Dramatisk vår i arbetsmarknadspolitiken

avatar

I ekonomiska utsikter som LO-ekonomerna presenterade i tisdags gör vi en genomgång av arbetsmarknadspolitiken som nu är satt under snabb och omfattande förändring. I detta inlägg gör jag en kortare genomgång av vår analys. Läs gärna helheten i Ekonomiska Utsikter våren 2019.

Förändringen av arbetsmarknadspolitiken forceras nu fram utan hänsyn till forskning och beprövad erfarenhet. Vem som leder den stora omläggningen av arbetsmarknadspolitiken är oklart. Därmed kommer det sannolikt att bli svårt att utkräva ansvar om reformerna får betydande negativa konsekvenser.

Enligt regeringens uppgörelse med Centerpartiet och Liberalerna kommer Arbetsförmedlingen visserligen att finnas kvar, men med ett mycket annorlunda uppdrag. Jobbförmedling och arbetsmarknadsutbildning ska hädanefter ske i privat regi. Fast ansvaret för personer med funktionshinder och etableringen av nyanlända ska ligga kvar på Arbetsförmedlingen.

Till följd av dessa nya förutsättningar samt att anslagen för Arbetsförmedlingens förvaltning och arbetsmarknadspolitiska insatser, sammanlagt, är 16 procent mindre än vad som användes förra året, varslade Arbetsförmedlingen i slutet av januari 4 500 anställda (av totalt 13 400) om uppsägning. 132 kontor av ska avvecklas under 2019 och 2020. Huvudsakligen är det små kontor i glesbygd som stängs. Tanken är att allt mer av Arbetsförmedlingens service ska ske digitalt och på distans.

Nu i maj fick Arbetsförmedlingen i uppdrag av regeringen att skyndsamt analysera de frågor som omställningen väcker och att förbereda reformeringen av myndigheten. Uppdraget handlar både om hur ett system där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande kan utformas (t.ex. när det gäller upphandling, certifiering, uteslutning, val och omval, likvärdighet och uppföljning och kontroll) och hur dessa aktörer ska ersättas.

Arbetsförmedlingen saknar inte erfarenhet av att upphandla tjänster. År 2017 utbetalades 5,8 miljarder kronor i ersättning till externa utförare av arbetsmarknadstjänster.

Avsikten är att det i framtiden ska finnas likvärdiga tjänster hos fristående aktörer för arbetssökande i hela landet. Men om det finns förutsättningar för det återstår att se. Av uppdraget till Arbetsförmedlingen framgår att myndigheten ska fortsätta erbjuda tjänster i egen regi fram till dess att fristående aktörer har etablerat sig i hela landet. Men någon beredskap för att ett likvärdigt tjänsteutbud inte med nödvändighet uppstår i hela landet verkar inte finnas.

Det är inte bra om uppgifter som ska vara statliga övervältras på kommunerna, vilket riskerar att ske här om Arbetsförmedlingens frånvaro blir allt för påtaglig på vissa orter. Kommunerna har inte jämlika förutsättningar att bära sådana kostnader och en finansiering via kommunalskatten skulle i allt för stor utsträckning komma att bäras av låginkomsttagare.

En fråga som inte har varit särskilt synlig i debatten är hur mycket verksamhet det egentligen finns att privatisera. Den personliga service de arbetssökande får på Arbetsförmedlingen är inte så omfattande som man skulle kunna tro när man ser vilka lystna blickar privatiseringsivrarna kastar på den. Åren 2013-2016 hade en arbetssökande ungefär 0,4 möten med en arbetsförmedlare per månad utöver det första inskrivningsmötet.

Arbetsförmedlingen ska, enligt uppdraget från regeringen, fortsatt ansvara för och dessutom utveckla sin arbetsmarknadspolitiska bedömning. Det innebär att resurser till åtminstone ett första möte med de arbetssökande måste finnas kvar på Arbetsförmedlingen.

Att Arbetsförmedlingen också i fortsättningen ska ansvara för att kontrollera att kraven i arbetslöshetsförsäkringen är uppfyllda innebär även det att vissa förmedlarresurser måste finnas kvar på Arbetsförmedlingen. Därtill behöver det finnas resurser till kontroll av leverantörerna och deras verksamhet.

Tillsammans innebär detta att de som ska utföra matchningstjänster inte, fullt ut, kan få del av resurser som idag, uppskattningsvis, räcker till mindre än 0,4 möten per månad med de arbetssökande som ska matchas. Det återstår att se om de resurser som satsas på arbetsmarknadspolitiken är tillräckliga för att intressera fristående aktörer i stor skala. Ingenting talar för att privat arbetsförmedling skulle vara mer effektiv än offentlig.

Förberedelserna inför den omfattande reformeringen av arbetsmarknadspolitiken väcker alltså nya frågor: Kommer det att finnas fristående leverantörer av arbetsmarknadstjänster i hela landet? Kommer staten annars att fortsätta bedriva den verksamhet man inte lyckas leja ut? Kommer uppgifter som faller mellan stolar att övervältras på kommuner bara för att de finns på plats? Är de knappa resurserna tillräckliga för att locka fristående aktörer? Kommer det att tillföras mer resurser om de inte är det? Vem ska svara på dessa frågor? Vem äger denna process?

Etiketter: , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *