Till lo.se Sök Meny
Om tjat och lägstlöner

Om tjat och lägstlöner

Om politik är att tjata så måste professor Lars Calmfors vara Sveriges främsta politiker. Ingen tycks så konsekvent tjata om att lägstlönerna är för höga. Genom att år efter år göra sig till talesperson för sänkta lägstlöner har han trampat upp en allt bredare väg i svensk lönepolitisk debatt. Risken är att allt fler oreflekterat gör en koppling mellan ökad sysselsättning och lägre ingångslöner. Nyliberal utbudspolitik på arbetsmarknaden tycks vara att tjata.

Politik kan definieras på olika sätt. Inom arbetarrörelsen hörs inte sällan Olof Palmes något slitna paroll ”politik är att vilja”. I dagens samhällsdebatt tycks istället LOs förre chefsekonom Dan Andersson vara mer relevant. Han brukade säga till mig att ”politik är att tjata”. Den som orkar repetera sitt budskap år efter år får förr eller senare genomslag. Politik och förändringar måste tjatas igenom.

Dan Anderssons politikdefinition har stöd i modern hjärnforskning. Ska man förändra hur människor tänker så måste man också förändra hur hjärnans neuroner binds samman. Hjärnans olika områden är förenade genom neuroner. Kopplingen mellan olika områden kan dock vara outvecklad. Den del av hjärnan som primärt hanterar känslor och rättviseuppfattningar står inte nödvändigtvis i kontakt med ett annat område av hjärnan som hanterar kvantiteter eller problemformulering. Mellan alla hjärnans områden finns inte upptrampade stigar.

Hjärnforskarna säger att ”neurons that fire together wire together” (på svenska ungefär ”neuroner som aktiveras tillsammans binds tillsammans). Antalet möjliga kopplingar mellan hjärnans alla områden är astronomiska. Men tjatet är ganska enkelt att förstå. Tjatet bygger nya färdleder i hjärnan. Stigar genom skogen blir till gångvägar, vägarna blir bredare och asfalteras. Plötsligt löper det en autobahn genom hjärnan. Vi är våra tankar. Och våra tankar formas av tjat.

Lars Calmfors tjatar inte ensam. Allt fler politiker har svårare med självdisciplinen. Ironiskt nog är det de mest marknadsorienterade/nyliberala partierna Centern och Liberalerna som vill in och reglera arbetets marknad. Som ett gäng övertända föräldrar vill de springa in på banan i avtalsrörelsen. Hot och auktoritära toner ska tvinga arbetsmarknadens parter till att göra som de vill. Blir det inte sänkta lägstlöner så ska det lagstiftas. Men hot är sällan den bästa starten på ett konstruktivt samtal.

Är avtalsrörelsen verkligen rätt plats att bemöta de stora flykting- och integrationsutmaningar som Sverige ställts inför? Avtalsrörelsen och prisbildningen på arbetsmarknaden berör samtliga anställda på svensk arbetsmarknad. Lönebildningen hanterar lönekostnadsökningar och fördelning av löner i hela ekonomin. Lägstlönerna är viktig en kugge i förhandlingarna om lönekostnaderna som helhet. Lägstlönerna är integrerade prisbildningen som helhet.

På samma sätt som Riksbanken bär ett ansvar för penningpolitiken måste integrationspolitiken och arbetsmarknadspolitiken bära ett huvudsakligt ansvar för de som flyr till Sverige från konfliktdrabbade länder. Lönebildningens funktion är inte att hantera flyktingsströmmar och lösa integrationspolitiken. Jag är övertygad om att sänkta löner för att hantera integrations- och flyktingfrågorna inte bara är en trubbig åtgärd. Den är ineffektiv och har dramatiska åtgärder för dem som redan har det svårast på svensk arbetsmarknad. Arbetarkvinnor och ungdomar med små eller inga marginaler ska inte ensamma bära de ekonomiska konsekvenserna av flyktingströmmarna genom att sänka sina redan låga löner. För sällan hör man att de högsta lönerna bland direktörerna måste sänkas för att ge jobb till flyktingar. Flyktingströmmarna måste mötas solidariskt. Kostnaderna måste bäras kollektivt av hela Sverige. Kanske är detta något att tjata om? Eller?

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading