Rationell lönestruktur var ett begrepp som föddes inom ramen för arbetet med rapporten till LO-kongressen 1951 (Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen). Begreppet användas för att beskriva inbördes lönerelationer inom löntagarkollektivet. Istället för att låta löneskillnader variera på grund av traditioner, tillfälliga efterfrågeuppgångar i olika branscher, fördomar och andra faktorer, ville man fördela arbetskraften (med stöd av lönenivåer) efter branschens behov, arbetets svårighet med inriktning på långsiktiga behov. En rationell lönestruktur skulle således lägga grunden för en rättvis lönestruktur.
Rationell lönestruktur var också svaret på den fråga som följer av tesen ”lika lön för likvärdigt arbete”. För konsekvensen av den tesen är ju även ”olika lön för olikvärdigt arbete”. Den rationella lönestrukturen var startskottet för LO-förbundens arbete med arbetsvärderingssystem. I bakgrunden vilar den för fackföreningsrörelsen mycket svåra, eviga och känsliga frågan: hur stora ska löneskillnaderna inom (och utom) LO tillåtas vara? Ska en industriarbetare tjäna mer än ett kassabiträde? Och i så fall hur mycket? Hur många generationer av fackföreningsföreträdare har inte stridit om detta.
Hur lönerna skall utjämnas inom LO-kollektivet orsakar inte sällan de allra allvarligaste och starkaste inre motsättningarna. Men vad betyder rationell lönestruktur idag? Kanske tolkar jag tidsandan fel, men en outtalad föreställning tycks vara att marknadskrafternas lönestrukturer är just, helt eller delvis, rationella. I vart fall tycks acceptansen av marknadens lönestrukturer vara större i dag än på 1970-talet.
Motsatsen till rationell lönestruktur får den emotionella lönestrukturen anses vara. Det emotionella vilar inte på några andra fundament än den diffusa känslan av orättvisa. Känslan, som kan vara väl befogad, är en uppfattning, men som i strid med andra människors upplevelse av orättvisa enbart riskerar att bli en kamp mellan förorättade gruppintressen. Kan grupperna istället hitta verktyg för en rationell debatt?
Ingen tror väl egentligen (på riktigt) att marknadskrafterna av egen kraft kan ge upphov till en rationell lönestruktur (att Zlatans lön motsvarar närmare 1000 undersköterskors lön är omöjligen rationellt). Den järnhårda lönelagen vilar på att arbetsgivaren, som vinstmaximerande aktör, inte betalar mer än nödvändigt. Det rationella för den enskilda arbetsgivaren har liten eller ingen koppling till det som är rationellt för samhället som helhet.
Lönerelationer tycks handla om hierkier. Lön är makt mellan människor. Den säger något om människors plats i samhället. En outtalad tanke tycks vara att låg lön ”ska” signalera liten social makt, medan hög lön ”ska” återspegla hög social makt. Men lön som markör av människors sociala relationer är inte rationellt. Makt människor emellan kan inte reduceras till en plats i en lönestruktur. Löner som social markör är trubbigt.
En rationell lönestruktur bör istället kopplas till arbetsuppgiftens kollektiva värde. Vad betyder arbetsuppgifterna för samhället och samhällsekonomin? Vilka värden tillförs det gemensamma och kollektiva? En lönenivå som bidrar till att skapa produktivitet och upprätthålla svensk konkurrenskraft, som möjliggör arbetskraftens reproduktion, där improduktiva jobb slås ut och där alla som bidrar (direkt, indirekt, faktiskt och potentiellt) till värdeskapandet får en rättvis del av de värden som produceras.
Den rationella lönestrukturen har förmodligen olika innebörd på olika nivåer. Den kan variera på arbetsplatsen, på orten, i regionen, i nationen. En viktig och svår fråga är att avgöra vad som är rationellt på olika nivåer samt vad som är rationellt mellan olika nivåer. Hur och på vilket sätt detta skall gå till. En sak är i vart fall säker. Frågan är allt för viktig och svår för att marknaden skall få hantera frågan ensamt.
Tillbaka till arbetsvärderingssystemen. Vad jag förstår så kastades dessa ut under 1980-talet. Efter ha sökt efter en matematisk och exakt rättvisa avtog debatten om rationella lönestrukturer inom fackföreningsrörelsen. Därmed förlorade man även viktiga verktyg för att prata om det svåra – Ska vi ha löneskillnader på svensk arbetsmarknad? hur stora ska de vara? Och vad motiverar skillnaderna? Kan vi finna vägar från en emotionell till en rationell lönestruktur?
