Håll blicken på kommunerna

avatar

I veckan presenterade de tre forskarna Eva Mörk (Uppsala), Gissur Ó Erlingsson (Linköping) och Lovisa Persson (IFN) SNS konjunkturrådsrapport. Temat är de svenska kommunernas viktiga uppdrag och framtidsutmaningar. För en samhällsintresserad ekonom är detta mycket intressant läsning (i skarp kontrast till de servettskisser som numera duggar tätt, likt parodier på underlag för hur den ekonomiska politiken kan och bör utformas).

Även om jag inte är överens med författarna om alla föreslagna åtgärder så är problembeskrivningen ett viktigt bidrag. Man pekar på något som många (inklusive LO) har lyft under flera års tid nu – det faktum att kommunernas välfärdsutmaning (läs ansvaret för skolan, barnomsorgen, primärvården och äldreomsorgen) riskerar att bli övermäktig och att de sannolikt inte i dagsläget har tillräckliga verktyg att möta den. Effekterna av en åldrande befolkning, ett stort flyktingmottagande, urbaniseringen och de försämrade skolresultaten skiljer sig dessutom åt mellan olika typer av kommuner.

I över hälften av Sveriges 291 kommuner förväntas befolkningen minska under de kommande 20 åren, framför allt minskar andelen invånare i yrkesarbetande ålder och andelen över 80 år ökar. I rapporten prognosticeras för år 2040 stora skillnader i försörjningskvoten (dvs. hur många yngre och äldre en person i åldern 20–64 år måste försörja inklusive sig själv) mellan avlägsna landsbygdskommuner – en kvot på 2,14 – medan prognosen för storstäderna är 1,74.

Det är viktigt att hålla i minnet att välfärdstjänsterna möjliggör för medborgare att få en bra utbildning och god hälsa, samt ger likvärdiga möjligheter till omsorg om barnen och de äldre. Det är centrala komponenter i att fler kan delta på arbetsmarknaden och försörja sig. En gemensamt styrd och finansierad skola, vård och omsorg är dessutom en grundpelare i kampen mot den ökade ojämlikheten (marknaden hör inte hemma på välfärdsområdet eftersom den bidrar till ineffektivitet och ojämlik tillgång till välfärd). Den offentliga konsumtionen verkar dessutom kraftigt utjämnande på inkomstfördelningen varje år. Ett exempel på det är att kvinnor som grupp inte fullt ut finansierar den offentliga konsumtion de använder och män som grupp därför betalar mer än vad de använder över livet. Det innebär att personer med låga och medelhöga inkomster drabbas särskilt hårt när resurserna är otillräckliga.

Bristerna är redan i dag omfattande, särskilt om de ställs i relation till de förväntningar som finns på den offentliga sektorn. LO-ekonomerna har därför tryckt på att det behövs rejäla satsningar på välfärden de närmaste åren, framför allt genom att de generella statsbidragen till kommunerna höjs i takt med att utvecklingen av demografin ger ett ökat kostnadstryck – med cirka 30 miljarder kronor per år under perioden 2020–2022. Förutom att täcka upp för de ökade antalet barn och äldre, har vi dessutom pekat på att behovet av kompetensutveckling, förbättrade arbetsvillkor samt höjda löner för personalen – givet de stora rekryteringsbehoven.

Ett förslag till lösning i rapporten är att ge större frihet för kommunerna att avgiftsfinansiera vissa verksamheter. Det riskerar dock att understryka skillnaderna mellan kommuner och ytterligare utmana uppdraget att ha en likvärdig tillgång till skola och omsorg över hela landet. Detta ger sannolikt inte heller något större bidrag till finansieringen. Att lyfta av kommunerna vissa uppdrag och ge staten ansvaret är en annan föreslagen lösning som sannolikt vore rimlig på vissa områden – ett exempel är den arbetsmarknadspolitik som idag bedrivs av kommunerna med mycket osäkert resultat. Här borde staten ha det övergripande ansvaret.

Riktade statsbidrag till kommuner och landsting bör stå tillbaka för generella. LO-ekonomerna har här, på samma sätt som rapportförfattarna, pekat på att ökade statsbidrag föredragsvis kan finansieras med höjningar av statliga skatter, såsom exempelvis fastighetsskatten. Det kommunala utjämningssystemet bör också kunna användas för att öka utjämningen mellan kommuner.

Kommunernas möjligheter att lösa våra gemensamma framtidsutmaningar är vårt gemensamma ansvar – politiken för att möjliggöra detta måste därför komma från regering och riksdag. Detta bör vara en central insikt och utgångspunkt i de nya budgetsamarbeten som genomförs eller uppstår framöver.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,