Lär av historien: återinför högskolebehörigheten i de gymnasiala yrkesprogrammen

avatar

 

Visby 1960

1957 års Skolberedning* har beslutat sig för att förlägga sitt nästa möte utanför fastlandet och har samlats i Visby för ett veckolångt sammanträde. Det är en delikat fråga som ska hanteras. Större delen av 50-talet har präglats av en intensiv skoldebatt som inleddes när 1946 års Skolkommission presenterade sitt slutbetänkande. Där väcktes tanken om att införa en obligatorisk 9-årig enhetsskola som grund för gymnasiet och riksdagen fattade 1950 ett principbeslut som i stort var i enlighet med Skolkommissionen utredning.

Efter det vidtog en 10-årig försöksverksamhet som föranledde den segdragna skoldebatten som pågick under 1950-talet. Den mest omstridda frågan handlade om differentieringen i den föreslagna enhetsskolans högre årskurser. Motsättningarna bottnade i frågan om och när eleverna skulle delas upp i olika studievägar. Det var bland annat denna uppgift 1957 års Skolberedning fick i uppgift att utreda och lägga förslag om.

Få trodde att den politiskt sammansatta Skolberedningen skulle kunna enas. Men mot allas förväntningar presenterade Skolberedningen en lösning och som i historieskrivningen kommit att kallas Visbykompromissen.

Skolberedningens förslag, som benämndes Grundskolan, innebar att eleverna skulle linjeindelas utifrån teoretiska och praktiska inriktningar först i årskurs 9 men förberedas genom att de i årskurs 7 och 8 skulle kunna välja praktiska eller teoretiska tillvalsämnen utöver de obligatoriska ämnena. Klasserna skulle således hållas samman i de för alla gemensamma ämnena men omgrupperas utifrån tillvalsämnena och sedan delas upp i sista årskursen innan gymnasiet.

Regeringen utarbetade en proposition utifrån Skolberedningens förslag och som antogs i riksdagen 1962.

Men ganska snart efter att den nya skolan hade införts hände något som varken Skolberedningen eller politikerna hade väntat sig. Det visade sig att eleverna inte valde ämnen och linjeinriktningar på det sätt som beslutet hade syftet till. Den större majoriteten elever valde utifrån vilka ämnen och inriktningar som innebar möjligheten till att gå vidare till högre studier. 75 procent valde de teoretiska tillvalen och de teoretiska linjerna och de renodlat praktiska studievägarna fick snart mindre än 25 procent av eleverna. Visa valalternativ fick för få elever för att kunna organiseras och de som inte hade valt den teoretiska studieinriktningen hade förlorat möjligheten att senare i utbildningssystemet ha valmöjligheten att studera vidare. Politikerna insåg att det var nödvändigt med en översyn av grundskolans läroplan och beslutade att den skulle revideras. Med den nya läroplanen (Lgr 69) strök man uppdelningen i i årskurs 9 och istället infördes ett högstadium som var sammanhållet för alla elever.

Går det att närmare 60 år senare dra några paralleller till 2019? Ja, det går bland att konstatera att dagens elever och föräldrar inte är annorlunda än den tidens motsvarigheter.

Ett exempel på det är när gymnasiereformen Gy11 infördes 2011. Den reformen innebar bland annat att kurserna för grundläggande behörighet till högskolestudier inte längre skulle ingå per automatik i de gymnasiala yrkesprogrammen men kunde läggas till inom det individuella valet.

När grundläggande behörighet inte längre var en självklarhet inom yrkesprogrammen gjorde elever och föräldrar bedömningen att yrkesprogrammen inte är något för dem som i framtiden eventuellt tänker studera vidare och tog det säkra före det osäkra och agerade precis som föräldrar och elever hade gjort 60 år tidigare.

Tanken med reformeringen av yrkesprogrammen var bland annat att en tydligare och mer långtgående yrkesinriktning skulle göra yrkesprogrammen attraktiva. Som framgår ovan blev resultatet helt tvärtemot än som förväntat.

Att dåvarande utbildningsminister Jan Björklund samtidigt gick ut med budskapet ”Alla kan inte bli akademiker” gjorde sannolikt inte saken bättre för yrkesprogrammens attraktivitet och status.

Det låga söktrycket till de gymnasiala yrkesprogrammen är i allra högsta grad alarmerande och är något som angår oss alla. Inte minst då det råder en omfattande arbetskraftsbrist på gymnasialt yrkesutbildade.

Att öka de gymnasiala yrkesprogrammens status och attraktivitet är ett samhällsintresse och borde vara angeläget för alla våra beslutsfattare. Och en del i att öka attraktiviteten och statusen är att återinföra att grundläggande behörighet ska ingå och med det skicka signalen att yrkesprogrammen inte innebär några framtida stängda dörrar.

Betyder det här att alla elever inom yrkesprogrammen måste läsa in grundläggande behörighet? Nej. Det handlar om att grundläggande behörighet ska ingå från start men med möjligheten för eleverna att välja bort det. En så kallad opt-out modell. Det var också en av åtgärderna OECD föreslog i sin rapport Vocational Education and Training in Sweden 2019 för att öka yrkesprogrammens attraktivitet i Sverige. Och det var också ett sådant förslag regeringen lade fram förra året men som röstades ner i riksdagen, trots att en stor majoritet av remissinstanserna ställde sig bakom förslaget.

Den negativa trenden i söktrycket för de gymnasiala yrkesprogrammen måste vändas. Det är en nödvändighet för att möta de långsiktiga behoven på arbetsmarknaden. Det är centralt för kompetensförsörjningen, tillväxten och välfärden. Politikerna bör skyndsamt se till att yrkesprogrammens attraktivitet ökar och ett första steg är att återinföra grundläggande behörighet och skicka budskapet till elever och föräldrar att yrkesprogrammen innebär flera möjligheter, både på kort och lång sikt.

 

*1957 års Skolberedning var en parlamentariskt sammansatt kommitté som leddes av ecklesiastikminister (utbildningsministern) Ragnar Edenman, och som utöver representanter från riksdagspartierna bestod av företrädare från lärarkåren, experter, bl.a. professor Torsten Husén, och representanter från LO och SAF (Svenskt Näringsliv)

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *