Svenskt Näringslivs matchningsargument för breddad RUT och arbetskraftsinvandring håller inte

avatar

Antalet arbetstillstånd till tredjelandsmedborgare – korvkioskbiträden, städare, diskare, IT-experter med fler – har sedan 2014 närapå fördubblats.

Från drygt 12 000 för fem år sedan till nära 21 000 i fjol. Städare och köksbiträden från länder utanför EU har blivit mer än tre gånger så många.  Och ökningen fortsätter. I år är det totala antalet arbetstillstånd redan i slutet av september uppe i drygt 18 000. Varav nära 8 000 i kategorin ”Yrken med krav på kortare utbildning eller introduktion”. Ytterligare nära 3 800 gäller yrken med relativt låga formella utbildningskrav.

Bara 6444 arbetstillstånd hittills i år – ganska exakt en tredjedel – gäller tredjelandsmedborgare med någon typ av högskoleutbildning. Det visar Migrationsverkets statistik för januari-september.

Före 2008 beviljades arbetstillstånd för personer från länder utanför EU enbart i yrken med arbetskraftsbrist, där det var svårt att hitta lämpliga sökande i Sverige.

Några sådana krav finns inte i dag. Tvärtom bestämmer arbetsgivarna tämligen oinskränkt själva.

Resultatet: 2018 beviljades 8 000 av de 20841 arbetstillstånden i yrken utan fastslagen arbetskraftsbrist. Närmare bestämt delades arbetstillstånd frikostigt ut i bortåt 25 yrken där det långt ifrån råder brist på villiga händer i Sverige. Och till yttermera visso återfanns merparten av dessa arbetstillstånd i yrken med låga eller relativt låga krav på formell utbildning. Det bekräftar LOs färska beräkningar, (DN Debatt 190917).

Inte mindre än fyra av tio arbetstillstånd som Migrationsverket beviljade i fjol gäller märkligt nog yrken där Sverige inte alls har brist på arbetssökande, och där jobben mycket väl i stället kunde utföras av arbetssökande i Sverige. Till exempel nyanlända. Vi talar nu alltså om erkänt viktiga instegsbranscher med yrken som städare, diskare, köksbiträden, vårdbiträden, personliga assistenter, lagerpersonal, taxiförare, brevbärare och torghandlare, med fler.

Det visar LOs genomgång av Migrationsverkets och Arbetsförmedlingens statistik för 2018. En mycket stor del av dessa gäller så kallade ”enkla jobb”, arbeten med låga formella kvalifikationskrav – vilket tidigare även Riksrevisionen slagit fast. 

Denna föga önskade (?) utveckling är resultatet av den unikt generösa svenska lag om arbetskraftsinvandring som Moderaterna och Miljöpartiet drev igenom från 2008 – världsunik på så sätt att arbetsgivare själva får bestämma att ta hit lågkvalificerad arbetskraft, utan den tidigare arbetsmarknadsprövningen av eventuell arbetskraftsbrist.

Facit efter ett drygt decennium med lagen är dessvärre att de som kommer hit på arbetstillstånd från länder långt borta inte sällan tvingas av totalt hänsynslösa arbetsgivare att arbeta och leva under slavliknande förhållanden. Få protesterar, eftersom de är totalt i händerna på arbetsgivaren om de efter fyra års arbete ska ha en chans till permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Mycket av den här arbetslivskriminaliteten går fortfarande under radarn. Men en del uppdagas förstås ändå vid Migrationsverkets omprövningar av arbetstillstånd efter de första två åren.

I media har det de senaste åren talats mycket och upprört om de fall där spjutspetskompetens, ofta IT-experter, riskerat utvisning på grund av smärre arbetsgivarmissar, företrädesvis runt obligatoriska försäkringar.  

I LO-yrken (och i vissa fall närliggande lägre tjänstemannayrken) underkändes i fjol över 500 ansökningar om förnyat arbetstillstånd. De som då fick se sina drömmar om en framtid i Sverige gå i kras hade råkat ut för betydligt värre behandling än den utvisade IT-expertisen. LOs genomgång visar att avslagsgrunderna sämre lön än utlovat går igen på var och varannan rad. Ofta till och med sämre än Migrationsverkets försörjningskrav på 13 000 kronor i månaden.  

Det är fel. Det borde inte få gå till så. Och de här jobben behövs för arbetssökande som redan finns i Sverige. Det är LOs linje, vilket LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson senast betonade i en DN-artikel härom dagen. 

Men enligt Svenskt Näringsliv och närliggande arbetsgivarorganisationer behöver Sverige absolut dessa exempelvis uzbekiska RUT-städare, vitryska hemtjänstanställda, korvkioskbiträden från Syrien och Irak, pizzabagare från Afghanistan, mongoliska byggstädare, nagelskulptörer från Vietnam, massöser från Thailand, McDonalds-personal och personliga assistenter från till exempel Filippinerna. Även om de knappt kan tala ett ord svenska med kunderna. Eller för den delen ofta heller inte ens engelska.

Företagarnas arbetsmarknadsexpert Anna Libietis hävdade nyligen i Aftonbladet: ”Sedan många år tillbaka är kompetensbristen det absolut största hindret för att svenska företag ska kunna växa. Det gäller även yrken med lägre kvalifikationer.”

Men för det har inte Företagarna eller andra Die Hard-anhängare av 2008 års lag om arbetskraftsinvandring – i OECD-sammanhang unikt generös – några som helst bevis.

Svenskt Näringsliv kan omöjligt veta huruvida matchningsproblem verkligen föreligger mellan svenska företag och arbetssökande som redan finns i Sverige. Det sker nämligen inga verkliga försök till matchning.

För att få ta hit en städare eller ett köksbiträde eller en personlig assistent från exempelvis Uzbekistan eller Mongoliet behöver arbetsgivaren bara annonsera i tio dagar. Och vilken rekrytering kan göras på tio dagar? Vilka nyanlända flyktingar eller andra arbetssökande i Sverige, hinner ens se annonsen på den korta tiden? Kollar någon ens om arbetsgivaren annonserat?

Svenskt Näringsliv har alltså inget på fötterna här.

Och tjänstearbetsgivarnas organisation Almega är av allt att döma helt fel ute när den hävdar att ett breddat RUT-avdrag till sådant som fruktplockning, hårklippning och rastning av husdjur skulle gynna nyanlända flyktingkvinnor. Som framgått av den senaste tidens rapporter från Johanna Rickne, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, liksom av tidningen Kommunalarbetarens artiklar har det hittills inte alls varit fallet med RUT-städjobben. RUT-städningen har gått till andra än de senaste årens nyanlända eller andra med flyktingbakgrund. Inte minst just till arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU. Till det kan också läggas alla möjliga mörkgrå och svarta upplägg även inom RUT-städningsbolagen, där legal arbetskraft varvas med svartanställda på turistvisum från icke EU-länder på andra sidan Östersjön eller papperslösa.

De senaste årens flyktingströmmar har inte alls hittat in i RUT-branschens städföretag. RUT har alltså inte hittills fungerat som den utlovade integrationsmotorn. Enligt Johanna Rickne har bara 3 procent av RUT-städande kvinnor flyktingbakgrund. 3 procent. Samtidigt försöker Almega föra sin tes om RUT och integration av flyktingar i bevis med att  26 procent av kvinnorna i RUT-företagen är födda utanför EU. Men det är ju även just arbetskraftsinvandrarna från tredje land. 

Johanna Rickne underkände i veckan följdriktigt tanken att Almegas nya förslag om en breddning av RUT till exempelvis hårklippning skulle kunna gynna nyanlända flyktingkvinnor. Kortutbildade kvinnor med flyktingbakgrund arbetar snarare med städning än som frisörer, påpekar Rickne.

Etablerade städfirmor som Hemfrid talar om kundernas uttalade krav på städerskor som talar svenska och inte har en annan kulturell bakgrund – läs muslimsk huvudduk – som skälen för att ite fler nynlända rekryteras till RUT-subventionerad hemstädning. 

Men då kan man ju verkligen fråga sig varför så många städfirmor i stället rekryterar städare som varken kan svenska eller engelska – och dessutom inte sällan bär huvudduk – direkt från länder som Uzbekistan och andra tidigare Sovjetrepubliker.

Känt är att många RUT-företagare som själva har utländsk bakgrund i första hand anställer sina egna landsmän. Från Uzbekistan, Ukraina och Vitryssland. Turkiet, Thailand, Mongoliet, Bangladesh. De nationaliteter som har mycket småföretag i Sverige är de som rekryterar. Det visar bland annat studier från Lunds universitet.

Det handlar först och främst om att få lydig arbetskraft, anställda som gör som de blir tillsagda och inte klagar. Det stod klart redan kort efter lagändringen 2008.

Det får man, när arbetskraftsinvandring för många människor från fattiga och orosdrabbade länder blivit den enda lagliga vägen till Europa. Då protesterar in arbetskraftsinvandraren. Även om en lokalvårdare på arbetstillstånd avkrävs ett städbeting många gånger mer omfattande än de få timmar med kollektivavtalad lön hen faktiskt får i enlighet med sitt anställningskontrakt. Och därför tvingas ta hela familjen, inklusive skolbarn, som skulle behöva läsa läxor och sova, till hjälp för att hinna städa färdigt till exempel idrottshallar, toaletter, skolor och kontor sena kvällar och nätter. Det vittnar bland andra Fastighetsanställdas förbund om.

Avslutas anställningen hotar utvisning. En riskabel kontrollstation är när tillståndet ska förnyas efter två år. Först efter fyra års arbete kan arbetskraftsinvandraren hoppas på ett permanent uppehållstillstånd.

Många arbetsgivare kräver också betalt för de utfärdade arbetserbjudanden som leder till arbetstillstånd. Antingen i förväg,eller väl i Sverige, genom lägre löner, längre arbetstider och/eller återbetalning av delar av lönen. Att det fuskas mycket inom RUT-städningen, inklusive med sådant som marknadsföring gentemot hushållen, är allmänt känt.

Trots det slipper de arbetsgivare som missbrukar systemet och arbetskraftsinvandrarna straff, något LO kräver ändring på.

Till och med Almega självt – Svenskt Näringslivs allra mest nyliberalt militanta arbetsgivarförbund och stenhård försvarare av RUT-avdraget – varnar i själva verket för utvecklingen av RUT-företagandet : I en DN-intervju våren 2018 uppmanade Almegas näringspolitiske expert Ari Kouvonen kunderna/hushållen att begära bevis på utlovat kollektivavtal, något många företag utlovar i sin marknadsföring eftersom minst en av tre kunder vill anlita en ”schysst” städfirma. 

Ari Kouvonen varnar uttryckligen för städfirmor som lockar med priser runt en hundring i timmen, efter den första provstädningen. Enbart de lönerelaterade kostnaderna för en städare är runt 200 kronor i timmen för det företag som betalar enligt kollektivavtal. Till det kommer fasta kostnader som kontor och arbetsledning, och utrymme för vinst. 

Kollektivavtalet är en positiv indikation, framhåller Ari Kouvonen, som samtidigt öppet medger att det även finns RUT-företag som fuskar trots kollektivavtal.

Almegas ledning vill nu alltså bredda det antal tjänster som ska omfattas av RUT-avdraget. Medan organisationens egen expert med örat närmare marken ser komplikationerna med det utbredda fusket och prisdumpningen, som i stor utsträckning bygger på löne- och villkorsdumpning för arbetskraftsinvandrare och papperslösa.

Vilka slutsatser ska vi dra av det? 

Etiketter: ,