär. Lägg därtill att bolaget för att ytterligare försvåra för sin personal att sluta sig samman har som strategi att främst ha verksamhet i länder där det är svårt att utöva sina fackliga rättigheter.
Rädd personal med dåliga villkor är alltså lika med lågt pris tycks bolaget mena.
Nu kan man ju argumentera att personalkostnaderna inte är den enda kostnaden i ett flygbolag. Investeringar i plan, start- och landningsavgifter m m är andra mycket stora kostnader. Lösningen på det problemet tycks vara avancerade skatteupplägg och tveksamma och billiga avtal med flygplatser belägna vid mindre städer och tecknade med tacksamma kommunpolitiker vilket givetvis också bidrar till de åtminstone tidigare relativt sett låga priserna på bolagets tjänster.
Ett smart upplägg? En hjältesaga för moderna entreprenörer kan tyckas?
I grunden är det ju självklart så att facklig kamp ska föras av fackligt organiserade personer med fackliga medel. Finns det ingen som vågar organisera sig blir det förstås svårt. Situationen att arbetsgivare hotar med avsked om någon anställd organiserar sig var ju i och för sig ett vanligt fenomen här i Europa för sisådär en 100 år sedan. Men lyckligtvis en inte alltför vanlig situation, åtminstone inte i dagens Europa.
Arbetsgivarna, förutom Ryan Air då, är alltså snällare numera?
Nej, så är inte fallet generellt tyvärr. Snarare är det nog så att det sedan lång tid tillbaks finns internationella konventioner som skyddar rätten att organisera sig fackligt. Ryan Airs sätesland Irland t ex är som medlem i EU bunden av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och dess artikel 11 som ålägger varje stat att se till att det finns regler som garanterar var och en rätten att organisera sig fackligt. Den rätten finns också i ILO:s konventioner 87 och 98, konventioner som hör till de så kallade kärnkonventionerna för mänskliga rättigheter i arbetslivet. Kanske vore det en idé att stämma några stater där bolaget är etablerat till Europadomstolen för bristande skydd av medborgarnas mänskliga rättigheter?
Facklig kamp förstås – men även juridik
Rent arbetsrättsligt finns det en del saker att göra. När en arbetstagare är bosatt i ett land och den personen påbörjar och avslutar sitt arbete där, var ska då den personen anses anställd? Svaret på den frågan är prövad i Norge.
Fler fackförbund i olika länder skulle kunna pröva den frågan i domstol. Svaret blir i sin tur avgörande för vilket lands domstol och arbetsrätt som är tillämplig för just dessa anställda. Sådana processer kan ge råg i ryggen för de anställda som vill organisera sig men inte vågar.
Politik och bojkott
Inom facket kan vi aldrig förvänta oss att andra ska göra grovjobbet åt oss. Men i den fackliga kampen behöver vi allierade. Politiker bör fråga sig hur de ska förhålla sig till ett bolag som stolt och öppet bryter mot de mänskliga rättigheterna. Gemene hen bör också fundera på sin egen position och sina möjligheter. Det är ganska lätt att bojkotta varor som man vet tillverkas under usla villkor. Kanske är det svårt att se parallellerna med fallet Ryan Air?
I princip är det exakt samma sak. Frågan är, var går gränsen för dig?
Alla fackförbund och fackliga federationer – börjar det inte vara dags för en samlad aktion med lite bett i….?
