Styrkan i ”vi tillsammans”

avatar

Att känna trygghet och gemenskap i en grupp är något som aldrig ska underskattas. Framförallt inte när det pratas om arbetsvillkor, arbetsmiljö, välfärd osv. Dock en välfärd som nedmonteras genom vinstdrivande företag som ser mer till pengapåsens tyngd i form av vinster än till den kvalité de förväntas leverera i form av god vård och omsorg, januariöverenskommelsen som förhindrar att regeringen kan ingripa för att stoppa dräneringen i form av vinstuttag och ingrepp i arbetsrätten som riskerar att hota anställningstryggheten. ”Utmaningarna” är många.

Jenny Bengtsson tar i sin krönika i Arbetarskydd upp, att även om övertiden har minskat med 15 procent jämfört med samma vecka förra året så mår många allt sämre. Den nya folksjukdomen benämns utmattning och om man tittar på diagnosen utmattningssyndrom så har den ökat med 370 procent sedan 2011, enligt samma krönika. Tittar vi på Försäkringskassans statistik under första kvartalet 2019 så pågår 85 097 sjukfall inom diagnosgruppen psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörning (där vi hittar allt stressrelaterat) jämfört med den diagnosgrupp som är näst störst, sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven där vi hittar 29 747 pågående sjukfall.

Om vi sedan lägger till arbetsolyckor som lett till 33 arbetares död i skrivande stund, arbetare som drabbas av mesoteliom eller andra cancersjukdomar på grund av asbest eller andra kemiska risker, en sjukförsäkring som känns allt annat än välfungerande och trygg, arbetsgivare som utnyttjar utstationerade arbetstagare för att vinstmaximera. Listan kan göras lång och jag säger bara: nu får det banne mig vara nog med risk för ohälsa och olyckor på grund av arbetet! Arbetare är inte maskiner som slits ut för att sedan ersättas.

Vad kan vi då göra för att uppleva trygghet när det kommer till jobbet? Hur ska vi kunna hitta en hand att hålla i när arbetsbelastningen gör att jag knappt orkar resa mig ur sängen, när samvetsstressen slår till för att jag inte kan ge de gamla jag ska vårda det som de behöver för att tiden inte räcker till, när risken är stor för att jobbet utförs med så hög tidspress att jag riskerar att begå misstag som gör att jag skadar mig eller andra? När arbetsgivaren vägrar släppa in det regionala skyddsombudet och hävdar att hen själv har genomfört en riskbedömning men inte besitter yrkeskunskaper nog att göra det på ett sätt som säkerställer att ingen ska skada sig?

Vad är svaret? Jo, för mig har det alltid varit att vara med i ett fackförbund. Ett fackförbund där jag som medlem kan bidra med mina yrkeskunskaper och engagera mig för de frågor just jag brinner för. Ett fackförbund där jag tillsammans med andra kan påverka mina villkor och min arbetsmiljö, där jag kan få stöd av ett skyddsombud, ett huvudskyddsombud eller ett regionalt skyddsombud om inte ett lokalt finns. En förtroendevald i min avdelning/verksamhetskrets eller klubb eller en ombudsman.

När Jobbhälsoindex förra veckan släppte sin årliga undersökning så kunde man konstatera att färre, jämfört med för fem år sedan, ser sitt arbete som meningsfullt, från 66 till 59 procent. Unga och anställda inom privat och statlig tjänst var mest negativa medan anställda inom vård, skola och omsorg ser sitt arbete som mer betydelsefullt. Anställda inom handel och transportbranschen låg bland de som hade svårast att hitta meningsfullhet med sitt arbete.

När Jobbhälsoindex VD Lars Hjalmarsson tillfrågas om detta i tidningen Du och Jobbet, drar han kopplingen till det rådande goda ekonomiska läget och att man då ser andra värden än arbetet som meningsfullt och nämner däribland klimathotet.

Visst, jag kan hålla med, men tillåt mig att göra en enkel lekmannaanalys. Denna görs utifrån de rapporter om dålig arbetsmiljö som når mig från många av Sveriges arbetsplatser, ibland tillsammans med en känsla av vankelmod och uppgivenhet av att inte kunna påverka den rådande situationen på jobbet och därav minskar också känslan av meningsfullhet. Detta trots den tydliga lagstiftning som råder där arbetsgivaren har en skyldighet att undvika att någon drabbas av ohälsa eller olycka på grund av jobbet.

Vad gör vi då? Jo, vi behöver lyssna på dem som gått före och banat väg för möjligheten till inflytande som vi arbetstagare har idag. Vi behöver göra som Joe Hill sa: Don’t waste any time mourning – organize! Vi ska inte slösa tid på att sörja utan vi ska organisera oss tillsammans för bättre villkor, bättre arbetsmiljö och ett hållbart arbetsliv. Bara genom den gemensamma styrkan som finns i att vara många i en förening som vet vad som behövs i just vårt yrke på vår arbetsplats, genom folkrörelse och bildning, kan vi tillsammans påverka för ett hållbart arbetsliv som ger oss meningsfullhet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *