Hur åstadkommer vi jämlikhet?

avatar

När allt fler oroade röster runt om i världen höjs för att åtgärda de växande inkomstklyftorna, är det vanligt att något som liknar den svenska samhällsmodellen lyfts fram som ett föredöme.

Det är egentligen inte märkligt, med tanke på att Sverige var världens förmodligen mest jämlika land på 1980-talet (det är vi dock inte längre).

Samtidigt ligger en ironi i att många av de framgångsfaktorer som brukar pekas ut som jämlikhetsskapande sedan länge har urholkats i Sverige.

Men den som är intresserad av att göra något åt de växande inkomstskillnaderna – och ska man tro retoriken gäller det nästan hela det politiska spektrumet – gör klokt i att lära av det som visat sig fungera tidigare – med de nödvändiga uppdateringar som tiden kräver – snarare än att uppfinna hjulet på nytt.

Grundläggande för att förstå inkomstskillnadernas orsak är att samhället i stora delar fungerar som en förhandling. Det gäller både (högst konkret) på arbetsmarknaden och i politiken. Det finns sällan ett objektiv korrekt utfall av en sådan förhandling – resultatet beror istället på vilka maktresurser de olika parterna kommer med till förhandlingsbordet. En förutsättning för jämlikhet är att vanliga människor rustas att stå starka i förhandlingen, annars kommer de redan privilegierade att få övertaget.

Det mest effektiva receptet för ett jämlikt samhälle är därför en ekonomi där alla har möjlighet att bidra, starka fackföreningar som driver på för en jämlik fördelning av produktionsresultatet och en välfärdsstat som utjämnar genom ekonomisk omfördelning och en omfattande välfärd.

Alla dessa institutioner – facket, ekonomin, välfärden – rymmer i Sverige både direkt omfördelande inslag, men spelar också stor roll genom att rusta människor att stå starkare i den ständigt pågående förhandling som är samhället.

Fackföreningarnas betydelse för jämlikheten bottnar i deras betydelse för att utjämna de maktförhållanden på arbetsmarknaden som per definition är ojämna. Det finns starkt forskningsstöd för att starka fack är en viktig förklaring till en hög grad av inkomstjämlikhet i ett land.

Full sysselsättning är avgörande för jämlikheten både direkt (eftersom de flesta som arbetar har en högre inkomst än de som inte arbetar) och mer indirekt (rustande), genom att löntagarna har bättre möjlighet att kräva goda villkor om arbetslösheten är låg.

En högproduktiv ekonomi har varit en central förklaring både till den svenska tillväxten och den svenska jämlikheten. Olönsamma företag har inte tillåtits klara sig enbart med hjälp av låga löner. Det har skapat en medveten strukturomvandling och ökad produktivitet i ekonomin. Dessa mekanismer är giltiga än idag, och det är därför det är feltänkt att på politisk väg försöka skapa lågproduktiva jobb, exempelvis genom pressade lägstalöner eller skattesubventioner för branscher med låg produktivitet.

Slutligen spelar även välfärden roll för jämlikheten. Länder med större sociala utgifter har mindre klyftor. Men också hur välfärden utformas är viktigt. De länder som i högst utsträckning riktar välfärden till de fattigaste är de som omfördelar allra minst. Det har att göra med medel- och höginkomsttagares inställning till att vara med och finansiera välfärden. Upplever de att de inte får något tillbaka är de mindre intresserade av att vara med och bidra, vilket går ut över graden av omfördelning. Välfärdens betydelse för jämlikheten är därtill i högsta grad rustande, eftersom människor som har fått en god utbildning eller inte behöver vara rädda för ekonomisk krasch om de förlorar jobbet eller om någon i familjen blir sjuk, också har bättre möjlighet att ställa krav både på jobbet och allmänt i samhället.

Det kanske kan framstå som lite ospännande att svaren på ojämlikhetsutmaningen i stort sett är desamma som tidigare. Men det avgörande är att det egentligen inte är svårt att se vad som behöver göras för att minska klyftorna. Det krävs inte några helt nya, avancerade politiska reformer som inte lyckats komma på hittills. Att se vad som behöver göras är inte det svåra.

En reaktion på “Hur åstadkommer vi jämlikhet?

  1. avatarRolf Nilsson

    Den här meningen är lite oklar: ”De länder som i högst utsträckning riktar välfärden till de fattigaste är de som omfördelar allra minst.” Du menar kanske länder som inte har en generell välfärd utan riktade bidrag till fattiga, men det framgår inte tydligt.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *