Mer jämlikhet på bostadsmarknaden

avatar

Bostadsmarknaden har blivit alltmer ojämlik. Dels har de stigande bostadspriserna bidragit till att ojämlikheten i förmögenheter ökat, dels blir det allt svårare för stora grupper av låg- och medelinkomsttagare att få någonstans att bo. Nästan alla kommuner har bostadsbrist idag. En kartläggning LOs jämlikhetsutredning låtit göra visar att stora delar av svenska folket har små eller obefintliga möjligheter att hyra eller köpa bostad i landets storstadskommuner, i flera fall även i andra delar av landet.

Det är bostadsbristen som är boven i dramat. Under många år har det byggts för lite i Sverige. För att göra boendet mer jämlikt är det alltså nödvändigt att börja bygga mer – men det måste vara på en prisnivå som vanligt folk klarar av. Så ser det inte ut idag. Länsstyrelsen i Stockholm rapporterar exempelvis att det för första gången på många år finns tomma lägenheter i länet, samtidigt som det råder bostadsbrist. De nybyggda lägenheterna är helt enkelt för dyra för de flesta.

LOs jämlikhetsutredning lägger fram sin slutrapport den 11 september. I den finns det flera förslag som handlar om hur vi ska få fler och billigare bostäder. Några av de viktigaste:

  • Inrätta ett statligt byggbolag. Sveriges byggkostnader är enligt Konkurrensverket bland de högsta i Europa. Det kan kopplas till en bristande konkurrens mellan byggherrarna. Några av de största bolagen har mycket hög avkastning. Ett statligt byggbolag med låga avkastningskrav skulle kunna bidra till en prispress som gynnar såväl hyresgäster som de som köper sitt boende.
  • Staten måste ta ett större ansvar för finansieringen av nya bostäder. Idag sker finansieringen i hög grad på marknadens villkor, och det säger sig självt att det skapar ojämlikhet. Den statliga finansieringen kan ske på olika sätt, exempelvis genom fördelaktiga lån, investeringsstöd eller via lånegarantier.
  • Genomför blandade upplåtelseformer, på riktigt. Boendesegregationen påverkar allt från hälsa till livschanser. Verklig integration i boendet kräver att det byggs fler hyresrätter i områden med villkor och bostadsrätter.
  • Ansvaret för kommuner att bygga behöver tydliggöras.  Idag tar inte alla kommuner ansvar för att bygga tillräckligt, och inte heller för att bygga bostäder som människor med lägre inkomster har råd med. Det gäller inte minst ett antal av Sveriges rikaste kommuner, som bygger mycket få hyresrätter. Staten måste få mandat att utöva sanktioner mot kommuner som inte tar sitt ansvar för bostadsplaneringen och jämlikheten i boendet.

Statistik från SCB. Kommunerna är sorterade efter medianinkomst, med de rikaste kommunerna längst till vänster. Det framgår tydligt att de inte bygger särskilt många hyresrätter (i förhållande till befolkningsstorlek).

Karl-Petter Thorwaldsson utvecklar sin syn på jämlikheten i boendet i DN idag. Svenskt näringsliv svarar med sin syn i en annan artikel. Det är kanske inte så förvånande att Svenskt näringsliv inte anser att konkurrensen i byggsektorn behöver öka, när avkastningsnivåerna i framför allt Stockholm enligt Konkurrensverket ligger runt 20 procent. Det är naturligtvis tacksamt för de företag det handlar om. Istället föreslår Svenskt näringsliv marknadshyror – det vill säga ännu högre vinster för bostadsutvecklare och hyresvärdar. Det kan minst sagt ifrågasättas hur detta skulle skapa fler överkomliga bostäder till vanligt folk.

 

2 reaktion på “Mer jämlikhet på bostadsmarknaden

  1. avatarDaniel Källström

    Jag anser att ni har mycket goda idéer och många fina bra förslag men fokusen på att rika kommuner inte bygger lika mycket hyresrätter borde ni strunta i för tillfället och hjälp de fattiga kommunerna som behöver inflyttning. Om de rika kommunerna inte bygger hyresrätter i sin kommun borde de tvingas att betala för att bygga i en fattigare kommun. Varje kommun borde bidra med lika stor del (i % räknat) och om man inte har plats i sin kommun som t.ex. Solna hävdar att de inte har då får man hitta en annan kommun som har plats och bygga där.

  2. avatarTobias

    Den första myten man kan punktera är att hyresregleringen, det vill säga hyresförhandlingen mellan Hyresgästföreningen och fastighetsägarna, gör att det byggs för lite hyresrätter. För det första så har man i nyproduktionen redan i praktiken marknadshyror. Hyresnivåerna kommer då upp på sådana nivåer att få har råd att efterfråga dem. Köerna till dessa är korta till obefintliga. Grundproblemet bakom detta är att det är mycket dyrt att bygga nya bostäder och att det trots de låga låneräntorna är mycket kostsamt att finansiera dem.

    Så en avreglering av bostadshyresmarknaden skulle knappast driva på utbudet av nyproducerade hyresrätter, snarare tvärtom. Den högre hyresrisken skulle nog sannolikt dämpa nyproduktionen.

    Så ”insiders” på ägarmarknaden är de stora vinnarna. Men som tidningen Economist skrev för mer än 30 år sedan så är stigande bostadspriser inget mått på den samlade välståndsutvecklingen, utan det är bara ett relativspel mellan de som har och de som inte har.

    Nej en hyresavreglering löser få om ens några av bostadsmarknadens problem. Det finns en lösning, som man kom på redan 1932. Det handlar om att staten tar över en del av risken vid nyproduktion. Det vill säga hör och häpna, subventioner. Är man orolig över hur staten ska finansiera detta så matcha detta med en ökad beskattning av den gamla fastighetsstocken.

    Problemet i Sverige är inte enbart att en relativt liten grupp av socialt utsatta saknar bostad. Tvärtom gäller detta många vanliga normalinkomsttagare. I grunden är problemet bostadsbrist. Sedan 90-talet har det byggts allt för lite i förhållande till befolkningsökningen. Det har gjort att de flesta kommuner i dag har bostadsbrist, särskilt gäller detta storstäderna. För att klara bostadsbristen behövs det enligt Boverket mellan 2018 och 2025 byggas 535 000 bostäder, det vill säga 67 000 bostäder årligen. En byggnivå vi inte kom upp till ens under konjunkturtoppen 2018. Nu faller bostadsbyggandet igen, vilket kommer innebära att bostadsbristen förvärras ytterligare

    Ekonomiskt överkomliga bostäder
    Ett annat begrepp som förekommer i internationella sammanhang är ”affordable housing”,som kan utgöra en egen bostadssektor. I Frankrike heter det ”logementintermédiere” och i Tyskland talar man om ”Bezahlbares Wohnen”. Ett motsvarande svenskt begrepp skulle kunna vara ”ekonomiskt överkomliga bostäder”. Det handlar om att man uppfattar att medelklasshushållen tenderar att falla mellan stolarna. De är inte berättigade till eller prioriterade för en bostad inom den sociala bostadssektorn, samtidigt som många inte har råd med de bostäder som finns på den ordinarie bostadsmarknaden. I Frankrike och England har man valt att skapa en ny bostadssektor för att kunna erbjuda ekonomiskt överkomliga bostäder för hushåll med något högre inkomster än de hushåll som är berättigade till en bostad inom den sociala sektorn.
    Samhällets stöd till låginkomsthushåll bör istället ske genom höjda bostadsbidrag så att människor får bättre möjlighet att efterfråga bostäder de själva väljer. Men byggpriserna måste också pressas genom skärpt konkurrens och den skattemässiga diskrimineringen av hyresrätten upphöra.

    Även i de länder som har social housing och fri hyressättning är det brist på bostäder och svårt för dem som står längst från bostadsmarknaden att få en bostad. Social housing är knappast lösningen på bostadsbristen.

    För att klara bostadsbristen behövs det enligt Boverket mellan 2018 och 2025 byggas 535 000 bostäder, det vill säga 67 000 bostäder årligen. En byggnivå vi inte kom upp till ens under konjunkturtoppen 2018. Nu faller bostadsbyggandet igen, vilket kommer innebära att bostadsbristen förvärras ytterligare

    Varför skall bostäder vara en privat angelägenhet för enbart penningstarka grupper?
    Så fort den svenska bostadsmarknaden diskuteras så dyker de upp, nationalekonomiprofessorerna, både emeriti, och fortsatt verksamma. Samfällt argumenterar de ständigt för att det stora ”strukturella” problemet på den svenska bostadsmarknaden är hyresregleringen. Det gäller allt från den överste åldermannen Assar Lindbäck, till Lars Jonung, Roland Andersson, Peter Englund, Karl Wennberg, Jan Jörnmark till Riksbankens Kerstin af Jochnick och Timbros Jacob Lundberg. De flesta bankekonomer faller in i kören.

Kommentarer inaktiverade.