Vem ska anställa de sjuka?

avatar

Just nu sitter två statliga utredningar och grubblar över frågan om rimligheten i att ställa krav på snabb omställning till annat arbete (”normalt förekommande arbete”) efter ett halvt års sjukskrivning.(1) Men redan idag vet vi att många sjukskrivna far illa av dagens snäva och stelbenta omställningskrav i den så kallade rehabiliteringskedjan, vilket ju också är orsaken till att de två utredningarna har tillsatts.

Särskilt problematiskt blir det när vi analyserar utvecklingen för den fjärdedel (kvartil) med de lägsta inkomsterna som av Försäkringskassan (FK) nekats fortsatt sjukpenning (se Figur 18 b, s. 38 i FKs rapport rörande dem som nekades sjukpenning vid sjukdag 180). Den medianinkomst från arbete som låginkomstgruppen hade två år före avslagsbeslutet låg på ca 150 000 kr/år. Två år efter avslagsbeslutet har gruppens medianinkomst fallit till ca 25 000 kr/år. Medianinkomsten från arbete för denna grupp har alltså fallit med ca 80 procent! (2)

Helt uppenbart saknar många av dem som FK nekat sjukpenning vid sjukdag 180 möjlighet att försörja sig på den arbetsförmåga som FK anser att de har. De som är för sjuka för att kunna försörja sig på någon form av arbete och som inte gått i ålderspension är därför hänvisade till att helt eller delvis försörja sig på anhörigs inkomst eller andra sociala transfereringar, exempelvis försörjningsstöd. Sannolikt är en stor del av dem deltidsanställda kvinnor med osäkra anställningar i välfärds- och servicesektorn. Många av dem har alltså efter att FK nekat dem sjukpenning fattiggjorts, något som knappast förbättrar deras hälsostatus eller deras förutsättningar att ta sig in på den reguljära arbetsmarknaden.

Visst finns det naturligtvis stora variationer i de enskilda fallen. En del klarar omställningskraven bättre än andra. Men hur individernas arbetskraftsdeltagande och hälsotillstånd på generell nivå befrämjas av tidiga krav på omställning till annat arbete är relativt lite beforskat, precis som FK konstaterar i ovanstående rapport.

Dock kan man med stöd i forskningen hävda att det finns många problem med att via fasta tidsgränser tvinga fram en utvidgad arbetsförmågebedömning, särskilt för diagnosgrupper där tillfrisknandet går långsamt. Det gäller framför allt olika typer av stressrelaterad ohälsa som berör de breda löntagargrupperna, även högre tjänstemän och akademiker. Forskare vid institutet för stressmedicin i Göteborg bedriver exempelvis intressant forskning om utbrändhet och har konstaterat att symtom kring minne och andra aspekter kvarstår efter tre år, vilket innebär att krav på en snabb återgång i arbete för denna grupp är mycket tveksam. Lägg till detta stressen som ligger i att tvingas söka nytt arbete. (3)

Stressforskare och experter har dessutom vi ett flertal tillfällen i samhällsdebatten varnat för snäva och stelbenta tidsgränser i ”rehabiliteringskedjan”. Ett exempel är Kristina Glise, överläkare och chef för patientmottagningen vid Institutet för stressmedicin i Göteborg, som till Sydsvenskan (2013-05-17) uttrycker detta mycket tydligt: ”Om man jagar stackars redan utmattade människor tillbaka i arbete för tidigt så blir de ännu sjukare. Vi har goda möjligheter att slå ut dem för all framtid om vi håller på det viset.”

Sedan finns de mer styrningsrelaterade delarna i ”rehabiliteringskedjan”, exempelvis frågan om det alltid är bättre att tvinga någon att söka nytt arbete på heltid än att godkänna deltidssjukskrivning för en person med en väl anpassad arbetsmiljö? Sådana exempel tas exempelvis upp i en relativt ny studie från Linköpings Universitet.(4) Om sjukförsäkringen ställer krav på snabb omställning till annat arbete på arbetsmarknaden måste det ju finnas arbetsgivare som är positiva till att anställa dessa personer för att de ska kunna ta tillvara på sin arbetsförmåga. Tyvärr saknas fördjupade akademiska studier när det gäller arbetsgivares vilja till att anställa personer med en sjukdomshistoria.

När jag och Roger Mörtvik i en TCO-rapport år 2009 (TCO-Granskar 8/2009) ställde frågan till ett statistiskt urval av svenska arbetsgivare uppgav endast sju procent att de är positiva till att anställa sjukskrivna från annat arbete. Andelen negativa till att anställa sjukskrivna från annat arbete var något högre i privat än i offentlig sektor. Bland de privata företagen var det så få som fem procent som såg positivt på att anställa en person som är sjukskriven från ett annat arbete. (5)

Hur dessa arbetsgivarattityder utvecklats de senaste tio åren vet vi väldigt lite om pga luckor i forskningen. Men ska man exempelvis utgå ifrån de rapporter från fackförbundet Kommunal, som organiserar medlemmar i den offentligt finansierade välfärdssektorn, har arbetsorganisationerna de senaste åren slimmats och ”effektiviseringar” har lett till ökad press på de anställda. Exempelvis anser 70 procent av personalen inom äldreomsorgen att bemanningen är otillräcklig minst någon dag per vecka. En majoritet av samma grupp menar att problemet i princip är konstant.(6) Denna utveckling, mot allt mer slimmade arbetsorganisationer, torde knappast underlätta möjligheterna för personer med sjukdomshistoria att ta sig in på arbetsmarknaden.

Visst är det ändå lite märkligt att det finns så lite forskning om arbetsgivarnas syn på att anställa personer med sjukdomshistoria, inte minst mot bakgrund av att sjukförsäkringen så snabbt ställer krav på att den av läkare sjukskrivne ska söka annat arbete?

***************************************

Fotnoter:

(1) En trygg sjukförsäkring med människan i centrum (dir. 2018:26) och Mandus Frykmans uppdrag som nationell samordnare för en välfungerande sjukskrivningsprocess (dir. 2018:27)

(2) Försäkringskassan (2018) Vad händer efter avslutad sjukpenning? Sysselsättning och försörjning för de som får avslag eller avslutar sjukpenning dag 180–365.

(3) Jonsdottir, I., Nordlund, A., Ellbin, S., Ljung, T. Glise, K., Währborg, P., Sjörs, A. & Wallin, A. (2017). Working memory and attention are still impaired after three years in patients with stress-related exhaustion. Scandinavian Journal of Psychology, 58, 504-509. Se även Joyce, S., Modini, M., Christensen, H., Bryant, R., Mitchell, P. & Harvey, S. (2016). Workplace interventions for common mental disorders: a systematic meta-review. Psychological Medicine, 46, 683-697.

(4) Elin A. Karlsson, Ida Seing, Jan Sandqvist & Christian Ståhl (2019) ”Communication characteristics between clients and stakeholders within the Swedish sickness insurance system – a document analysis of granted and withdrawn sickness benefit claims” i Disability and Rehabilitation.

(5) Rautio, K. och Mörtvik R. (2009) Jakten på superarbetskraften, TCO-granskar rapport nr 8/2009.

(6) Kommunal (2018), Mer tid – en rapport om kvalitet och bemanning i äldreomsorgen bygger på Kommunals medlemsundersökning 2017

6 reaktion på “Vem ska anställa de sjuka?

  1. avatarThomas Egeklint

    Väl sammanfattat, men en del fattas, som till exempel att FK i vissa fall nollar SGI för den som fått försörjningsstöd från ”Socialen” med kommentaren ”annan inkomst”

    För mig innebär det att jag får ut 3800:- i månaden efter skatt ”Jobb och aktivitetsgarantin” eftersom jag gick ur A-kassan (de tar ingen hänsyn till att du inte kan söka vilka jobb som helst när du har en kronisk sjukdom, en av mina vänner råkade ut för detta och hamnade på bar backe och utan ersättning, han har Aspbegers och lider av depressioner) ställde frågan till A-kassan och de bekräftade att de inte ger ersättning till de som inte söker alla jobb de anser passande!

    Om man sammanfattar det hela så handlar det om utpressning, den enda lösningen om man inte ska få sin ekonomi och liv slaget i spillror är att söka jobb som frisk och mörka din hälsa!

  2. Pingback: Anställa sjuka - Förvaltningsjuridik | Förvaltningsprocessrätt

  3. avatarBirgitha Delleskoog

    Ja jag håller med dej Tomas att man måste spela frisk annars har man inte rätt till någon ersättning alls enligt den enväldiga Försäkringskassan.
    Det är nu andra gången på 3 år som de 0:ar min SGI, får ingen hjälp från soc, kan inte arbeta på den reguljära arbetsmarknaden.
    Jag arbetar ung 25% med uppdrag för kommunen, det är det enda sätt jag kan arbeta på, hemifrån på mina villkor.
    Men det säger kassan att jag ska sluta med och söka ett normalt förekommande heltidsarbete på arbetsmarknaden?
    Jag undrar vad det är för arbete?
    Jag är så trött på att höra om de här hittepå jobben, jag vet inte vad jag ska ta mej till.
    Birgitha

  4. avatarMariMari

    Tack för en bra och väl genomtänkt blogg.
    Det är första gången jag kommenterar dig direkt, är inte så van i dessa sammanhang. Däremot börjar jag bli van, eller kanske heter det att jag tyvärr nödgas vänja mig vid den eviga debatten i sjuk- och socialförsäkringsfrågan. Långbänken och evighetsmaskinen i Sverige (inte inom övriga EU).
    Jag har snabbt fått lära mig hur FK systemet fungerar. Man skriver automattext, passar inte till den det berör men verkar någorlunda vettig just vid tillfället när brevet adresseras till den försäkrade. När brevet med den inte alltid relevanta och trovärdiga texten passar in på just min situation byts handläggaren ut. Själv kan jag inte bytas ut eftersom jag inte har anställda som kan bli utbrända å mina vägnar. Jag stannar kvar som ”den försäkrade” i egen hög person.
    Alltså byts- eller att FK-personal själva väljer att bytas ut, eller ännu värre, de blir utbrända (!) precis som vi andra vanliga människor blir. Därför har vi försäkrade aldrig samma handläggare genomgående. De blir utbrända på Försäkringskassan!
    Det som är intressant som sällan eller aldrig debatteras är att även akademiker och-/eller höginkomsttagare blir utbrända. Tänker på Jimmy Åkesson, politiker, fd Överbefälhavaren Sverker Göransson och unge fd S-ministern (minns inte namnet) inom folkhälsa. FK behandlar oftast folk som om de vore lite ”dumma i huvudet” som Loa Falkman skämtade med Petra Marklund om en sommardag i Allsång på Skansen för något år sedan.
    Psykisk ohälsa slår inom alla kategorier av yrken. De är dock skönt att säga detta: De är ju aldrig de lata som går in i väggen. Inte dumskallarna heller.

  5. avatarTobias

    Man är både rättslös och chanslös mot statens egna hantlangar som gör vad dom vill med medborgarnas hälsa för det berör ju inte tjänstemannen/kvinnan/handläggaren eller politikerna som tar dessa beslut i form av direktiv som går på tvärs mot lagen.

    Man är ju helt utlämnad till nåder trots att man gjort allt man kan för att vara frisk och hälsosam. Domstolarna bryr sig inte heller om påföljden för vem bråkar mot sig själv, så att säga. Om det är af, fk eller annat verk som står som motpart mot den enskilde individen. Ja då är utgången ”nästan helt” given. Fördel staten igen:(

    Personligen ser jag inte var rättstryggheten eller rättssäkerheten finns för den klagande?

  6. avatarNyllan

    Vart i detta system återfinnes individ, dvs människan,, försäkringen verkat ha upplöst helt,,, för kroniskt sjuka och arbetet som fanns gick upp i rök 2008… tyvärr så verkar systemet inte ens vara anpassat ens för sjukdoms drabbade,”systemsfel” vilken arbetsgivare vill ha sjukdoms drabbade anställda ??? Tyvärr verkar kommuner/landstinget och kvinno yrkerna vara åter igen en kvinnofälla,, givetvis ingår även män där ochså..
    Problemet är tuvärr inte nytt,, behövs fler utredningar ? Knappats,,, det löser inte detta skapade etterstupa,i mellan alla stolar i denna flis tugg,, rättsrötan jäser,,

    Så har sett ut med en smygande process sedan 1995…. med förvärrad rättsäkerhet och kvalite där enskilda ”nollor” fått betala prist ( översätt sjukdoms drabbade försäkrade medborgare) vad återstår av trygghet, ekonomi osv för alla de som drabbats av drevet och denna märkliga syn på människovärdet principer, grundläggande avsteg som utfört,, emot rättens grund tom..

Kommentarer inaktiverade.