Meningen med ett mål

avatar

I dagarna har vi fått en regeringsförklaring. Det finns väldigt mycket att säga om innehållet i den men en sak som media verkar ha fastnat lite på är att den förra regeringens arbetslöshetsmål inte längre finns med. Det kommer sannolikt att bli svårt att leva upp till målet att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020. Den svenska arbetslösheten har sjunkit de senaste åren men flera länder inom EU har betydligt lägre arbetslöshet än oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Procent av arbetskraften, nov 2018, säsongsrensat. * Statistik från oktober ** Statistik från september *** Statistik från augusti. Källa: Eurostat.

Det är dock självklart inte ett skäl att överge målet. Men kan ändå utgöra ett utmärkt tillfälle att diskutera det. Själva målformuleringen har kritiserats från ekonomhåll sedan det först presenterades för fyra år sedan. Som jag ser det finns det framför allt två problem.

Ett, det är ett relativt mål – Sverige ska jämföras med andra EU-länder. Visst kan det vara bra att ha förebilder och benchmark och göra jämförelser i en del sammanhang – som inom idrotten. Men samhällsekonomi är inte en tävling och om hela Europa drabbas av en ekonomisk kris och Sverige drabbas minst så uteblir segerns sötma. Vilket dessutom är ett bra exempel på att ett relativt mål dessutom är svårt att påverka. Vi förfogar väldigt lite över andra länders utveckling. Syftet med ett mål är att det på ett tydligt och motiverande sätt ska styra de politiska åtgärderna i riktning mot målet. Hur blir det här?

Problem nummer två har egentligen också att göra med att det är ett relativt mål. Men det är mer ett statistiskt problem med hur arbetslöshet definieras. Att den räknas som andel av arbetskraften gör att länder med stort arbetskraftsdeltagande (som Sverige) kan få en högre procentuell arbetslöshet. Länder där befolkningen i snitt går i pension tidigare, där kvinnor deltar mindre i betalt arbete och där arbetslösa av flera olika skäl väljer att lämna arbetskraften, kan uppnå relativt lägre arbetslöshetstal. Ett högt arbetskraftsdeltagande, alltså andelen av befolkningen som aktivt står till arbetsmarknadens förfogande, visar att arbetsmarknaden fungerar väl och att det lönar sig att arbeta. Sverige har så väl EUs högsta arbetskraftsdeltagande som EUs högsta sysselsättningsgrad (andel sysselsatta i befolkningen).

Med det sagt. Det behövs mål för arbetsmarknaden. I LOs kongressprojekt Full sysselsättning formulerades ett sådant mål.

För LO innebär full sysselsättning att alla som vill och kan arbeta ska ha ett arbete som det går att försörja sig på. Ingen ska behöva gå arbetslös annat än under korta perioder. Men det räcker inte med låg arbetslöshet. Det krävs också att sysselsättningsgraden är hög.

Arbetslöshet och sysselsättningsgrad är dessutom breda mått som kan dölja att det finns stora skillnader mellan olika grupper. Den totala sysselsättningsgraden kan vara hög, samtidigt som skillnaderna mellan kvinnor och män eller utrikes födda och inrikes födda är stora. Målet bör därför inkludera att skillnader ska minimeras, så att arbetslöshet och sysselsättningsgrad blir så jämnt fördelat i olika grupper som möjligt.

Sammantaget innebär det att den ekonomiska politiken bör inriktas mot full, hög och jämn sysselsättning. Dessa mål kan siffersättas. Historisk har Sverige haft en lång period som kan sägas ha präglats av full sysselsättning – arbetslösheten mellan 1970 och 1990 låg exempelvis mellan 2 och 4 procent och sysselsättningsgraden var över 85 procent i slutet av 1980-talet. Det finns även i dag länder som uppnår arbetslöshetsnivåer på mellan 3 och 5 procent samt sysselsättningsgrader över 80 procent (däribland Sverige). I Sveriges befolkning finns det grupper som präglas av mycket låg arbetslöshet och hög sysselsättningsgrad.

Detta gör att full sysselsättning skulle kunna innebära en arbetslöshet på mellan 2 och 4 procent och en sysselsättningsgrad på minst 85 procent. Ambitiösa mål.

Slutligen, mål är viktiga. De ska vara ambitiösa men också rimliga och framför allt – fungera styrande för insatserna. Det är vägen dit som räknas. Karin Boyes dikt ”I rörelse” har citerats om och om igen – men kanske inte när det gäller arbetslösheten. Så avslutningsvis kan jag inte låta bli att återge två strofer ur den.

”Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.”

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *