En framgångsrik klimatpolitik förutsätter en klimatsmart näringspolitik

avatar

Redan på Europafackets andra kongressdag diskuteras klimatfrågan. Fackföreningarna har länge stött FNs strävan att begränsa den globala temperaturstegringen men har samtidigt påpekat att frågan har en social dimension. Den omställning som krävs för att minska vår klimatpåverkan måste samtidigt vara rättvis.

Numera talar allt fler om en rättvis omställning, Just Transition, men länge kunde jag utanför fackföreningsrörelsen känna mig ensam i kravet på en rättvis omställning. Det har varit fullt fokus på hur stora minskningar som krävs och vilka sektorer som måste lägga ner eller omstruktureras, så när jag har påtalat att det också finns människor i dessa verksamheter har jag ibland blivit betraktad som den där jobbiga djävulen som krånglar till saker i onödan. Men att inte se den sociala dimensionen i klimatpolitiken är att bortse från hur stor klimatfrågan egentligen är. Menar man allvar med klimatpolitiken måste man också hantera dess sociala konsekvenser. Allt fler inser detta och numer finns också ett större och bredare intresse för att diskutera hur en rättvis omställning kan ske.

Idag anordnades också ett seminarium på temat Just transition av den europeiska fackföreningsrörelsens forskningsinstitut (ETUI). En av frågorna handlade om att rangordna insatserna för att skapa en grön ekonomi. I topp kom skatter respektive investeringar. Att de ansågs som lika viktiga är nödvändigt ur ett rättviseperspektiv. Skatter behövs för att fasa ut växthusgaser men utan möjlighet att välja klimatsmarta alternativ riskerar de att stöta på motstånd. Och alternativen kräver investeringar.

Det är mycket snack om de Gula västarna i Frankrike men de utgör ett bra exempel på detta. Att höja skatten på bensin och diesel kan vara ett framgångsrikt recept för att minska koldioxidutsläppen. Men om människor inte ser sig ha några andra alternativ att ta sig till jobbet än med sin bil, kommer de fortsatt att göra det. Utsläppen kvarstår då med den enda skillnaden är att de tvingas att betala mer.

Det främsta syftet med klimatskatter är inte att dra in mer pengar till staten utan att minska klimatpåverkan. Men ska detta fungera måste det samtidigt finnas alternativ. I tätorter kan det exempelvis erbjudas med en utbyggd kollektivtrafik men i glesbygd måste det finns alternativa drivmedel till en rimlig kostnad. Vi behöver därför investeringar i kollektivtrafik men också i utvecklingen av nya fordon och i nya drivmedel.

Samma sak gäller inte minst för jobb och sysselsättning. Stålproduktionen i Sverige står idag för omkring 10 procent av landets utsläpp. Genom EUs system med utsläppshandel kommer det att bli allt dyrare att fortsätta producera stål som idag, och under andra halvan av 2000-talet ska det inte ens finnas några utsläppsrätter kvar att köpa. Samtidigt bedöms världen behöva ytterligare stål i åtminstone 80 år till. Att tvingas lägga ner ståltillverkning med förlorade jobb som följd kan inte vara ett bra alternativ om behovet av stål ändå kvarstår. Ståltillverkaren SSAB visar härmed exempel på en progressiv strategi genom sina planer på att investera i en teknik för att använda vätgas istället för kol och koks. Istället för att släppa ut koldioxid släpper de i så fall ut vatten och minskar växthusgasutsläppen samtidigt som jobb kan behållas.

Behovet av investeringar ser vi också i de länder som är beroende av kol för sin el och värmeproduktion. Inte sällan är kolindustrin avgörande för samhällenas livskraft i vissa av dessa länders regioner. Samtidigt är fortsatt kolanvändning omöjlig om vi ska klara Parisavtalet. I dagens kolintensiva regioner är det nödvändigt att investera i klimatsmart energiproduktion liksom i nya verksamheter som gör att regionerna kan leva vidare.

Beskatta gärna det klimatdåliga men se till att investera i alternativen. En förutsättning för en framgångsrik klimatpolitik är en klimatsmart närings- och investeringspolitik.