Vårt ”bästa jag” som politisk utopi

avatar

Det liknar tvångstankar. Två politiskt fundamentala frågor har stört mig under senare tid. Oavsett vad jag gör; promenerar, byter blöjor, dricker kaffe eller dagdrömmer i bastun så vandrar mina tankar hela tiden tillbaka individens skyldigheter mot staten och utopiernas funktion i den samtida politiken.

Båda frågorna har betydelse för hur vi tänker om politik och samhälle. Jag tänker, kan man få ordning på dessa två fundamentala frågor kan man kanske även bekämpa högerpopulism och Sverigedemokrater. Hur frågorna besvaras i politisk handling kan ha avgörande betydelse för vår framtid.

Rättsrealism och skyldigheter mot staten

Den första frågan handlar om relationen mellan stat och medborgare, eller det gemensamma och individen om man så vill. Vilka är rättigheterna och skyldigheterna i relationen mellan stat och individ?

Alla rättigheter med ambitioner måste ha korresponderande skyldigheter. Rättigheter utan skyldigheter blir verkningslösa. Utan en institution, människa eller motpart med skyldighet att förverkliga en förpliktelse blir en rättighet tomt prat. Insikten om detta var den rättsrealistiska revolutionen som sammanföll med demokratins genombrott på 1920-talet (jag har tidigare skrivit om rättsrealismen här).

Föreställningar om staten handlar inte sällan om statens skyldigheter: att ge individer sociala rättigheter och trygghet, ingen medborgare ska behöva bo på gatan och leva i fattigdom. Den korresponderande individuella rättigheten till statens skyldigheter är att alla medborgare ska ha rätt till en grundläggande social trygghet.

Men vad är egentligen den enskilde medborgarens skyldighet mot staten? Har var och en av oss någon skyldighet mot staten?

När jag lyfter frågan med kollegor och kompisar är det framförallt två synsätt som aktualiseras – men det finns säkert fler. Båda är delvis auktoritära. Båda utgår ifrån gemenskapens perspektiv.

Det ena synsättet hämtar kraft i skyldigheten att följa och underkasta sig lagar och regler, att betala skatt och rösta i demokratiska val, att vara en god medborgare. Hårt sammanfattat är synsättet ”regellydnad”. Knega på och gör som du blir tillsagd är undertonen – att följa regler är din viktigaste skyldighet som medborgare.

Det andra synsättet utgår tydligare från gemenskapens intresse, rätt till social grundläggande trygghet handlar inte om skyldigheter, det handlar om att skydda gemenskapen från ”de andras” sociala och ekonomiska fattigdom. Socialförsäkringar, A-kassa, skolor och andra offentliga tjänster skyddar gemenskapens egenintressen.

Alltså, om samhället inte ger staten i uppdrag att hålla den sociala välfärden på en dräglig nivå så kommer gemenskapen att drabbas än värre av kriminalitet, våld, inbrott och annat elände. Tillspetsat: det är av egenintresse som innerstans ”eliter” betalar för att hålla förortens ”problem” borta från innerstan.

Båda synsätten är djupt otillfredsställande. Inget utav dem engagerar oss som vi är – som människor och individer. Båda har en auktoritär underton. Jag tvivlar starkt, kan människor verkligen engageras i samhället och staten med ett underliggande argument om att ”vi hjälper dig för att skydda oss själva” eller ”följ reglerna så tar vi hand om dig”? Kan tilltalet bli mer personligt?

Att vara sitt ”bästa jag”

I Harold Laskis The Grammar of Politics stöter jag på en tankeström som samspelar med idéer som jag självt lekt med under senare år. Laski skriver att statens mål måste vara att tillhandahålla de förutsättningar och villkor under vilka medborgarna kan förverkliga sitt ”bästa jag”. Med ett sådant synsätt förändras också samspelet mellan rättigheter och skyldigheter.

Rättigheter i förhållande till staten blir istället en fråga om de villkor som måste skapas för att människor ska kunna sträva mot att vara våra ”bästa jag”. Sjukvård, skola och välfärd lägger grunden. Utan grundtrygghet kan vi inte vara våra ”bästa jag”. Statens intresseområden breddas till anställningstrygghet, arbetstid, medbestämmande och andra områden där våra liv utspelar sig.

När strävan mot sitt ”bästa jag” görs till huvudsak förändras även synen på skyldigheter. Skyldigheten blir att ständigt söka att utveckla sitt ”bästa jag”. Att, som jag tolkar det, sträva mot att förverkliga sin egen potential, att försöka att vara sitt bästa jag. Om medborgarna med stöd av demokratin ger staten i uppdrag att förverkliga rättigheter så behövs en tydlig skyldighet. Enskilda har rätt att ställa krav på staten att tillhandahålla de nödvändiga förutsättningarna för att kunna utvecklas till sitt ”bästa jag”.

I den politiska värld som präglas av våra ”bästa jag” blir inte längre nyliberalismens nattväktarstat styrande som mål. Statens intresseområden är fler och mer ambitiösa är lag och ordning.

Bytet mellan individ och stat blir tydligare, staten tillhandahåller de villkor som möjliggör för var och en av oss att bli våra ”bästa jag”, var och en av oss åtar sig att ständigt, utifrån den givna potentialen, göra vårt bästa för att förverkliga vårt ”bästa jag”.

Vårt ”bästa jag” förändrar politikens förutsättningar

Konsekvenserna av tänkande om våra ”bästa jag” har flera bottnar. En av dem är att våra förutsättningar är olika. En del kommer att behöva mer stöd och hjälp av staten för att bli sitt ”bästa jag”. Andra kommer att behöva mindre hjälp av staten. Det öppnar även för nya ingångar i jämlikhetsfrågan. Resurserna kommer att behöva fördelas olika – och det blir enklare att förstå varför. Våra behov är olika.

Vårt och statens ömsesidiga engagemang i varandra har inte heller något givit slut. Ingen blir någonsin färdig med sitt ”bästa jag”, vi kämpar på. Statens och medborgarnas engagemang slutar inte med skolgången. Arbetsliv och livet som helhet blir en gemensam angelägenhet.

Någon kanske invänder, vad är nytt med detta, är det inte på detta sätt svensk socialdemokrati tänkt i alla tider? Det kanske stämmer. Kanske sparkar jag in öppna dörrar.

Oavsett vilket, för den politiska rörelse som kan slå mynt av och begripliggöra kraften i dessa tankar finns stora möjligheter. Det som intresserar mig är framtiden. Inte det som varit.

Utopiernas plats i politiken

Politik kan definieras utifrån två utgångspunkter. Antingen tar man kraft i insikten om hur illa det kan gå. Faktum är att samhället kan kollapsa fullständigt och drivas in i konflikt och elände. Att vi idag lever i ett världens mest avancerade och välmående samhällen är ingen självklarhet. Det kan faktiskt gå åt helvete – det har det gjort förut (jag skrev några rader om detta för en tid sedan).

Den andra utgångspunkten är att politik handlar om att föreställa sig framtiden. Att måla bilder av en utopisk framtid. Tänk vad bra det skulle var om… Tänk om bara… Om människan inte var si utan så… och så vidare… Kan det låta när utopisten får fritt spelrum.

Utopierna har varit starka i politiken de senaste decennierna. Men det har inte varit bilder av gemenskaper och tillhörigheter som präglat framtiden. Istället har en slags nyliberal marknadsutopi med individuell frigörelse genom konsumtion varit stark. Politiken uppgift har reducerats till att skapa marknader.

Även inom EU-samarbetet har utopierna varit starka. Drömmarna om ett förenat Europa har varit starka och har haft en djup verkan på politiken.

Utopiernas problem

Min övertygelse har varit ganska kategorisk under en period. Utopiernas tid är över har jag tänkt – i vart fall stunden. Framtidens politik måste bedrivas utifrån en insikt om att det gå helvete. Låt oss få saker och ting att fungera. Fokusera på allt som göra att samhället faktiskt håller samman. Ha överseende med motståndarens intressen. Sök intressegemenskaper. Förhandla, kompromissa och gör upp.

Ett problem med utopier är dess kompromisslöshet. Ideologi och utopi är sällan en bra utgångspunkt för att hålla samman ett samhälle. Den enes utopi är inte sällan en annans dystopi.

Ett annat problem är att med utopiskt tänkande tenderar motsättningarna hårdare. Förhandling och kompromiss försvåras. Oförsonligheten är utopins skugga. Dessutom, stora löften som inte infrias kan även riskera att skapa stor besvikelse.

Sprängkraft

Arbetarrörelsen har alltid haft en stark förankring i utopiskt tänkande. Kanske är det ett arv från Karl Marx. Att föreställa sig en annan värld har uppfattats som viktigt inom arbetarrörelsen.

Svensk socialdemokrati utvecklade en egen variant på temat – provisoriska utopier. Inte sällan kopplas tankespåret till Ernst Wigforss. Det klasslösa samhället skulle upprättas genom delmål. Genom stegvisa reformer kunde jämlikheten bli större. Och kanske var det också på just det sättet som svensk socialdemokrati kom att utmärka sig.

I Harold Laski skymtar jag möjligheten till en förnyad utopi i politiken – något som kan vägleda och måla bilder av framtiden – inom idén om vårt ”bästa jag” finns en enorm sprängkraft.

Laski får mig att omvärdera min tidigare negativa hållning till utopiernas plats i vår samtida politik.
Bilder av en gemenskap där skyldigheter och rättigheter samspelar, där olik efterfrågan utifrån olika behov kan motivera olika politiska insatser kan reta fantasin. Föreställningar som gör gemenskapen till en angelägenhet för alla, där alla upplever delaktighet, inflytande och makt har en fantastisk kraft.

Förmodligen är det få som orkat läsa ända hit, kanske är sprängkraften inte uppenbar, men vårt ”bästa jag” är den obearbetade kärnan. För varje politikområde krävs förfining. Hur kan relationen mellan individ och stat förädlas till praktisk politisk handling utifrån det ömsesidiga löftet om vårt ”bästa jag”? Exempelvis, hur verkar en samtida bostadspolitik för ungdomar utifrån en föreställning om ett ”bästa jag”?

Motrörelsen och kampen om gemenskapen

Vi befinner oss i en kommunitär motrörelse. Vi söker gemensamhet och tillhörighet igen. Den nyliberala idén om marknad och individ som frigörande har havererat. Sammanhangen har fallit samman. Vi lever allt mer som satelliter, men söker samtidigt allt intensivare efter tillhörighet.

Liksom vid det förra sekelskiftet står kampen mellan två idéer om gemenskap. Mot en demokratisk, inkluderande och tolerant gemenskap (den sociala demokratin) står en auktoritär, exkluderande och intolerant gemenskap (högerpopulismen/fascismen).

Att förverkliga den goda gemenskapen kommer att kräva ideologiskt entreprenörskap. I detta sammanhang tror jag att relationen mellan individ och stat behöver bäddas in i en annan tankeström. Kanske är iden om ”bästa jag” vad som behövs? Räcker det med att den goda gemenskapen endast är ”god”, jag tror inte det.

I fönstret på mitt kontor har jag en byst av Per-Albin Hansson. Sverigedemokraterna försöker att ta över 1930-talets folkhemstanke. Inledningen till Jimmie Åkessons bok Satis Polito är skrivet av en fiktiv Per-Albin Hansson. Kampen om historien, framtiden och vår svenska gemenskap pågår för fullt.

Den politiska kraft som kan formulera den mest attraktiva formeln för tillhörighet kommer att dominera politiken de kommande decennierna. Kanske kan våra ”bästa jag” visa en väg genom den politisk mörka dal där vi befinner oss?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *