Anställningen är en fråga om social makt. Arbete handlar om att underkasta sig arbetsgivarens vilja. Låt dig inte förledas att tro något annat. Normalläget är att arbetstagaren inte har någon social makt överhuvudtaget, endast i undantagsfall har den som vill jobba någon förhandlingsmakt. I grundläget är det endast en sak som gäller för den som ska arbeta – att anta eller förkasta de villkor som arbetsgivaren erbjuder för anställningen. Här följer några reflektioner anställningsrelationen.
Människan lever genom berättelser. Det är genom berättelser som upplevelser och omgivningen får mening och betydelse. Genom berättelser kan vi sammanfoga, tolka och förstå vår omvärld. Genom berättelser styrs tankarna. Och tankar styrs genom språk. Alltså, vad vi väljer att kalla företeelser har stor betydelse. Låt oss gå rakt på sak: tänker du på dig själv som ”anställd” eller som ”medarbetare”?
Även anställningsrelationen har en berättelse – en självbild och självförståelse om man så vill. För arbetstagarna är den sociala makten kollektiv. Relationen mellan arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren är typiskt sett en relation mellan en som har makt och en som saknar densamma. Anställningsrelationen handlar om underkastelse. Facklig organisering, kollektivavtal och arbetsrättslig lagstiftning handlar om att utjämna förhandlingsstyrkan mellan arbetstagare och arbetsgivare – detta är också den klassiska berättelsen om arbetsrätten och facket i ett nötskal.
Men plötsligt en dag introducerades en ny berättelse om anställningsrelationen (Jag gissar tidigt 80-tal – kanske finns därute någon med en mer exakt tidsangivelse?). Makten i anställningen var inte längre ojämnt fördelad. Ty i medarbetarnas rike bär alla på jämbördig social makt. Alla är (eller framställs i vart fall som) unika medarbetare, experter med individuell och särskild kompetens. Att det skulle finnas motsättningar mellan anställda och arbetsgivare betraktas som en illusion eftersom ”vi alla” delar samma mål. I konsekvensen namn bör belöningen även vara individuell. Berättelsen om anställningsrelationen handlade nu istället (ironiskt nog) om att ”frigöra” anställda från det kollektiva tvånget. Medarbetaren hade kommit till stan.
Ingenting kan vara så vilseledande som begreppet frihet inom ramen för en anställningsrelation. För att genom kollektivavtalet och arbetsrätten begränsas arbetsgivarens handlingsutrymme. Genom kollektivavtal och lag ökar arbetstagarens frihet, inte bara i anställningen, men även över sitt och sin familjs liv. För arbetsgivaren framstår dock samma åtgärder som en frihetsbegränsning. För just de regler som ger de anställda frihet begränsar i omvänd ordning arbetsgivarens frihet.
Samtidens tankar kring anställningsrelationen befinner sig i en kamp mellan två berättelser. Den klassiska, frihet genom kollektivt agerande vs. Utmanaren, frihet från kollektiv samordning. Att det mer individuella synsättet fått spridning hos vissa tjänstemannagrupper är inte förvånande. Det kan inte uteslutas att gruppen experter har vuxit något på grund av nya arbetsorganisationer och förändringar i produktionen. Självförtroendet hos vissa tycks ha vuxit. Men…
Är det inte så att vi nästan alla befinner oss i en utsatt position? Frågan är om du verkligen så oersättlig i ditt arbete som du förleder dig själv att tro? Är ditt (eventuella) självförtroende motiverat? För att parafrasera Keynes; I det långa loppet är vi inte bara döda – vi har även blivit utbytta i vår anställning. Det tycks finnas två grupper av ”medarbetare” – de som vet att de är utbytbara, och de som ännu inte insett att de är utbytbara.
När vi tycker oss förstå en berättelse är det inte enbart en framgång för oss själva. Känslan av förståelse kan vara mycket bedräglig. För en vinnande berättelse är framförallt en seger för den som fått oss att förstå världen på ett visst sätt. Den som får sin berättelse återberättad vinner en viktig delseger i kampen om tanken. Och har visst tycks de intressen som lanserat berättelsen om medarbetaren vunnit mark.
Oavsett vilket, för de allra flesta av oss kvarstår normalläget, vår sociala makt i anställningsrelationen är liten. Underkastelsen är mycket mera än en berättelse. Det är verklighet och erfarenhet. Och kanske är det så att vi som arbetar kan delas in i två grupper – de som vet att de är underkastade arbetsgivarens makt, och de som ännu inte insett att de är det.
