Välfärdsmiljarder – i rättan tid

avatar

Nu har äntligen finansministern presenterat regeringens syn på behoven i välfärden de närmaste åren och vad det kan kosta. En lägsta ambitionsnivå – som i ett bibehållande av dagens antal anställda per barn i barnomsorg och äldre i äldreomsorgen – kommer att kräva ytterligare 90 miljarder kronor till kommuner och landsting de närmaste sex åren. Detta är utöver de 20 miljarder som redan är föreslagna från regeringen och samarbetsparterna.

Anledningen till de stora kostnadsökningarna är att antalet unga och framför allt äldre i befolkningen ökar snabbt. Totalt visar regeringens kalkyl att välfärden saknar cirka 110 miljarder kronor fram till 2026 – cirka 20 miljarder per år.

Finansministerns syn har länge företrätts av såväl SKL som Konjunkturinstitutet. Också vi LO-ekonomer har vid upprepade tillfällen pekat på de mycket stora resurstillskott som krävs de närmaste åren för att ge alla medborgare en bra skola, vård och omsorg.

Konjunkturinstitutet pekar i sin senaste prognos på att kommunsektorn måste öka sina intäkter med 90 miljarder kronor bara mellan 2020 och 2023. Totalt för både staten och kommunerna räknar de med att de offentliga utgifterna bör öka med 126 miljarder kronor fram till 2023. Varken regeringens eller KIs beräkningar inkluderar standardhöjningar utan utgår enbart ifrån bibehållen personaltäthet och dagens åtaganden.

Hur man än räknar blir det mycket stora tal. Om nivån ska klaras kommer det att krävas stora skattehöjningar i kommuner och landsting. Det är redan i dag avsevärda skillnader i skattesats mellan storstadskommuner och glesbygdskommuner och dessa skillnader kommer att öka.

LO-ekonomerna anser därför att staten ska ta ett ökat ansvar för kommunsektorns välfärdsutgifter, med hjälp av kraftigt ökade statsbidrag till kommuner. Vän av ordning och reda i statsfinanserna frågar sig då: har vi verkligen råd med detta? Ja, faktiskt! Men det skulle dock innebära att hela reformutrymmet varje år går till välfärden.

Om det inte räcker så vill jag också peka på andra lösningar:

Höj de statliga skatterna. Det finns en lång rad konstigheter och undantag på skatteområdet som skadar effektiviteten i ekonomin, främst när det gäller kapitalskatter men även för exempelvis momsen. Den svenska skattekvoten har dessutom sjunkit från 49 procent av BNP i början på 2000-talet till dagens 43 procent.

Sluta att betala av på statsskulden. I år väntas den offentliga skuldkvoten falla under nivån på det skuldankare som ramverkskommittén instiftade. I dagens läge vore det helt rimligt att staten drar ner på sina ambitioner att betala av på statsskulden. Ett lägre satt mål för det offentliga sparandet skulle underlätta finansieringen av de kommunala behoven utan att äventyra hållbarheten i de offentliga finanserna. Ett underskott med en halv BNP-procent skulle innebära en stabilisering av den offentliga skuldkvoten på dagens nivå och ge ett rejält ökat finansieringsutrymme, jämfört med att sikta på ett överskott.

Lösningarna är därför inte långt borta: Överge överskottsmålet, höj de statliga skatteintäkterna och låt behoven i välfärden styra. Se där, vilka möjligheter.

Etiketter: , , , , , , , ,

2 reaktion på “Välfärdsmiljarder – i rättan tid

  1. avatarlassevbg

    Dessa kostnadsökningar…vad är de egentligen?
    Vad utgår man ifrån?

    Om man hållit på och sparat i den offentliga sektorn med årliga besparingar i 20-30 år betyder det att pengarna minskat trots att behoven funnits och även ökat.
    Det är ju ganska klart.

    Då är det väl inte helt rätt att kalla allt underskott för kostnadsökningar utan helt enkelt att man sparat och lagt pengar på annat, inte minst skattesänkningar.

    Så jag tror inte det bara är kostnaderna som ökat utan man har tagit bort resurser.
    Och pengarna finns i Sverige det är ingen tvekan om det.

    1. avatarÅsa-Pia Järliden Bergström Inläggsförfattare

      Du har rätt i att resurser i termer av skatter också har minskats under lång tid. De senaste 20 åren har skattekvoten minskat med 5 procentenheter i Sverige. Självklart finns inget självändamål med högt skatteuttag men att använda försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkring, mindre resurser till arbetsmarknadspolitik etc för att skapa utrymme för skattesänkningar anser ju vi är fel.

      De stora kostnadsökningarna som Finansdepartementet räknar med har med den demografiska utvecklingen att göra. Antalet unga och framför allt äldre ökar snabbt framöver.

Kommentarer inaktiverade.