Läge att använda finanspolitiken!

avatar

När Konjunkturinstitutet (KI) på onsdagen publicerade Konjunkturläget oktober 2019 var rubriken på pressmeddelandet Högkonjunkturen är över. Detta bara drygt ett år från det att högkonjunkturen kulminerade förra hösten. Vad är det som händer?

Det har varit en försvagning i antågande, anförd av en svagare investeringskonjunktur. Den utvecklingen har nu snabbats på av att handelskriget mellan USA och Kina börjar få påtagliga effekter på världshandeln och därmed på produktion och investeringar. Tillväxten i omvärlden har reviderats ned rejält.

I Sverige har bostadsbyggandet redan fallit och investeringskonjunkturen försvagas successivt. Konjunkturinstitutet tror på fortsatt låga löneökningar – timlönerna beräknas öka med 2,6 procent i år och nästa år och marginellt högre senare. Det innebär att inflationen ligger kvar på lite drygt 1,5 procent per år till och med 2021.

Sysselsättningen som har minskat under loppet av 2019 fortsätter att utvecklas svagt, likaså antalet arbetade timmar. Arbetslösheten, som stigit kraftigt de senaste månaderna etableras, enligt KI, på en nivå över 7 procent 2020 och 2021. Några tiondelar över den skattade jämviktsarbetslösheten.

KI gör bedömningen att Riksbanken inte rör reporäntan vare sig 2020 eller 2021. Finanspolitiken, som är något åtstramande i år, antas bli svagt expansiv nästa år. Det offentliga sparandet förväntas vara i linje med målet i år men något i underkant nästa år. Behoven i offentlig sektor täcks i huvudsak av det utrymme som uppstår med anledning av den automatiska budgetförstärkningen – men detta kräver aktiva finanspolitiska beslut.

Offentliga sektorns bruttoskuld (Maastrichskulden) sjönk från 42,3 procent som andel av BNP 2016 till 38,8 procent 2018. Trots den svagare ekonomiska utvecklingen beräknas den nu sjunka ytterligare till 35,1 procent 2020.

KI ser flera allvarliga hot mot utvecklingen enligt prognosen – ett oordnat avtalslöst Brexit, eskalerande handelskrig och geopolitiska kriser skulle kunna ge en betydligt sämre utveckling. Därför rekommenderas regeringen och riksdagen ha beredskap för att skyndsamt kunna föra en mer expansiv finanspolitik. KI visar i ett alternativscenario med betydligt lägre tillväxt i omvärlden att de negativa effekterna på svensk ekonomi skulle kunna motverkas med penning- och finanspolitik. Tillfälligt ökade offentliga utgifter med 15 miljarder kronor per år under 2020 och 2021 kan förbättra tillväxten med 0,3–0,4 procentenheter och sänka arbetslösheten med lika mycket. Det ger endast en marginell ökning av bruttoskuldkvoten.

Regeringen hade i budgetpropositionen i alla väsentliga delar en mindre pessimistisk prognos än vad KI har.

Det är oroande att KI, liksom andra prognosmakare, nu befarar en så snabb försvagning av konjunkturen. LO-ekonomerna har också sett tecken på en svagare investeringskonjunktur, i omvärlden men också i Sverige. Vi har förväntat oss en relativt långsam och måttlig försvagning av konjunkturen. Nu har det pågående handelskriget mellan USA och Kina börjat få betydande effekter på världshandeln, och därmed framför allt på industriproduktion och investeringar. Även den tilltagande osäkerheten om Brexit hämmar eller fördröjer investeringsviljan.

LO-ekonomerna presenterar en ny prognos den 20 november. Om utvecklingen blir så svag som i KIs prognos är det inte rimligt att nöja sig med att ha finanspolitisk beredskap för den händelse det skulle bli värre. Synen att man kan avvakta bygger på synen att en arbetslöshet runt 7 procent är en rimlig nivå. Konjunkturinstitutet, regeringen och Riksbanken utgår från att arbetslösheten i neutral konjunktur – när ekonomin är i jämvikt – ska ligga strax under 7 procent. Men ett krux är att det inte går att observera den så kallade jämviktsarbetslösheten – den finns inte annat än som en teoretisk konstruktion.

Det är inte rimligt att osäkra skattningar av jämviktsarbetslösheten ska vara utgångspunkt för hur den ekonomiska politiken ska bedrivas. LO-ekonomerna menar istället att faktiskt observerbara variabler bör vara utgångspunkten för politiken. Arbetslösheten bottnade under 2018 på runt 6 procent, utan att löneökningarna eller inflationen tog fart. När arbetslösheten är hög kan den sänkas med ökade offentliga utgifter, som t.ex. mer resurser till arbetsmarknadspolitik och pengar till kommuner/landsting/regioner. Det är observerbara tecken på för snabbt ökande löner och priser, bytesbalansproblem eller nivån på den offentliga skuldsättningen som sätter gränsen för vad som är möjligt.

Regeringen borde inte bara ha beredskap – utan omedelbart vidta åtgärder för att motverka en ytterligare ökning av arbetslösheten. Och satsningarna måste sannolikt dessutom vara större än i KIs alternativkalkyl om arbetslösheten ska kunna tryckas ned mot 6 procent igen. Nu behövs en aktiv arbetsmarknadspolitik och mer pengar till välfärdssektorn.

Etiketter: , , , , , ,