Sedan regeringen den 22 juni 2017 tillsatte en utredare att genomföra en “Översyn av rätten att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden” dir. 2017:70, har vi på den fackliga sidan känt stark oro för utfallet av utredningen. Maktbalansen på den svenska arbetsmarknaden regleras genom bestämmelserna om stridsåtgärder i Regeringsformens 2:14, Medbestämmandelagen och i de olika huvudavtalen. Systemet har fungerat utmärkt i drygt 70 år. Alla ändringar i regelverket kan rubba den ömtåliga maktbalansen på en mängd oförutsebara sätt.
Det visade sig snart att även arbetsgivarsidan delade vår oro. Överläggningar inleddes i försök att komma överens om hur det problem som regeringen tillsatt utredaren att lösa kunde adresseras av parterna. Ett mödosamt arbete inleddes genom överläggningar, förhandlingar, diskussioner och konfrontationer, alltså det vanliga partssamarbetet tröskade igång. På presskonferensen idag (den 5 juni 2018) presenterades resultatet av partsarbetet.
Parternas förslag kommer att överlämnas till regeringen med det mycket tydliga beskedet att det är detta som gäller – inget annat.
Förslaget innehåller två nya bestämmelser i MBL.
41 d § som reglerar de fall där en arbetsgivare är bunden av ett kollektivavtal för arbetet ifråga. Med det menas att det redan finns ett kollektivavtal som används och är utformat för det arbete som utförs. I dessa fall har ett annat fack rätt att vidta stridsåtgärder mot arbetsgivaren för att träffa ett kollektivavtal för samma arbete (inget nytt – det gäller redan). Det nya med regleringen är att man bara får vidta stridsåtgärder om syftet är att arbetsgivaren ska teckna ett kollektivavtal. I dagsläget kan ett fack vidta stridsåtgärder av andra anledningar i dessa situationer, det kommer alltså inte att vara tillåtet med parternas förslag. Dessutom innehåller bestämmelsen vissa ordningsregler för hur förhandlingar ska genomföras.
41 e § förbjuder arbetsgivare och arbetstagare att vidta eller delta i en stridsåtgärd när det enda ändamålet med åtgärden är att utöva påtryckning i en pågående rättstvist.
Att parterna lyckats enas i denna extremt svåra och känsliga fråga visar att parterna på arbetsmarknaden fortfarande är kapabla att upprätthålla den svenska modellen. Oavsett vilken regering som ska hantera frågan i riksdagen utgår parterna självklart från att partsförslaget genomförs, något annat skulle vara ett grundskott mot den svenska modellen.
Ja – det gör ont i mitt fackliga hjärta – det är inte alltid lätt att vara på den sida som måste ta ansvar för modellens överlevnad och parternas självbestämmande. Men parternas förslag är skräddarsytt och minimalt ingripande i regelverket. Det är i denna situation bästa alternativet helt enkelt.
