Vad finns staten till för om inte för sina medborgare?

avatar

Idag presenterade vi LO-ekonomer vår konjunkturrapport Ekonomiska utsikter. Bilden är att svensk ekonomi har gått in i en avmattning med lägre tillväxt. Vi bedömer att arbetslösheten nu vänder uppåt och når över 7 procent nästa år. Det är då hög tid för att visa på handlingskraft från regeringen. De offentliga finanserna är dessutom vrålstarka, i termer av att vi har en snabbt fallande offentlig skuld och en lika snabbt ökande offentlig nettoförmögenhet. Detta är en situation vi har sparat oss till sedan införandet av det finanspolitiska ramverket. Dags att verka!

I rapporten pekar vi på att staten idag har unikt stort ekonomiskt utrymme att fylla de stora hål som uppstår i kommunerna framöver och samtidigt återföra viktiga resurser till arbetsförmedlingen, såväl som att förbättra för pensionärerna och för de arbetslösa. Men istället för att se ljust på framtiden landar vi i att det avtal som ingåtts mellan regeringen och samarbetspartierna, det s.k. Januariavtalet (JA), riskerar att leda den ekonomiska politiken i en helt annan riktning. Detta reglerar stora delar av den ekonomiska politiken under mandatperioden.

När avtalet presenterades framförde vi LO-ekonomer att programmet riskerar att bidra till att fördjupa vissa av Sveriges samhällsproblem . Det har nu gått 10 månader sen avtalet slöts och en vårändringsbudget och en budgetproposition har passerat i den nya politikens tecken. Vår oro ser tyvärr ännu ut att vara befogad.

De rika har blivit rikare av politiska beslut som avskaffad fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt och de som har lägst inkomster har halkat efter bl.a. efter införandet av jobbskatteavdragen och försämrad a-kassa. I avtalet står att samarbetspartierna ska genomföra en omfattande skattereform. Än så länge har inget direktiv för ett helhetsgrepp för skatterna setts till. JA innehåller dock ett stort antal förslag som kommer att öka inkomstskillnaderna. Värnskatten ska avskaffas från och med nästa år. RUT-avdraget ska breddas och taken tredubblas. Skatten sänks för personer som har förmånen att få betalt via optioner. Färre ska betala statlig inkomstskatt. En risk är att de områden som pekats ut får företräde och att låg- och medelinkomsttagare får fortsätta att betala för höginkomsttagarnas skattesänkningar.

Ett ytterligare gemensamt mål i JA är att långsiktigt trygga välfärden. Detta ska dock kombineras med ”sänkta skatter på arbete och företagande”. Om inte alla utpekade skattesänkningar ska betraktas som fullständigt självfinansierade innebär detta tydligt motstridiga mål. Kostnaderna i välfärden ökar nu kraftigt, när andelen unga och äldre i befolkningen ökar. Det handlar om behov av ökade resurser på mellan 15–30 miljarder per år. I Januariavtalet täcks frågan även av formuleringen ”förstärkningen av de allmänna bidragen till kommuner och landsting fortsätter i jämn takt över mandatperioden”. Men samtidigt står som första punkt att ”överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket ska värnas”. Det innebär att vi ska hålla fast vi ett mål om överskott i de offentliga finanserna trots stora behov och trots att det enda vi åstadkommer är en snabb och ständig förmögenhetsuppbyggnad i staten.

På andra sakområden går förändringarna snabbare. Arbetslöshetsersättningen ska trappas ner och fasas ut, den ska omfatta fler, utan att den får kosta mer. Direktiven är redan skrivna på detta område. Arbetsrätten ska bli mer ”flexibel”, det vill säga gynna arbetsgivarna mer än idag. Även här sitter en utredning redan och jobbar utifrån dessa direktiv och hot om lagstiftning hägrar om inte parterna kommer överens. Arbetsförmedlingen (AF) har blivit av med betydande resurser, både från själva myndigheten och för arbetsmarknadspolitiken.

Vad finns staten till för om inte för sina medborgare? Eller är förmögenhetsuppbyggnad målet? Om vi ska lösa framtidens problem måste politiken slå in på en väg som tydligare minskar inkomstskillnaderna och garanterar en bibehållen välfärd i hela landet. Än så länge bidrar inte Januariavtalets punkter till en sådan utveckling.

En reaktion på “Vad finns staten till för om inte för sina medborgare?

  1. avatarSven-Erik Sandström

    Stefab måste ta och sätta i gång att aktivera den sven ska arbetmarknads politiken.
    Som det är i dag står han och går på tomgång! – det görs ingenting.

    När det gäller tex ”gäng kriminalitet mm och” lag och ordning” så håller han på att begå samma misstag som i
    sista valvalrörelsen på våren i maj om jag inte missminner mig. Han driver arbetarväljarna rakt i händerna på Sverige demokraterna. LO måste ta och informera han om det.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *