Budgetpropositionen 2020 – Strama tyglar ger sämre framtidsutsikter

avatar

När ett företag beslutar sig för att spara i stället för att investera, då riskerar det att skicka en signal om felsatsningar eller att lönsamheten inte är den förväntade. När Sveriges regering sätter upp ett sparmål som innebär att de offentliga utgifterna ska understiga inkomsterna och att den offentliga skulden alltid ska minska – då är det snarare ämnat som en styrkedemonstration och ska bidra till ökat förtroende för de offentliga finanserna.

En berättigad fråga är: finns det en anledning att oroa sig för de offentliga finanserna? Eller: finns det anledning att oroa sig för annat än de offentliga finanserna?

Regeringen presenterar idag sin Budgetproposition för 2020. En hel rad utmaningar för Sverige lyfts fram: fler personer ska komma i arbete och etablera sig, miljöproblemen måste lösas och klimatförändringarna stoppas, välfärden ska stärkas och skillnaderna mellan stad och land ska minskas – för att nämna några mycket viktiga områden.

Budgeten innehåller satsningar som ska möta dessa problem. Problemet är bara att dessa satsningar är lite hit och dit och för att hitta några riktiga krafttag krävs ibland förstoringsglas. Ett exempel är att budgeten enbart innehåller 5 miljarder ytterligare till välfärden i kommunerna. Detta trots att det nu finns stor samsyn kring att om välfärdstjänsterna ska kunna bibehållas på dagens nivå så kommer det att krävas betydligt större resurser än så.

Skattesänkningar till höginkomsttagare är dessutom en förhållandevis stor del av de reformer regeringen föreslår. Värnskatten ska slopas till en kostnad av 6 miljarder kronor – där allt går till höginkomsttagare och 75 procent av de som gynnas är män. Denna åtgärd har tyvärr begränsad effekt på samtliga av de ovan nämnda utmaningarna.

Regeringen lyfter samtidigt att svensk ekonomi står väl rustat för att möta osäkerheterna i omvärlden och nationellt. Detta är verkligen ingen överdrift.

Den svenska statsbudgeten har gått med stora överskott de senaste fyra åren. Statsskulden är idag den lägsta sedan 1977. Starka finanser avgörs dock inte av enskilda år utan handlar om en långsiktig utveckling, exempelvis av vår gemensamma skuld. Eftersom lån bör sättas i relation till något mäter man den offentliga skulden som andel av hela Sveriges inkomster eller produktion, BNP. Denna kvot har minskat med hela 10 procentenheter sedan 2014 och är idag 35 procent av BNP.

Om skulden istället sätts i relation till de totala offentliga tillgångarna blir det lite uppochnervända världen. Vi har nämligen gemensamt betydligt större tillgångar än skulder. Den offentliga skulden förvandlas då till en nettoförmögenhet på 1 400 miljarder kronor (cirka 28 procent av BNP). Hur man än mäter och vrider och vänder på siffrorna så blir slutsatsen densamma: Sverige har mycket starka offentliga finanser.

Regeringen väljer i det läget att föreslå en neutral till åtstramande finanspolitik – med ett budgetöverskott på 21 miljarder i år och 17 nästa år. Samtidigt som vi ser de stora utmaningar för välfärden, landsbygden, miljön och klimatet så ska vi alltså spara fortsätta att spara.

Svensk ekonomi har passerat kulmen i konjunkturen och är på väg mot en mer genomsnittlig konjunktur. Sysselsättningsgraden har börjat att sjunka och arbetslösheten stiga.

Den ökande arbetslösheten skulle kunna mötas med finanspolitik, genom en mer ambitiös arbetsmarknadspolitik, mer pengar till kommunerna och förbättrade trygghetsförsäkringar. Utrymmet finns, som sagt. Men istället får det strama finanspolitiska ramverket diktera villkoren.

Vi måste ta diskussionen om att ett överskottsmål nu riskerar att styra ekonomin i helt fel riktning. I en situation där andelen unga och äldre växer i befolkningen, inkomstskillnaderna och otryggheten ökar, borde de finanspolitiska målen vara inställda på att skapa utrymme för satsningar och investeringar som kan lösa framtidens problem – inte att betala av mer på statsskulden.

Etiketter: , , , ,